Mattias Goldmann konstaterar att klimatförändringarna nu gått så långt att det inte bara är på platser långt bort som vi måste vara beredda att fly vattenmassorna – förhoppningsvis med en grab-bag i famnen.
Mogadishu, Afghanistan eller Libyen var ställen vi tänkte på när jag gick HEAT-kursen, Hostile Environment Awareness Training. Inte Ringsjön, Sundsvall, Mälardalen eller Umeå. Men nu vet vi att omgivningen kan vara ogästvänlig också hos oss.
Första regeln från heat Lyder: Prata inte om HEAT. De som gick HEAT före mig kunde börja en mening för att retsamt avbryta den mitt i med orden ”just det, du har ju inte gått kursen”. Men en sak kan jag avslöja: Du ska alltid ha en grab-bag redo. Liten nog att kunna rycka åt dig och springa iväg med, stor nog att rymma vad du behöver för att klara dig ett par dagar i en ogästvänlig miljö.
”Har du en grab-bag?” ringer jag min kompis Per och frågar. På kartorna är hans hus i Vittsjö i den mörkröda zonen, den mest översvämmade. Ett stillsamt villakvarter där hus heter saker som Lyckebo och Solhem är i mitt sinne förvandlat till en evakueringszon – men inte i verkligheten.
Inte än i alla fall.
På nyheterna berättar en man att han fick fly, lämna hemmet på några minuter när vattnet steg. Det märkliga uttrycket ”hals över huvud” används. Han hade ingen grab-bag, så det han har i famnen ser slumpartat ut. Jag skäms plötsligt över min misstro mot flyktingar som inte ens fick med sig sitt pass – det är inte trovärdigt har jag tänkt, men villamannen gör det trovärdigt.
När kan han komma tillbaks? Han vet inte. Ingen vet. Vad finns det att komma tillbaks till? Men han räknar med ett märkligt lugn upp allt som garanterat är förstört av översvämningen. Opersonligt som att han är i chock. Använder uttryck som vitvaror, hemelektronik, möblemang och livsmedel för att beskriva vad som finns i det egna hemmet.
Vart ska han ta vägen nu? Han vet inte, ingen vet. Hans bekanta? De har egna liv, man vill inte tränga sig på, det är liksom inte Marocko det här. En gympasal har blivit något slags uppsamlingsläger. Tanterna man fnissat åt från Röda korsetbutiken är där med kaffe och bullar. Scouterna, de där töntiga, hjälper faktiskt pensionärer över vägen. Vattnet når nästan till midjan, det är kallt, strömt med bråte som halvflyter fram.
Så småningom löser det sig, grab-bag eller inte. Översvämningarna är trots allt lokala, bara en fjärdedel av Skåne, dessutom den minst befolkade. Samhället levererar, skyddsnäten funkar. Försäkringen täcker husgeråd och vitvaror. Det går att börja om.
Nu uppdateras broschyren Om kriget eller krisen kommer. Första ordet byts mot ”När”. Grab-bag försvenskas till flyktväska. Alla tänker Putin, och att vi inget kan göra för att förhindra det. Bara vara förberedda om det sker.
Men översvämningarna som blir allt vanligare kan vi göra mycket mot. Vi kan bidra till att de galopperande klimatförändringarna inte skenar. Se över hus och hem, vad vi har i källaren, hur tomten är dränerad, vad försäkringen täcker. Inte bygga där riskerna är störst, inte flytta in där någon ignorerat denna enkla regel. Ha flyktväskan klar. Och hjälpa de som hastigt och olustigt behöver rycka åt sig den för att fly. Eller be om hjälp om det är du själv. Vi finns för varann.