[ Annons ]

Illustration: Johan Isaksson
Publicerat 25 februari, 2022

Helgtankar: Det är tidens tempo?

Fastighetstidningens Erik Hörnkvist flyr in i en tidskapsel och funderar kring vad som, när tiden sagt sitt, blir den bestående förändringen av pandemin.

”It fucks with the fabric of time.”

När tankarna maler som värst i detta förbannade mörker tar jag en kort utflykt till vad som allt tydligare blivit något slags fundament för… ja, för en rätt stor del av min tillvaro faktiskt. Den som följt mig här vet att jag nu kommer att tjata om David Bowies Berlin-trilogi som utspelar sig 1977 till 1979. Men lugn, vi ska snart lämna det förgångna (eller om jag ska argumentera för att vi egentligen inte gör det?) Ja, du kommer att fatta.

[ Annons ]

”Den jävlas med tidens struktur” (som jag tror är en hyfsad översättning) är vad producenten Tony Visconti svarade när David Bowie frågade vad den nya studioprylen gjorde. För intresseklubbens anteckningar var det en Eventide H910 Harmonizer, den första kommersiellt tillgängliga pitch-shifting enheten som kunde ändra tonhöjden på ett ljud utan att ändra hastigheten.

Att detta utspelar sig i Hansa-studion med utsikt över die Mauer drar ju tyvärr ett rakt streck genom tiden till vad som utspelar sig i just detta nu. Men citatet dök upp i ett annat slags nu. Jag fick syn på det nya numret av Fastighetstidningen och illustrationen som ska puffa för reportaget Staden efter pandemin. Den visar ett timglas där sanden formats till en stad som sakta rinner genom tidsmidjan och omformas till något nytt.

När jag och vår formgivare Capri Norrman spånade bildidén utgick vi från en intuitiv tanke att en gemensam faktor för samtliga intervjuade var just tiden. Då i bemärkelse att pandemin kom att pågå så mycket längre än någon anade när vi intervjuade dem första gången för två år sedan. Och tiden som ett osäkerhetsmoment som vi hela tiden skjuter framför oss. Tid just som tid, kanske man skulle kunna säga.

Men jag funderar på om den största förändringen inte kommer vara att pandemin förändrat själva tiden. Tiden som ett väsen.

”It fucks with the fabric of time.”

Och jag tror att, om vi utnyttjar det rätt, så kan det visa sig vara den största möjlighet pandemin gett oss. Jag tror att Andreas Gyllenhammar, global hållbarhetschef på Sweco, är inne på just detta när han pratar om hur vi (vissa av oss) lyckats ställa om till ett hållbarare arbetsliv. ”För många har det inneburit en bättre balans i vardagen”, säger han. Andreas Gyllenhammar resonerar inte om tiden som begrepp. Det var trots allt inte Filosofiska rummet som bett om en intervju. Men vad det handlar om är just hur många fått möjligheten att ta makt över sin egen tid.

Tid fascinerar mig lika mycket som jag avskyr den linjära tidens förtryck. Jag kan ägna timmar åt att fundera kring hur 1988 (min 18-årsdag) skiljer sig från 1970 gentemot hur 2021 (min dotters 18-årsdag) skiljer sig från 2003. Trots att vi inbillar oss att allt snurrar så fort nu ser jag ett större kulturellt glapp under faderns uppväxtår. Eller så är det bara egocentrisk tidmätning. Helt uppenbart är tiden i alla fall inte linjär.

Jag minns triumfen när skolbarnen i Peter Høegs De kanske lämpade lyckas sätta skolklockan ur spel och därmed satte det inrutade och schemalagda helvete, som den tyranniske rektorn styrde med hjälp av tiden, ur spel.

They fucked with the fabric of time.

Att ha utsett Tiden till huvudfiende gör inte livet lätt, ska ni veta. Jag har länge funderat på om det går att få ett sjukintyg som befriar mig från tidsrapporteringen. Det röner sällan någon större framgång att hävda det fruktansvärt omoderna att fortfarande organisera arbetslivet efter industrialismens principer.

Futurologen Magnus Lindkvist får bli mitt tidsvittne. Så här förklarar han saken i den intervju vi gjorde kring boken Kreativ friktion: handbok för nytänkande.

”Kontor är egentligen en avstjälpningsplats från industrialismens linda. Från början var fabriken det centrala. Men sen försvann den och kvar var bara övervakningsdelen. Det är oklart vad vi egentligen ska göra där nu och hur det ska värderas. Ska vi mäta antalet möten vi har haft? Antal powerpointbilder vi producerat? Det finns en insikt att vi behöver förändra detta.”

Nä, jag har inga svar alls hur det egentligen ska gå till eller vad som borde göras. Men jag vet att det har hänt något med tiden. Och vi borde göra något vettigt av den möjlighet vi fått oss till skänks.

Men, för det finns alltid ett men, vi får inte glömma att tiden är ojämlik. Andreas Gyllenhammar, och även andra i intervjuserien, talar om hur pandemin förstärker klyftorna. Samtidigt som pandemin gett många en större frihet i vardagen har det dykt upp nya yrkesgrupper där tidstyranni är själva affärsidén.

Men lyckas vi hantera det, och bygga kontor där klockorna inte längre visar linjär tid, tror jag att vi står inför en ny möjlighet.

PS: Kanske bara en brasklapp helt för min egen skull. Men det känns egentligen hopplöst och absurt att filosofera om tid istället för att skriva om hur Ryssland försöker radera en självständig nation. Men här är ändå ett ögonblick av ljus i det totala mörkret.

I min inkorg fanns ett meddelande från ett österrikiskt ABBA-fan igår morse. Han hade lyckats få syn på att vi hade Björn Ulvaeus på omslaget för ett par år sedan. Att få tag i ett par exemplar av tidningen skulle tydligen vara väldigt värdefullt i hans kretsar. Vi lyckades hitta vad han efterfrågade långt bak i hyllorna, och jag meddelade att han kunde sätta in pengar på Röda korsets Ukrainahjälp istället för att krångla över portokostnaden till Sverige. Några timmar senare svaret: ”Jag jobbar på Röda korset.”

Erik Hörnkvist, redaktionschef

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]