Någon gång kring 2013 stod jag och kikade ned i en sopsug i Hammarby Sjöstad. Sen räknade vi laddstolpar. Under min utbildning var Hammarby Sjöstad ett internationellt exempel på hur en ny stadsdel kunde byggas utifrån tekniska system för att minska miljöpåverkan. Vi var på studiebesök och fick en föreläsning om den så kallade Hammarbymodellen, som till stor del bestod av olika tekniska lösningar, för att ta tillvara energi från avfall och avloppsvatten, energieffektiva byggnader och laddinfrastruktur. Ambitionen med modellen var att halvera miljöpåverkan jämfört med traditionell stadsutveckling.
Snart blev de tekniska delarna som testats i olika projekt runt om i världen beståndsdelar i certifieringsverktyg för stadsdelar. Några år efter studiebesöket i Hammarby Sjöstad, när jag fått mitt första jobb, var jag med mina kollegor på studiebesök i stadsdelen MediaCityUK i Manchester. Det var det första projektet som nådde Excellentnivå i certifieringssystemet BREEAM Communities. Jag minns stora fönsterpartier på stora hus, en arkitektur som länge signalerat framtid men som också innebär stora materialvolymer och energibehov. De hade använt en certifiering som samlar de avancerade tekniska delarna för att säkerställa att de integrerades i planeringen och genomförandet. Hållbar stadsutveckling var fortfarande ett begrepp som i hög grad handlade om tekniska system och mätbar effektivitet. Människan var inte i centrum.
[ Annons ]
Sen dess har begreppet hållbar stadsutveckling famlat något. Den avancerade tekniken har blivit vardag, och laddstolpar är inget någon någonsin höjer på ögonbrynen inför längre. Certifieringar för hållbar stadsutveckling har heller inte fått samma genomslag som för byggnader. Den holistiska ansats som man haft har antingen inte täckt upp för de sociala delarna (BREEAM Communities), eller blivit för stora apparater att driva (Citylab Action) för att få något större genomslag. Både Hammarby Sjöstad och MediaCityUK har fått kritik för sin bristande sociala approach. Hyrorna för hyresrätterna i Hammarby Sjöstad är höga och gör stadsdelen otillgänglig för många.
Den mest effektiva klimatåtgärden är inte att skapa avancerad sopsugteknik eller att smälla upp laddstolpar, utan att låta bli att riva det som redan finns. De flesta byggnader vi behöver finns ju redan här.
Det går också att argumentera för att de två stadsdelarna med miljöprofil är en form av greenwashing, eftersom den största klimatpåverkan i stadsutveckling ligger i själva byggskedet — i stål, betong och materialproduktion. Det innebär att den mest effektiva klimatåtgärden inte är att skapa avancerad sopsugteknik eller att smälla upp laddstolpar, utan att låta bli att riva det som redan finns. De flesta byggnader vi behöver finns ju redan här.
[ Annons ]
Därför är det fint att se en ny epok i stadsutvecklingen växa fram. Idag ser vi allt oftare hur fastighetsägare bevarar i stället för att riva, som när Vasakronan bestämde sig för att låta ”bananhusen” i Alvik leva vidare. Det är ett tecken i tiden när den tidigare utskällda postmodernismen får stå kvar. När vi närmar oss 2030, och målsnöret för fastighetsbolagens klimatmål, är det kniven mot strupen. Äntligen!
Det intressanta är att detta inte bara tillför en mer resurssnål och klimatetisk stadsutveckling, utan också en intressantare. I AMF Fastigheters stadsutvecklingsprojekt Marievik blir det här väldigt tydligt. Här har vi ett mål om att minska utsläppen från detaljplanen 2020 med 70 procent, ett mål som ligger i linje med bolagets övergripande klimatmål. Det mest intressanta med ambitionen är hur målet påverkar stadsdelens uttryck. Samtidigt som vi ska klara klimatmålet måste vi också transformera Marievik från ett slumrande kontorsområde till en stadsdel med premiumkontor där människor vill vara. Inte bara av vana, utan också av lust.
Hade vårt enda mål varit att minimera klimatpåverkan hade vi sannolikt bevarat ännu mer, och förändrat ännu mindre. Det hade varit bra för klimatkalkylen, men inte tillräckligt för att öppna upp området, aktivera bottenvåningarna eller skapa kontor där människor faktiskt vill vara.
Det är här de motstridiga målen gör entré. Ett rent klimatoptimerat Marievik hade blivit för lite stad, och ett rent kontorsoptimerat Marievik hade blivit generiskt, med maxade glasytor och fasaduttryck. Det intressanta uppstår när olika mål möts. Eller snarare krockar. Och kanske leder krocken till den mest hållbara versionen av Marievik?
Precis som i Tomas Tranströmes sätt att se på tiden blir staden en krokig tidslabyrint.
När vi går all in på klimatmålet, samtidigt som vi inte tummar på stadslivet eller kontorsproduktens kvalitet blir resultatet något annat. Arkitekturen förändras. Fasaderna blir mindre glasintensiva och fönsterpartierna färre än i många av de kontorshus vi diskuterade för bara några år sedan. Det minskar både klimatpåverkan och energibehov. Och förstärker de arkitektoniska kvaliteterna. Det som en gång visade en glimt av framtiden, förstärks på nytt.
Precis som i Tomas Tranströmers sätt att se på tiden blir staden en brokig tidslabyrint. ”Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.” Det kommer finnas fler byggnader som berättar vår historia. När vi lägger örat mot fasaderna så kommer vi höra oss själva i en annan tid bakom kakelplattorna och bjälkarna.
Staden blir aldrig färdiglöst
När vi låter ett klimatmål faktiskt synas med blotta ögat händer något nytt med staden. Och jag har svårt att se de mindre fönstren i fasaden som begränsningar. När jag tittar på modellen för Marievik så känner jag något i magen. En stadsdel som också berättar en historia och visar sin själ.
Samtidigt vet jag att någon om tio eller tjugo år kanske kommer stå och titta på Marievik på samma sätt som jag en gång tittade ned i sopsugen i Hammarby Sjöstad. Och upptäcka hållbarhetsfrågor som vi ännu inte fullt ut förstått. Staden blir aldrig färdiglöst.
