Jag skrev denna text sittande i ett skyddsrum. Karlstads Bostads AB genomförde ett vistelseprov inför beredskapsveckan. Det var trångt, ventilationen lät högt och toaletterna var hinkar. Veven till fläkten användes när elavbrottet simulerades. Vi kom fram till att två som vevar var bättre än en, men ändå var tre minuter ett lagom pass. En cyklist som trampar medelhårt levererar omkring 150 watt, en vevande arm kanske 50 watt. På fläkten står det 370 watt. Med andra ord: el är rätt bra, och muskler är en usel ersättare.
Skyddsrummet var en nyttig plats att sitta på när man funderar på var elen egentligen ska komma ifrån i händelse av elavbrott.
I början av september satt 16 personer runt fyra bord i Karlstad och klippte i papper. Uppgiften var att bestämma hur stor en tvättstuga behöver vara för att fungera som samhällsnod i händelse av kris, exempelvis när elen är borta. De kom fram till ett svar: 109 kvadratmeter. Vad de inte kunde bestämma var varifrån elen till dessa kvadratmeter ska komma. Den frågan har flera olika svar, men ett står parkerat utanför porten.
Scenariot deltagarna fick var medvetet milt. Det är februari. Internet är utslaget, elen försvann för några timmar sedan, vattnet i kranarna har tagit slut och transporter fungerar bara delvis. Sjukvården är svår att nå. Inget krig, inget skyddsrum, men de boende ska klara sig i 14 dagar.
Nästan varje svenskt flerbostadshus har ett gemensamt rum som alla boende delar, med vatten, avlopp och el indraget
[ Annons ]
Det är precis i det gapet som svensk beredskap är som tunnast. Den enskilde förväntas ha mat och vatten för en vecka. Sedan 1 juni 2026 är fastighetsägarens ansvar för skyddsrum och skyddade utrymmen reglerat i lag. Däremellan finns kommunens trygghetspunkter. Under dem: faktiskt ingenting. Ingen reglering, ingen dimensionering, ingen som äger frågan.
Vi kallar detta för steg två i beredskapstrappan (den går från steg ett, hemberedskap, till steg fem, skyddsrummet), och vårt forskningsprojekt ”Tvättstugan som samhällsnod” handlar om att fylla det. Varför just tvättstugan? För att den redan finns. Nästan varje svenskt flerbostadshus har ett gemensamt rum som alla boende delar, med vatten, avlopp och el indraget. Alla vet också var det finns. Det är husets enda kollektiva yta som varken behöver byggas eller uppfinnas.
Tanken med projektet är alltså inte att gräva ett nytt skyddsrum i källaren, utan att rusta ett befintligt rum så att det kan bidra med mer än tvättfunktioner den dag resten av huset slutar fungera. Vi dimensionerar inte för krig, utan för kriser som elavbrott, stormar, cyberangrepp och vattenproblem. När hissen står stilla är den som bor på fjärde våningen med rollator inlåst i sitt hem. Blir avbrottet långvarigt och kylan biter fryser dessutom det vattenburna värmesystemet sönder, vilket leder till både risker och kostnader.
I vår förstudie hade vi ritat en nod på drygt 200 kvadratmeter och konstaterat att det sannolikt var för mycket. Workshopens andra pass gick ut på att skala ned: varje funktion fanns som en skalenlig pappersbit, och grupperna skulle sortera dem i nödvändigt och önskvärt.
Fyra grupper gav fyra olika svar, men åtta funktioner lade samtliga i den nödvändiga högen: tvättstuga, beredskapsförråd, administration och digital vård, kök, tillgänglig toalett, vilrum, städ och skölj samt väntrum med laddning. Samlokaliserat blir det 86 kvadratmeter, prövat i en verklig planlösning 109 kvadratmeter. Ytanspråket halverades.
Ingen grupp lade funktionerna bredvid varandra; de lade dem ovanpå varandra. En grupp struntade helt i must have och nice to have och märkte i stället sina lappar ”fred” och ”kris”: samma yta, olika funktion beroende på läge. Tvättstugan blir verkstad, gymmet blir mottagningsrum. Efter revideringen har alla fyra grupperna lagt köket inuti ett annat rum.
