Valet är över och vad som nu sker bakom stängda dörrar är det få som har vetskap om. Det som läcker ut är oftast av taktiska skäl – det pågår nämligen ett spel om att få ihop en ny regering. Vilket lag Magdalena Andersson kommer att bygga får vi förhoppningsvis veta inom en inte alltför lång framtid, men det kan också ta tid beroende på hur de där samtalen bakom den stängda dörren går.
Det som läcker ut är oftast av taktiska skäl – det pågår
nämligen ett spel om att få ihop en ny regering.[ Annons ]
Vem som blir nästa bostadsminister kommer så klart att ha en stor påverkan på var samhällsbyggnadsområdet tar vägen. Jag hoppas verkligen att kommande regering väljer att ha kvar ”samhällsbyggnadsministern”, alltså en kombination av bostads- och infrastrukturministerposten, men jag tror dessvärre inte att det kommer att bli så. Men för frågorna tror jag att det hade gått att göra väldigt mycket bra om rätt person med rätt mandat skulle få det uppdraget.
Oavsett hur ministeruppdragen fördelas kommer de politiska överenskommelserna inom samhällsbyggnadsområdet att få en stor påverkan på frågorna kommande mandatperiod. 2014–2018, när socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister gjorde upp, infördes investeringsstöd och andra satsningar för att, som man då sa, få fart på byggandet – och det fick man. Även om konjunkturen hjälpte till och behovet av bostäder såg annorlunda ut då. Mandatperioden efter gjorde S, MP, C och L upp, och då kom bland annat fri hyressättning i nyproduktion in i överenskommelsen, något som senare faktiskt fällde regeringen och hela samarbetet. Vad S, MP, C och V ska kunna enas om den här gången återstår att se.
För läget är ett annat nu. Rådande migrationspolitik gör att bostadsbehovet och prognoserna kraftigt behöver justeras, och därmed kommer många kommuners självbild och mål att behöva förändras. Vi står återigen i ett läge där en minskande befolkning i vissa kommuner kan leda till att fastigheter rivs i stället för att riskera att köpas upp av oseriösa aktörer och sedan användas för social dumpning. Det är inget nytt att människor flyttar dit jobben finns och utbudet av aktiviteter är större, men för att inte riskera en ökad avfolkningstakt samtidigt som andra kommuner gör allt för att öka sitt invånarantal behövs ett gemensamt ansvar. Det behövs satsningar som gör det lättare för människor att kunna bo kvar, och inte ett ensidigt fokus på att fler ska kunna låna mer för att bo i de dyraste bostäderna.
[ Annons ]
Debatten förs dessvärre ofta på en alltför övergripande nivå, och att säga att det viktigaste är att vi måste få fart på bostadsbyggandet igen – utan att ärligt redogöra för på vems bekostnad – är inte hållbart. Det är klart att det är bra för Sveriges ekonomi om jobb skapas i byggsektorn, men vilka ska ha råd att bo i det som byggs, samtidigt som det faktiskt står såväl lägenheter som villor tomma på väldigt många håll i vårt land?
Om vi för en liten stund skulle kunna slita oss från det totala fokuset på antalet nybyggda bostäder och i stället ha fokus på hur många som får ett tryggt hem. Då skulle nog de politiska förslagen kunna riktas mot att ta hand om det vi redan byggt, bygga om och bygga till i stället för att alltid tänka bygga nytt – av nya material på nya platser, där vi alltför ofta bygger på jungfrulig mark eller river något vi borde ta till vara.
För varje fungerande hus vi river förlorar vi inte bara den
ekonomiska investeringen utan skapar också en klimatskuld.
Att det kommer att satsas statliga medel på byggandet, det är jag nästan säker på. Jag hoppas innerligt också att satsningar på det redan byggda inte glöms bort. För EU:s krav på energirenovering kan slå hårt – låt inte det leda till att fler hus rivs i stället för att rustas upp. Jag tror inte, som vänstern, på ett statligt byggbolag, och hoppas att inte få se en evighetslång debatt om hur hyressättningen ska gå till när det så tydligt finns en majoritet som säger nej till förändring. Stimulera i stället till att optimera det vi redan har, komplettera med infrastruktur och kollektivtrafik så att ingen ny rivningsvåg drar fram. För varje fungerande hus vi river förlorar vi inte bara den ekonomiska investeringen utan skapar också en klimatskuld. Byggsektorn står fortfarande för en väldigt stor del av Sveriges utsläpp, och den blir inte mindre av att vi river fungerande hus och bygger nya. Vi måste vårda, underhålla och anpassa det redan byggda så att det håller i hundra år till.
Emma Hult, tidigare bostadspolitisk talesperson (MP), i dag projektledare på IQ Samhällsbyggnad
