Det handlar om retroaktiva krav på vissa lokalbyggnader som ägs eller nyttjas av offentliga organ. I sådana fall ska fastigheten ha förinstallerad kabeldragning för minst hälften av bilparkeringsplatserna. Regler som föreslås träda i kraft den 1 januari 2033.
Regler som alltså enbart gäller om det är en offentlig aktör som hyr. Något som får Rikard Silverfur, chef utveckling och hållbarhet på Fastighetsägarna att reagera.
[ Annons ]
– Krav på byggnader ska rimligen utgå från byggnadens egenskaper och hur den används, inte från vem som råkar stå på hyreskontraktet. Ändå är det just den logiken som nu utmanas. I praktiken innebär det att två i grunden likvärdiga byggnader kan omfattas av olika krav, enbart beroende på om hyresgästen är offentlig eller privat, säger Rikard Silverfur.
På Boverket håller Anders Johansson, brandingenjör på myndigheten, med om att tekniska egenskapskrav i byggnader i grunden ska utgå från det behov som finns utifrån byggnadens verksamhet och en riskbild för människors hälsa och säkerhet. Inte beroende på vem som äger eller hyr byggnaden.
– Men i det EU-direktiv (EPBD) som införlivas genom Boverkets förslag till föreskrift har en annan princip använts i några fall. Nämligen att det offentliga ska vara en föregångare vad det gäller miljö och hållbarhet och därmed ställs det i enstaka fall högre krav på byggnader som ägs eller nyttjas av det offentliga.
Anders Johansson poängterar att Boverket har valt att införliva de kraven på en miniminivå i sina föreskrifter.
– Ett möjligt alternativ hade varit att i stället ha samma krav för alla fastighetsägare vilket hade lett till högre kostnader även för privatägda fastigheter, säger Anders Johansson.
Men när man nu överger grundprincipen menar Rikard Silverfur att det får konsekvenser.
– För det första påverkas konkurrensen. Om kraven följer hyresgästen i stället för byggnaden riskerar fastighetsägare att möta olika regelbörda för jämförbara lokaler. Det snedvrider marknaden och påverkar vilka aktörer som kan konkurrera om offentliga hyresgäster, säger Rikard Silverfur.
Ett regelverk som bygger på vem snarare än vad blir mer komplext.
På Konkurrensverket håller John Söderström, ekonområd på enheten för analys och forskning, med om att regelverket ur ett svenskt perspektiv kan ses som speciellt, och i vissa fall krångligt.
– Men vi kan inte riktigt se hur det skulle snedvrida konkurrensen. Det kommer ju att bli lika för alla och man kan ju alltid välja vem man hyr ut till.
John Söderström menar att det kan ses som orättvist att olika fastigheter får olika krav.
– Men nu är direktivet formulerat på det viset, så det finns ju begränsad möjlighet för Boverket att komma runt det, konstaterar John Söderström.
Rikard Silverfur menar dock att det lika väl kan uppstå konkreta problem för den offentliga hyresgästen själv.
– Om skarpare krav utlöses när en offentlig aktör hyr en lokal blir det svårare att teckna hyresavtal. Valmöjligheterna minskar, kostnaderna riskerar att öka och i slutändan drabbar det skattebetalarna.
Till det tillkommer att det kommer bli svårt att följa upp regelverket, anser Rikard Silverfur.
– Ett regelverk som bygger på vem snarare än vad blir mer komplext, mer svåröverskådligt och svårare att tillämpa konsekvent. Det ökar risken för otydlighet och godtycke i tillsynen, säger han.
Som Rikard Silverfur ser det kan detta led till att man öppnar en dörr som blir svår att stänga.
– I dag gäller det offentliga aktörer. I morgon kan det vara andra kategorier. Steg för steg riskerar vi att röra oss bort från ett regelverk som behandlar lika fall lika.
Boverket kan egentligen inte göra så mycket mer än att implementera EU:s direktiv, konstaterar Rikard Silverfur. Men han menar att när EU-regler får sådana konsekvenser så är det legitimt att säga ifrån.
– Regeringen bör därför klargöra, både i den nationella implementeringen och i dialogen med EU, att denna ordning inte är ändamålsenlig och inte bör genomföras. Det är en princip värd att försvara – innan den urholkas steg för steg, säger Rikard Silverfur.
