Karin Wegsjö och Nazira Abzalova, aktuella med dokumentärfilmen Om alla bara drar, vägrar acceptera när rädslans dramaturgi förvandlas till människors vardag.
Värme och kärlek – såväl pistolhot, rädsla och otrygghet är fundamentala ingredienser i den prisbelönta dokumentärfilmen Om alla bara drar, som gjorts av filmaren Karin Wegsjö och Nazira Abzalova, som själv är huvudpersonen i filmen.
Det är en berättelse som utspelar sig under flera år och som fördjupar sig i den ökade otryggheten och hur vanliga människor drabbas.
[ Annons ]
Extra nerv ger Nazira Abzalovas närvaro och personlighet. Från att Nazira och hennes man Bahtiyar lämnat ett otryggt Uzbekistan för ett bättre liv i Stockholmsförorten Tensta, förmörkas deras liv efter att några ungdomar pistolhotat Bahtyar och Nazira på -parkeringen i närheten av deras bostad.
Men polisen lyfter knappt på ögonbrynen när Bahtyar ringer för att anmäla händelsen; ”Det är en vanlig situation i området, ungdomar har pistoler. Det är normalt.” får han höra.
Bahtiyar och barnen vill genast flytta därifrån, men Nazira vägrar först, hon vill försöka få till en ändring.
– Jag ville inte lämna, hela mitt liv fanns ju i Tensta. Jag trivdes där, jag var glad, säger Nazira Abzalova.
– Och om ingen gör något, utan bara drar så kan ju inget bli bättre.
Och om ingen gör något, utan bara drar så kan ju inget bli bättre.
Hon fortsätter att kämpa för att få bort knarklangningen på lekplatsen, ringer polis och myndigheter utan resultat. Otryggheten eskalerar, och gradvis inser hon att makens och hennes tre barns oro är för stor.
Från att först ha trivts i Tensta och skaffat sig många goda vänner tvingas hon långsamt att överväga om de inte måste flytta därifrån för att känna sig trygga igen. När en ung kille blir skjuten vid biblioteket är måttet rågat, familjen söker sig till Jakobsberg i stället.
Ett säkrare område, men desto mer opersonligt. Familjen har bott i Jakobsberg i två år nu, men har fortfarande inte fått några nya vänner eller bekanta.
Grannar som de i Tensta saknas, det finns ingen som är intresserad av att bli bjuden på kaffe eller att ens vardagssnacka med.
Nazira Abzalova tycker inte att livet känns så mycket bättre nu.
– Jag trivs inte för jag förlorade mitt lilla samhälle och granngänget i Tensta. Jag har tappat hemmakänslan kan man säga. Det känns mest som att mitt hem är ett fint hotell, jag kommer dit för att sova och sen gå till jobbet. Och i dag kan man inte känna sig trygg någonstans i Sverige. Så vad var meningen med att flytta? Jag har bara satt mig i en dålig ekonomisk situation. Så känns det för mig. Men mina barn trivs och känner sig trygga!
Karin Wegsjö, som från början såg en helt annan film framför sig när hon 2018 började filma Nazira, hennes familj och den stora gemenskapen i Tensta, insåg efter pistolhotet att det här måste det berättas om.
– I Sverige i dag finns det så många orter som har liknande problem. Det man inte tänker på om man inte bor i de här områdena är att det är så många som drabbas och bär på den här rädslan. Vanliga människor som lever, jobbar och köper saker, men på vägen med sina barn till dagis måste gå förbi ställen med blodfläckar, säger Nazira Abzalova.
– 99,9 procent av de som bor där drabbas mest och får ett kollektivt trauma. Det sjukaste är att man har börjat normalisera det här. Ingen sitter på Östermalm och diskuterar med sina barn om skjutningar eller om någon blivit dödad. Men i förorten har folk blivit vana vid det, fortsätter hon.
Många kände igen sig, men många som inte sett den här sidan av Tensta blev tagna och berörda.
Duon berättar att de har fått många positiva reaktioner av filmen, men också att den gett många ett slags uppvaknande – å ena sidan hur vanligt och igenkännbart allt är, men å andra sidan hur mycket som brister.
– Det har varit väldigt fina reaktioner. Många kände igen sig, men många som inte sett den här sidan av Tensta blev tagna och berörda. Många skrattade, men lika många grät, säger Nazira Abzalova.
4 frågor till Karin Wegsjö & Nazira Abzalova
1. Varför tror ni att så många upplever sina bostadsområden som mindre trygga?
Karin: Det handlar väldigt mycket om att vi fått mer av rädslans dramaturgi. Den skapar osäkerhet, och i och med att rädslan är så basal så är det lätt att spela ut den, framför allt i media. Media har inte skapat rädslan, men har spätt på känslan.
Nazira: Om vi inte läste eller tog del av media skulle vi heller inte tro att det är farligt. När man kollar på nyheter, särskilt från utlandet, så säger de att vissa ställen i Sverige är ”no go-zoner”. Så folk är rädda att åka till Tensta för de har blivit hjärntvättade. Men det är inte så farligt där.
2. Vad är det som i första hand har lett till det?
Karin: Det främsta kan vara den ökande ojämlikheten i samhället. Det finns också en helt annan tillgång till vapen, vilket har gett ökningen av det dödliga våldet. Sen har det även blivit så mycket lättare för gängen att kommunicera med smartphones, till exempel att skicka videofiler om att utföra en order eller visa exakt hur saker går till. Samtidigt har samhället dragit sig tillbaka under ett antal år, vilket är en mycket dålig kombination.
Nazira: Det tas aldrig upp nånting positivt, bara våld och skjutningar. Men det finns mycket fint som görs, affärer som öppnar eller ställen där man jobbar med något bra. Man får bara dåliga nyheter om kriminalitet, i stället för nyheter man blir glad av.
3. Ge tre konkreta åtgärder på hur tryggheten kan förbättras?
Nazira: Man måste ge en annan bild av dem som bor där, särskilt unga killar. Om man kommer med negativitet, så får man negativitet tillbaka. De är trötta på den stämpeln, att alla tror att de är kriminella.
Karin: Det vore häftigt om det kunde bli ett bättre samarbete mellan olika funktioner: mellan polis, skola, näringslivet och de boende i området.
Karin: Under filmandet har vi sett att en del bostadsbolag gör fler grejer för och med hyresgästerna. Det är en investering som ger tillbaka, för folk vill bo kvar och ta hand om sitt område och känna sig som hemma. Det är viktigt.
4. Var bor ni och är ni själva trygga där ni bor?
Karin: Jag bor i centrala stan, och jag känner mig trygg. Det är klart att det kanske händer ännu mer våldsamheter i stan, men jag känner mig ändå inte otrygg.
Nazira: Jag bor i Jakobsberg, och känner mig inte jättetrygg, men hoppas på det bästa!
