Massplanering av bostäder är sällan lyckat

Visionen att bygga 400 000 fler bostäder i utbyte mot satsningar på infrastruktur fungerar inte i praktiken konstaterar Linda Lövgren.

Förhandlingar på bostadsmarknaden är en företeelse som inte har mött några större framgångar på senare tid. Nu pratar jag inte om hyresförhandlingar och den svårt ansatta trepartsöverenskommelsen. Det finns andra förhandlingar som i det tysta börjar lösas upp i sömmarna, nämligen alla de förhandlingar som staten har haft ihop med regioner och kommuner i olika delar av landet, där statliga satsningar på infrastruktur byttes mot kommunalt ”byggande” av nya bostäder.

Totalt sett har staten förhandlat fram över 400 000 bostäder i olika omgångar på detta vis. Inte illa, i runda slängar nästan tio procent tillskott till befintligt bestånd. Men det står redan klart att delar av Sverigeförhandlingen inte kommer att hålla, eftersom den nuvarande regeringen inte ämnar att godkänna planerna på investeringar i höghastighetståg. Något som kommer påverka utvecklingen starkt i bland annat Norrköping, Linköping, Tranås, Jönköping och Borås. I det fallet var det staten som inte var intresserad av att fullfölja avtalet.

Minst lika vanligt är att kommuner inte är intresserade av att fullfölja avtalet. Det förekommer mer eller mindre öppna förhandlingar på många håll i landet om att antingen skjuta upp bostadsbyggandet eller minska målen betydligt. Det här har givetvis att göra med de försämrade förutsättningarna för byggandet på senare tid. Men en mer grundläggande orsak till det bristande intresset att fullfölja infrastrukturöverenskommelserna är den felkonstruktion som finns inbyggd i hela förhandlingslösningen om bostäder mot infrastruktur redan från början.

Till att börja med så bygger kommuner inte en enda bostad. Kommuner planerar bostäder och det är fastighetsaktörer som investerar i nya bostäder. Lägg därtill att det ska finnas tillräckligt många hushåll som är intresserade av att flytta till de nya bostäderna. Stat och kommun kan ju inte förhandla fram vilka investeringar som en fastighetsaktör ska göra och inte heller förhandla fram vilka hushåll som ska köpa eller hyra en viss bostad. Här finns ett fundamentalt feltänk i hela modellen!

Konsekvenserna av de olika statliga infrastruktur-mot-bostad-förhandlingarna är en överplanering av bostäder på sina håll. Det har lett till att i vissa kommuner har så många bostäder förhandlats fram att det inte finns marknadsunderlag att bygga bostäder på någon annan plats i hela kommunen.

På andra håll har kommunens planavdelning knutits upp till att planera i endast en del av kommunen och det finns ingen tid hos kommunen att planera någon annanstans. Likaså leder de frampressade planerna till att volym prioriteras, något som medför att flerbostadshus prioriteras framför småhus. Slutligen är det inte alltid självklart att ny infrastruktur leder till högre efterfrågan på bostäder. En ny tågstation kan ju leda till att resenärer reser både till och från en plats!

Så vad vore en bättre lösning? Ja, kanske något så självklart som att planera bostäder utifrån hur, var och på vilket sätt olika människor vill bo. Och olika människor vill bo på olika platser och på olika vis. Vi lärde oss under miljonprogrammets tid att massplanering av bostäder inte blev så lyckat. Det är inte så lyckat nu heller.