Det går inte att lagstifta fram engagemang! Det säger Svensk Handels Marie Enhörning. Därmed vänder sig ytterligare en tung aktör mot det lagförslag på obligatorisk platssamverkan som nu läggs fram
I morgon fredag (eller i dag om du läser via Fastighetstidningens nyhetsbrev) presenteras utredningen om åtgärder för stärkt trygghet i den byggda miljön. En utredning där huvudnumret är obligatorisk platssamverkan.
En hel del är redan känt. Att det blir ett förslag om tvingande anslutning har varit känt länge.
När Fastighetstidningen strax innan jul intervjuade Jan-Ove Östbrink, bostadspolitisk expert på SKR och expert i utredningen, avslöjade han att det kommer att föreslås två modeller: I den ena ska fastighetsägare på en plats tämligen ensamma stå för samverkansorganisationen. Om inte det visar sig tillräckligt föreslås kommunen i ett nästa steg ta över ansvaret, och mer eller mindre tvinga in aktörer i en offentlig samverkan.
Han uttryckte stark kritik mot det kommande lagförslaget och menade att det vore bättre att stärka den frivilliga samverkan som redan sker med framgång på flera håll.
Fastighetsägarna, med Anna Thureson näringspolitisk expert, har varit starkt kritiska och betonat kraften i frivilligheten redan från att utredningens direktiv presenterades.
Frågan är om det ens är någon av de aktörer som ska ingå i nya samverkansprojekt som uppskattar en tvingande lag.
Svensk Handel gör det i alla fall inte.
– Lagstiftning är ett kraftigt verktyg. Det ska man använda där det verkligen behövs. Men här vill man in och lagstifta på ett område där det redan finns fullt fungerande platssamverkan. Det behövs därför ingen lagstiftning, säger Marie Enhörning, näringspolitisk expert på Svensk Handel och även hon expert i utredningen.
Det kommer inte göra skillnad, utan snarare riskera att lägga en våt filt över fungerande platssamverkan.
I ett särskilt yttrande till utredningen formuleras det kärnfullt
”En viktig grundprincip för Svensk Handel är att lagstiftning är ett viktigt och kraftfullt verktyg att använda där så erfordras. Samtidigt gäller det omvända – att inte lagstifta där lagstiftning inte behövs. Vår bedömning är att en lagstiftning likt den föreslagna varken behövs eller efterfrågas.”
Marie Enhörning sällar sig till Jan-Ove Östbrinks kritik att ett stort ansvars läggs på enbart fastighetsägare.
– Handeln är en central aktör för att skapa trygga och attraktiva platser. Aktiva handlare skapar flöden av människor, ser till att det är upplyst och så vidare, menar Marie Enhörning.
Hon medger samtidigt att handeln ofta är först att överge en plats när utvecklingen går åt fel håll.
– Problemet är att på de platser där det inte går att bedriva lönsamma butiker väljer man att lämna. Vilket stärker grogrunden för de mörka krafterna att växa ytterligare.
Men det ser hon snarare som en anledning att handlare bör ingå i platssamverkan.
– Det är viktigt att kunna förmedla den bilden till övriga aktörer för att fånga upp det innan det blir större problem. Därför bör platssamverkan, som inkluderar handeln, komma igång tidigt för att förebygga och hindra en negativ utveckling.
Ytterligare en anledning att inte lagstifta, menar Marie Enhörning, är att det blir för fyrkantigt. Modellerna för samverkan skiljer sig stort mellan olika platser i landet.
– Varje plats är unik, och samarbetet beror mycket på vilka enskilda individer som finns hos de olika aktörerna. Under utredningen har man skalat ner förslaget till att nu i princip mer eller mindre bara föreslå en tvingande avgift. Det kommer inte göra skillnad, utan snarare riskera att lägga en våt filt över fungerande platssamverkan, tror Marie Enhörning.
Att tvinga fram platssamverkan, med förhoppning att det ska lösa problemen, menar Marie Enhörning kan backa utvecklingen lokalt. Hon ser en risk att hoppet sätts till samverkan, istället för att inse att kommunen misslyckats med att lösa vad man egentligen har på sitt ansvar.
Lagstiftning riskerar också att leda till att viktiga aktörer på en viss plats exkluderas.
Möjligen kan det också vara rent kontraproduktivt, resonerar hon vidare. Lokala fastighetsägare tvingas lägga pengar och resurser på platssamverkan när man istället hade velat göra andra satsningar man ser större behov av.
– Lagstiftning riskerar också att leda till att viktiga aktörer på en viss plats exkluderas, detta eftersom de inte definieras enligt lagtexten.
Marie Enhörning betonar att det inte är Svensk Handels sak att tycka om. Men hon varnar för att förslaget bäddar för en kommersialisering av platssamverkan. Detta om lagstiftning tvingas på platser där varken behov eller engagemang finns. Då ser hon mest en byråkratisk i alldeles för stor storlek där det mest finns plats för konsulter.
– Det finns dock en bra sak i förslaget – att skapa ett kunskapscenter för platssamverkan. Man borde ha hållit sig till enbart det.