Flera lösningar på för en träffsäkrare social bostadspolitik presenterades på ett av Almedalens seminarier. Fastighetsägarnas Martin Lindvall hoppades att de inte ska drabbas av etiketternas förbannelse.
Går det att skapa en social bostadspolitik som fångar in dem som hamnar allt längre från den ordinarie bostadsmarknaden i takt med att bostadsbyggandet sjunker allt snabbare?
Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna, la upp bollen genom en kort genomgång varför det ter sig hart när omöjligt för politiken att närma sig frågan:
[ Annons ]
För jobbigt. Det vinner inge röster. En bostadspolitik som envist håller fast vid byggande som enda lösning. Och en etiketternas förbannelse – där minsta närmande till vad som kan etiketteras som social housing snabbt stryker möjliga initiativ från dagordningen.
Med det skickade Martin Lindvall en uppmaning till politiken.
– Låt det inte detta vara en ideologisk vattendelare. Det är inte en vänster/höger fråga. Och det går att behålla den generella bostadspolitiken, men se till att hantera de faktiska problemen, sa Martin Lindvall.
Han vädjade också till insikt om att politiken inte kan lösa allt.
– Bejaka vad kommuner, näringsliv och idéburen sektor gör som faktisk fungerar. Œch underlätta för det, sa Martin Lindvall.
Två exempel gavs. Dels berättade Jenny Carenco om hur Utfallsfonden finansierar innovativa lösningar på sociala samhällsutmaningar. Hur det fungerar finns att läsa här.
Pernilla Parding, chef bostad på Stockholms Stadsmission, berättade om den uppmärksammade Kymmendömodellen. Stadsmissionens hyreshus med socialt hållbara bostäder i Farsta strand där de första hyresgästerna nyligen flyttade in.
Även Pernilla Parding uppmanade att släppa förutfattade uppfattningar som att särlösningar alltid måste vara stigmatiserande.
– De som flyttar in här kommer från en verklighet som är långt med stigmatiserade än att få ett hyreskontrakt för att man behöver det. Lyssna på de som berörs. Det är inte politiken som ska bedöma vem som känner sig stigmatiserad.
Gustav Hemming, centerpartistiskt regionråd i Stockholm, höll med om att det är dags för politiken att närma sig frågan mer förutsättningslöst och mindre ur ett partipolitiskt perspektiv.
– För vi har nu en helt dysfunktionell bostadspolitik med det sämsta från socialdemokratisk politik och det sämsta från borgerlig politik.
Gustav Hemming, menade att Sverige har en renodlad politik för insiders.
Jennie Nilsson, bostadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, höll inte med om det senare.
– Allmännyttan tar idag ett stort ansvar. Kommunerna har ett bostadsförsörjningsansvar, men saknar verktygen. Vi har ett bostadsbidrag, som är en del av den generella bostadspolitiken, som inte uppdaterats tillräckligt. Vi behöver hitta lösningar som inte leder till att man samlar de som idag har problem i särskilda hus.
När det gäller det senare menar Jennie Nilsson att en lösning är investeringsstöd som ställer krav på en viss andel bostäder med sociala kontrakt.
Johan Löfstrand, ordförande Sveriges Allmännytta och socialdemokratisk riksdagsman, höll med om att politiken länge missat att se enskilda individers behov.
– Vi måste arbete mer med en tydlig behovsprövning. Kommunerna har i dag bostadsförsörjningsansvaret. Det kommer inte att räcka, staten måste ta ett betydligt större ansvar än vad man gör idag.
Gustav Hemming ville ta ett än större grepp som också inkluderar hyresregleringar.
– Men jag kan mycket väl tänka mig inslag av traditionell socialdemokratisk bostadspolitik med investeringsstöd, men då till vissa riktade bostadstyper.
Martin Lindvall såg hyfsat nöjd ut med beskeden från seminariet.
– Ja, Gustav har rätt om att komma tillrätta med den ordinarie bostadsmarknaden. Ju bättre den fungerar, desto färre behöver särskilt stöd.
I övrigt kan han mycket väl tänka sig både riktade investeringsstöd och att utveckla de sociala kontrakten.
– Idag sätter hyreslagen hinder för hur länge man kan bo med ett socialt kontrakt. Det gör att man nu enligt lagstiftningen behöver flytta små barn som just hittat ett tryggt boende, sa Martin Lindvall.
Men återigen – etiketternas förbannelse tror han inte är bruten.
– Så fort man börjar närma sig faktiska lösningar så skjuter man ner försöken till kompromisser. Det sker både från höger som vänster.
