–När jag jobbar utomlands får jag ofta höra ”oh, finally a social planner from Sweden”. Trots höga ambitioner kring hållbarhet står vi oss ganska dåligt ur ett internationellt perspektiv, menar Viktoria Walldin. Foto: Johan Bergmark.
Publicerat 10 maj, 2016

Går över gränsen

Med sin utanförblick utmanar Viktoria Walldin vår syn på social hållbarhet. Fastighetsbranschens rättframma socialantropolog vill ta fajten mot den växande segregationen. Och mer än gärna slår hon hål på myten att vi står oss internationellt.

När stora samhällsbyggarpriset delades ut 2012 gick det till White arkitekter för projektet Messingen, där ett vilset industriområde i Upplands Väsby transformerats till en levande mötesplats för hela kommunen. I en och samma byggnad hade arkitekterna integrerat bibliotek, restaurang, kultur, konferens och Väsby nya gymnasium, en skola tidigare präglad av hög skolkfaktor och dåligt rykte.

[ Annons ]

En länk mellan de övergripande idéerna och skolungdomarnas verklighet var Viktoria Walldin, Whites socialantropolog. Några år tidigare hade hon fångats upp av arkitektbyrån, som blev nyfiken på den unga antropologen som jobbade på undersökningsföretag och envist knackade på för att göra deltagande observationer.

– Fastighetsbranschens sociala engagemang hade börjat växa fram och omsättas i byggplaner. Hypen kring tvärvetenskapliga samarbeten var stor. Då handlade hållbarhetsfrågorna mest om miljö och jag kom till White för att prata om miljöprogramsutveckling utifrån min personliga erfarenhet. Efter ett tag sa de ”du är ju stadsbyggare, börja hos oss”.

2009 anställdes hon som arkitektbyråns, och branschens, första socialantropolog. Sju år senare kallas hon fortfarande pionjär, och hennes metod går mycket ut på att ”hänga” med människor i ett område för att förstå deras relation till platsen. Hur lever de sina liv? Vad pratar de om? Vilka stigman och drömmar finns i deras tankevärldar?

– Det var så vi kunde förstå ungdomarna på Väsby nya gymnasium. Eleverna ville inte skolka, men skolans läge gjorde att de fastnade på vägen. Intervjuerna med dem blev en viktig pusselbit i arkitekternas arbete och skolan flyttades.

Hon möter upp i Kulturhuset i Stockholm. Mör efter nätverksdagar i Örebro med Whites hållbarhetsfunktion. Under en övning där kollegorna placerades ut i lokalen liksom årsringar i ett träd var Viktoria inte längre yngst – en aha-upplevelse och effekt av Whites mångfaldsarbete.

När mina kollegor och jag är ute och intervjuar människor i bostadsområden får vi olika svar. Hur jag ser ut spelar roll.

– När mina kollegor och jag är ute och intervjuar människor i bostadsområden får vi olika svar. Med de andra pratas det loftgångar och planlösningar, till mig kommer frågor som ”mitt barn är på glid, kan du hjälpa mig?”. Hur jag ser ut spelar roll. Av samma anledning kan vi inte bara ha vit medelklass på arkitektutbildningarna, och här jobbar vi medvetet för att tidigt väcka intresset för fastighetsbranschen hos ungdomar med olika bakgrund.

Vi ses utifrån förutsättningen: Sverige och fastighetsbranschen har bra koll på social hållbarhet, låt oss hitta nya perspektiv på ämnet. Men det är en självbild Viktoria Walldin snart punkterar: viljan finns, men ett gäng system – och tankefel står i vägen.

Vad hållbarhet är definierades för första gången 1987, då Världskommissionen för miljö och utveckling publicerade Brundtlandrapporten. Den beskrev hållbarhet som sambandet mellan ekonomisk utveckling och människors levnadsvillkor på en planet med begränsade resurser. Samtidigt växte Viktoria Walldin upp på Malmvägen, ett miljonprogramsområde i Sollentuna utanför Stockholm.

– Det var en fantastisk uppväxtmiljö, med barn överallt och en gemenskap där man tog hand om varandra. Det var också en kunskapsintensiv miljö med människor från hela världen. Skola, dagis, fritidsgård, affär, bibliotek, allt fanns där. Det var ju själva idén med miljonprogrammet, att alla skulle bo på lika villkor och med närservice som skapar trygghet.

