Går det ens att formulera något relevant kring veckan som varit. Fastighetstidningens Erik Hörnkvist ger upp och berättar om något helt annat istället.
Veckor som denna går det fin linje mellan relevans och alarmism. Vi har skrivit om migrationsverkets mottagning av flyktingar från krigets Ukraina, även om mycket är oklart har det naturligtvis bäring på vårt bevakningsområde. Vårt längre reportage om cyberattacker från papperstidningen blev plötsligt väldigt aktuellt. Och jag tror att vi lyckades hålla oss på rätt sida om gränsen när vi skrev om skyddsrum.
Men vad ska jag skriva på denna plats? Kan jag bidra med något som ens har den minsta relevans just nu?
[ Annons ]
Ska jag berätta om när jag och min första stora kärlek bodde i ett skyddsrum? Det var 80-tal och villaägare kunde få bidrag för att bygga ett skyddsrum på tomten. Men när vi flyttade in hade rivningsarbetet av kalla krigets murar just tagit fart. Inte alls som nu. Att väggarna i fönsternischen ut mot vår alldeles egna uteplats var extremt tjocka var inget som störde. Det var en plats som gav skydd för ung kärlek.
Nä, det känns inte det minsta relevant när människor här funderar över var närmaste skyddsrum egentligen finns. Än mindre när människor där tvingas föda i skyddsrum.
Nä, det enda jag kan komma på är att istället fortsätta berätta om kärleken. Kanske kan det trots alls ha relevans, jag vet inte.
Flera år och minst ett kraschat förhållande senare: Midsommar på Fårö med vänner. Jag mötte S. Vi hade hela Ekeviken för oss själva när midsommardagens sol just börjat värma. Mina vänner hade irrat åt andra håll i natten. När vi till slut lyckats lokalisera varandra – det var fortfarande bara yuppies som hade mobil – sökte vi reda på öns vintillgångar och blev kvar lite längre än planerat. På en loppis ramlade jag över en gammal röd resegrammofon som visade sig fungera efter batteribyten. Det fanns en back med skivor att välja på. Saxparty 3, Saxparty 7, Saxparty 12, Saxparty 5… men se där… Best of Dolly Parton. Detta var i en tid då Dolly Parton mer förknippades med väldigt gubbiga skämt av tv-farbröder, än som den fantastiska låtskrivare hon är. Men lite koll kanske vi hade ändå. Den där skivan gick varv på varv allt eftersom vinet tog slut.
Just när vi skulle åka bad S mig att hämta skivspelaren i bilen som väntade på tomgång.
Vi spelade I will always love you en sista gång.
Tillbaks i Stockholm gick livet på tomgång. Till slut stod jag inte ut och klev ombord på färjan. I Visby hyrde jag ett gammalt vrak och körde alldeles för fort upp mot Fårö. På bilfärjan, ganska exakt halvvägs över Fårösund, satte jag på radion.
Ur högtalarna strömmade I will always love you. Fast denna gång i Whitney Houstons version.
När Thåström sjunger ”Som när Whitney sjunger Dolly” i låten Samarkanda förstår jag exakt vad han menar.
Epilog (eller prolog kanske): Ytterligare ett par år och ännu ett sprucket förhållande senare. Jag ramlade glada gatan fram, sen ramlade jag tillbaks igen. Det som höll mig uppe var Kevin Rowlands innerliga tolkning av Whitney Houstons The Greatest Love of all (ja ja, det är faktiskt George Bensons låt från början. Men vi säger Whitneys för att hålla ihop historien).
Såklart spelade jag hela Kevin Rowlands My Beuty den där första kvällen med M. Kanske Kanske behövs det lite kontext kring den forne Dexys Midnight Runners sångarens comebackalbum? När alla bara ville höra en ny Come on Eileen presenterade Kevin Rowland istället den mest innerliga kärleksförklaringen någonsin i popens historia. Men i den homofoba lad-kultur som dominerade Storbritannien såg man (!) bara omslagsbildens medelålders man klädd i klänning. För Kevin var det bara ett sätt att uttrycka den passion och skönhet han åter funnit i musiken. Och såklart – ett stort fuck you till de som nu bara såg det som feminint och gay.
Inte heller i Sverige blev det någon större succé. Men M fattade precis. Några dagar senare kom ett sms. Hon hade bytt ut coverlåtens guy mot girl:
You see this girl
This girl´s in love with you
Yes, I’m in love
Ännu ett par år och inget sprucket förhållande senare: Kevin Rowland hade just genomfört en spelning med den finfina orkestern Club Killers på Debaser Slussen. Skakande av nervositet gick jag fram till honom. Visar sms:et som jag fortfarande hade sparat och försökte berätta min historia. Han ursäktade sig med att han inte hade sina läsglasögon och flackade otåligt med blicken. Jag berättade för mina vänner i baren hur jag just väldigt pinsamt gjort bort mig inför Kevin Rowland.
Det var en andra kväll också. Efter spelningen gick jag in på herrmuggen. Tomt. Men så öppnades ett av båsen. Kevin Rowland tittade på mej. Jag tittade ner för att dölja rodnaden i mitt ansikte.
”We talked yesterday, didn´t we”
Åh, så jävla pinsamt… “Well… hm… I think so, Kevin…”
”Yeah, you told me about…”
Kevin Rowland tog ett djupt andetag. Så började han sjunga:
You see this guy
This guy´s in love with you
Yes, I’m in love
Bara Kevin Rowland och jag. Ensamma på Debasers toalett. Ikväll ska jag spela vår låt igen.
Och du, sjung din sång om kärlek för någon. Vi behöver det.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
