När denna krönika skrivs återstår endast några dagar till valet. I den alltmer intensiva jakten på den sista marginalväljaren skruvar partierna upp volymen samtidigt som överbuden haglar. Min tro är att partiernas agerande kommer med en bitter kalk, både för det vinnande och förlorande laget. För även om minnet är kort missar en förlorare aldrig chansen att reglera en uppfattad oförrätt. På den vinnande sidan kommer partierna slåss om bytet. Det kommer säkert ta sin tid. Det kommer inte att bli vackert. Och frågan är hur väljarna kommer att se på skådespelet när dammet lagt sig.
Ve den politiker som vågar utmana följderna av dagens kapitalbeskattning eller de orimliga 3:12-reglerna
För detta val har på många sätt blivit en kombination av de orimliga överbudens och samtidigt den ideologiska tomhetens val. Väljarna ska köpas med godis, men ingen svarar på hur det ska betalas eller vart vi är på väg. Ändå förväntas vi bedöma kombattanterna efter kompetens, eller hur ska man annars uppfatta valslogans som ”vi tar Sverige på allvar”, ”Sverige kan mer” och ”Fortsätt framåt”?
I ett läge när landet och Europa befinner sig i sitt mest utsatta säkerhetspolitiska läge sedan andra världskriget och AI-revolutionen varje kvartal tar nya svindlande kliv ägnar sig landets politiker åt att repetera väl inövade och ofta intetsägande talepunkter och agerar som om man förfogade över ett finansiellt ymnighetshorn.
Mest besvikna har de yngre anledning att vara. De som är på väg till högre utbildning kan med fog ställa sig frågan om de precis inlett en utbildning som kvalificerar till ett jobb som i framtiden kanske inte behövs. Räntan på studielånet är förvisso lågt men hyran eller priset för den framtida bostaden desto högre. Eftersom kapitalöverföringen mellan generationerna numer sker över hushållen klyvs dagens unga i vinnare och förlorare, redan på BB. Om detta talar inte politiken överhuvudtaget, för ve den politiker som vågar utmana följderna av dagens kapitalbeskattning eller de orimliga 3:12-reglerna. ”Till den som har skall varda givet”.
Så hur kommer allt detta att landa?
I min föregående krönika ”Bostadsministern den enda som håller huvudet kallt” menade jag att politikernas oförmåga att hantera dagens utmaningar handlar om att man 35 år efter 1990-talets bostadspolitiska systemskifte, fortfarande famlar efter en alternativ modell. Det är ett intryck som består efter årets valrörelse. Sorry, S och M, det är svårt att se hur ett nytt investeringsstöd eller ett mer generöst ISK ska lösa några mer grundläggande problem.
Sakpolitiskt handlar det om de hemlösa, om hur de unga som nyss lämnat hemmet ska komma över ett rimligt hyreskontrakt och de som vill bilda familj ska kunna köpa en villa, samt de allra äldstas behov. Ekonomiskt fordras svar på hur de finansiella riskerna ska fördelas mellan stat, banker, hushåll och fastighetsbolag, och inte minst, varifrån allt eget kapital ska komma. Över dessa helt grundläggande frågor väljer de politiska partierna idag att hoppa bock. Istället alla dessa löften, till än den ena, än den andra, utan prioriteringar och utan ett genomtänkt ekonomiskt program. Så hur kommer allt detta att landa? ”Överbudsvalet som slutade i bitterhet”?
Lennart Weiss