Att driva hela huset ett enda dygn skulle kräva att man tömde 15 fulladdade bilar. Det är varken rimligt att kräva av bilägarna eller tekniskt vettigt
Mitt i den hårda kärnan står laddrummet. På funktionslistan fanns också energilagring, laddningspunkter och V2G. En grupp föreslog dessutom en motionscykel som både dämpar ångest och genererar el. Samma instinkt som veven i skyddsrummet: när elen är borta börjar man leta efter muskler. Men en timmes medelhårt trampande ger 0,15 kilowattimmar och utanför porten står 80 kilowattimmar, per bil.
Tänk er ett vanligt flerbostadshus: 40 lägenheter om i snitt 70 kvadratmeter och ett energibehov på 150 kilowattimmar per kvadratmeter och år. Det ger drygt 1 150 kilowattimmar per dygn. Ett elbilsbatteri rymmer i snitt runt 80. Att driva hela huset ett enda dygn skulle alltså kräva att man tömde 15 fulladdade bilar. Det är varken rimligt att kräva av bilägarna eller tekniskt vettigt.
Men noden är inte huset. 109 kvadratmeter med samma nyckeltal landar på ungefär 45 kilowattimmar per dygn. Räkna upp rejält för att det är fullt med folk där, att det lagas mat och laddas telefoner osv. Så säg 80 kilowattimmar. Ett bilbatteri per dygn helt enkelt.
14 bilar räcker då i 14 dagar. Exakt den uthållighet scenariot krävde, i ett hus där det står betydligt fler bilar än så på gården.
Det är den egentliga poängen med en prioriteringsworkshop. När ytan halveras så minskar även energibehovet, och något som såg olösligt ut blir en fråga om en handfull grannar och en kontakt som fungerar åt båda hållen.
Jag har tidigare räknat på det här i den här tidningen: kopplas bara 20 procent av Sveriges elbilsflotta in för vehicle-to-grid motsvarar den samlade effekten närmare 10 kärnreaktorer. Redan 2025 pekade branschorganisationen Power Circle på att 40 procent av de 20 mest sålda elbilsmodellerna i Sverige var V2G-kompatibla. Bilarna står parkerade omkring 97 procent av dygnets timmar. Ett lokalt energilager finns alltså redan på gården. Problemet är att elen bara går till bilen, inte från.
För några år sedan diskuterades en lagstiftning som skulle garantera alla hyresgäster rätt att ladda sin elbil. Förslaget gick inte igenom, och min invändning då var att enkelriktad laddning bara ökar effektuttaget i ett nät som redan kämpar. Byggs varje laddpunkt i stället dubbelriktad blir varje bil en resurs som balanserar nätet i vardagen, och som kan hålla en samhällsnod i drift när ordinarie el försvinner.
Men beredskap handlar minst lika mycket om februarimörker, storm och tekniskt fel som om det värsta tänkbara
Den nya lagen lägger ett formellt ansvar på fastighetsägare att hålla skyddsrum och skyddade utrymmen i beredskap. Men den säger ingenting om hur de ska få el och andra resurser. Varken de skyddade utrymmena eller de mindre noderna som borde ligga ett steg dessförinnan har någon elförsörjning kravställd. Belysning, värme, kommunikation och drift förutsätts bara finnas.
Två saker behöver därför kravställas. För det första att laddpunkter vid byggnader med skyddade utrymmen eller nodfunktion byggs som dubbelriktade V2G-punkter. För det andra att fordonstillverkarna förpliktigas att se till att deras rullande energilager (historiskt kallade bilar) faktiskt klarar både i- och urladdning.
Till det borde varje sådan byggnad (egentligen alla) ha en krisknapp: en funktion som sänker värme, ventilation och belysning till miniminivå och därmed drar ned effektbehovet till något ett par bilbatterier orkar bära. Den knappen räddar dessutom värmesystemet från att frysa sönder, en billig försäkring som samtidigt bidrar till resiliens.
Sverige bygger just nu upp sin beredskap för kris och krig, vilket är bra. Men beredskap handlar minst lika mycket om februarimörker, storm och tekniskt fel som om det värsta tänkbara. 16 personer i Karlstad kom överens om 8 rum på 109 kvadratmeter. Ett av dem var ett laddrum. Nu återstår bara att någon kravställer att elen går åt båda hållen!
Jonas Anund Vogel, forskare inom energiteknik på KTH, adjungerad lärare vid Karlstads universitet. Forskningsprojektet ”Tvättstugan som samhällsnod” drivs i Tingvallastaden i Karlstad med KBAB som koordinerande part.