Mötesplatser, närhet till natur och vatten – om man ser till vad som rekommenderas i en boendemiljö idag så hade miljonprogrammet allt, menar Viktoria Walldin. Men Malmvägens trappuppgångar började lukta urin, närservicen flyttade ut medan droger och kriminalitet flyttade in. Såväl media som myndigheter började kalla Malmvägen för ett förslummat getto.

– Plötsligt hade jag kompisar som inte längre fick komma och hälsa på mig. Där föddes min utanförblick.

Viktoria Walldins egen klassresa gick till bostadsrätt ”bland andra surdegsbakare”, som hon själv uttrycker det. Samtidigt gjorde Sverige en resa – åt fel håll.

– Idag är Sverige mer segregerat än någonsin. Ändå fortsätter vi att bygga städer där människor får olika livschanser. Vi skapar öar av människor med svaga respektive starka ekonomier och i de sämre områdena utarmas den samhällsservice som Välfärdssverige hävdar. Allt från bankomater till skolor försvinner. Det är en dålig resursfördelning och gör ont att se.

Nästan 30 år efter Brundtlandsrapporten är exempelvis företag i Sverige bra på att snacka om hållbarhet, men utan prefixet social.

– Brundtlandsrapporten är fortfarande det dokument man går till, men den fokuserade på miljöfrågorna och tog egentligen aldrig upp social hållbarhet. Sverige har jättehöga ambitioner för social hållbarhet, men när det kommer till kritan skärs det ner på mjuka värden. Till exempel lyfts ofta Kista galleria, dit Kistas bibliotek flyttades, fram som en bra mötesplats. Men man tänkte inte på att en vattendelare stänger av delar av befolkningen, som tidigare hade åtminstone biblioteket. Nu har de ingenting. Och i stället för att lägga resurser på att lösa integrationsproblemet smälldes Mall of Scandinavia upp som en käftsmäll på befolkningen. Ibland skäms jag.

Miljöperspektivet dominerar även kommunernas hållbarhetsarbete.

– Det var inte längesedan kommuner kunde ringa mig och säga ”kom hit och gör nåt socialt”. De saknade ett språk för sin beställning. Idag har de ett språk, men inga verktyg. Frågan ligger hos miljöförvaltningarna som applicerat miljöformuleringar på ämnet. Biotop har blivit sociotop. Miljökonsekvens har blivit socialkonsekvens.

Internationellt sett ligger vi efter.

– I tredje världen har man jobbat med social hållbarhet i 50 år. Man har en vana av rättvisefrågor och socialkonsekvensanalyser vid exempelvis markförändringar, helt enkelt för att man varit tvungen att älta och driva detta. I Sverige har vi haft det bra så länge, vi har ännu inte utvecklat system och regelverk för social planering. När jag jobbar utomlands får jag ofta höra ”oh, finally a social planner from Sweden”.

Victoria_webb
En symbolisk mötesplats dit Viktoria Walldin gärna återvänder. Kulturhuset i centrala Stockholm tjänade också som förebild i ett Sida-finansierat projekt i Nairobi. Foto: Johan Bergmark.

Kulturhuset har Viktoria Walldin använt i alla faser av sitt liv – som barn, småbarnsmamma, yrkesperson.

– Kulturhuset är en fantastisk mötesplats och har ett symbolvärde i allt från samspelet med det offentliga runtomkring till rutorna som markerar grunden i Sergels torg. Det är en plats för alla.

Kulturhusets sociala roll var också förebild när White arkitekter, genom ett delvis Sida-finansierat projekt, fick i uppdrag att ge Nairobis kulturcentrum Go down arts center en mer inkluderande form.

– Go down ligger i ett industriområde strax utanför Nairobi, bara tio minuters gångväg från staden. Området var väldigt nedgånget och otillgängligt men fräschas successivt upp. I början av 2016 lämnade vi in ett ombyggnadsförslag till Nairobi City Council som ger området en ny identitet med bostäder, parker och en gångbro som ska göra det tryggt och enkelt att röra sig mellan Go down och staden.

TRE PRINCIPER FÖR SOCIAL HÅLLBARHET:

1. Socioekonomisk jämställdhet

2. Miljöpsykologi

3. Hållbara beteenden

Oavsett var i världen så är de sociala mekanismerna de samma, menar Viktoria Walldin. Social hållbarhet utgår från tre grundprinciper. Den första är socioekonomisk jämställdhet – att ett samhälle ur lönsamhets-och humanperspektiv vinner på att blanda sociala grupper. Den andra är miljöpsykologi – människans relation till sina miljöer. Den tredje är hållbara beteenden – att miljöer kan göra det lätt för människor att göra rätt ur ett hållbart perspektiv.

När det kommer till förståelsen för ekonomisk jämställdhet och dess betydelse för hållbara städer ger hon Sverige underkänt. Men vad kan skapa förändring, finns det en manual?

– Till att börja med måste marknadskrafterna sluta behandla bostadsmarknaden som ett homogent segment. Den är varierad och ska behandlas därefter. Och i byggbranschen vill jag se större krav på att skapa boendemiljöer där människor med olika ekonomier naturligt blandas.

Ansvaret för att skapa policydokument som tvingar fram de sociala aspekterna i stadsplaneringen ligger hos kommunerna, menar hon.

– Det är så lätt att säga att lösningen är hyresrätter, men hyresrätter är inte till för alla om hyrorna är höga. Kan vi i stället hitta en ny form av ekonomiskt tillgängliga bostäder? Kan vi få till innovativa anbud med krav på att en viss procent av ett bostadsbestånd ska tillgängliggöras för dem med svagare ekonomier? När det nu inte finns ett regelverk för de sociala frågorna kan ju åtminstone kommunerna ta på sig att ställa dessa krav.

Sverige gömmer sig bakom bostadsbidraget som blivit en ursäkt för att inte bedriva social housing genom subventioner på bred samhällsnivå, menar Viktoria Walldin.

– Bostadsbidraget som det ser ut idag bidrar till att människor med svaga ekonomier samlas i vissa områden. Vi måste våga utvärdera om bostadsbidraget är den rätta lösningen. Varför kan det inte spridas ut, även på bättre adresser?

En lösning på bostadsbristen är att hitta nya former för kollektivboende.

Kollektivtanken går emot den svenska mentaliteten. Men om vi ska hitta ett hållbart sätt att överleva i den här världen så är individualisternas tid över.

– Det är klart att vi har bostadsbrist när många bostäder används av en person med barn varannan vecka. Kollektivtanken går emot den svenska mentaliteten, vi gillar inte att ha ”room mates” och göra upp om vem som ska betala elräkningen. Men om vi ska hitta ett hållbart sätt att överleva i den här världen så är individualisternas tid över.

– Om jag fick öronmärka forskningsmedel skulle de gå till att bevisa att segregation är dåligt för samhället på lång och kort sikt, säger Viktoria Walldin. Foto: Johan Bergmark
– Om jag fick öronmärka forskningsmedel skulle de gå till att bevisa att segregation är dåligt för samhället på lång och kort sikt, säger Viktoria Walldin. Foto: Johan Bergmark

På tal om individen – det räcker inte med en social mix i detaljplanerna för att bygga integration. Segregationen sitter framförallt i människors huvuden. Frågan på individnivå är: Vem vill jag ha som granne? Med handen på hjärtat vill de flesta bo nära ”likasinnade” och är rädda för det de inte känner igen. Kunskapen om att ett samhälle vinner på att blanda sociala grupper är låg i Sverige, menar Viktoria Walldin.

– Enorma resurser läggs på forskning om teknik, men väldigt lite på forskning om hållbara beteenden. Om jag fick öronmärka forskningsmedel skulle de gå till att bevisa att segregation är dåligt för samhället på lång och kort sikt.

Byggherrar, fastighetsägare, arkitektbyråer etc – alla har ett ansvar att göra vad de kan för ett mer socialt hållbart Sverige, menar fastighetsbranschens franka socialantropolog. Hon avrundar med ett tydligt statement: marknadskrafterna behöver politiken. Högst upp på önskelistan står kunniga, karismatiska politiker som tar itu med systemfelen och når fram till individen. Det är dags för en fastighetsbranschens Rosling som med kunskapsbaserade fakta rör om och berör. En joker som säger som det är.

Är inte rollen som gjord för dig?

– Det finns så mycket att göra, men så lite tid. Stadsbyggande innebär så otroligt långa tidsperspektiv. Just nu har vi på White fullt upp med flytten av Kiruna. Planen ligger på 100 år, ingen av oss lever när det är klart.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]