Illustration: Johan Isaksson
Publicerat 7 juni, 2022

”Det började som en skakning på nedre däck”

Allt såg så bra ut för sex månader sedan och nu verkar vi stå inför en ny epok. Lennart Weiss lyssnar på Mikael Wiehe och hoppas att livbåtarna är på plats.

”Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck.” För oss som uppnått mogen ålder är Mikael Wiehes två första textrader i låten Titanic mer än välbekanta. Jag noterar dock att flera ungdomar på jobbet knappt ens känner till vare sig Wiehe eller en av hans största hits. Och det kanske inte är så konstigt. Låten släpptes 1978.  Det betyder att snart två generationer passerats. För de stora kullarna som föddes på 1980-talet och som nu ska bilda familj har utvecklingen varit remarkabel, som att befinna sig på ”världens modernaste osänkbara skepp”.  

Räntorna har stadigt sjunkit och det finansiella systemet har öst in kapital i den reala ekonomin. Det har betytt lägre boendekostnader, billigare finansiering, stigande reallöner, en glödande arbetsmarknad – helt enkelt en närmast osannolik ekonomisk utveckling. Bortom den stigande och helt befogade oron för en annalkande klimatkris runt hörnet, har dagens unga levt i den bästa av världar.

[ Annons ]

Så sent som för sex månader såg också det mesta bra ut. Efter corona skulle allt bli normalt igen. Sista kvartalet låg BNP på höga 5 procent och allt talade för att vi efter pandemin skulle få uppleva en repris av det glada 1920-talet. ”Happy days are here again” med flödande champagne, optimism och kanske en dos vitaliserande promiskuitet. (Jag talar nu om er läsare och inte om mig själv.)

Som bekant avlöstes det glada 20-talet av ett mörkt 1930-talet som mer än annat markeras av Hitler, slutade med världskrig och historiens värsta brott mot mänskligheten. Resan mot avgrunden inleddes dock av börskraschen på Wall Street 1929 och följdes sedan av Krügerkoncernens sammanbrott som förstärkte den ekonomiska krisen i Europa.

Är det där vi står nu, i början av en ny epok där utvecklingen förstärks av att ett nytt krig utbrutit på europeisk mark? Ett krig som dessutom ramas in av retorik som får oss att förstå att det kollektiva minnet är kort och människans natur densamma som förr. Svårt att veta. Vad vi dock vet är att globaliseringen och den ekonomiska politik som förts sedan 1990-talets finansiella kris varit ett gigantiskt experiment utan vägkarta eller fasta regler.

I maj 2022 hopar sig de negativa beskeden. Inom byggsektorn skenar materialpriserna, på ett år från cirka 40 till 100 procent på allt från trä till stål. Även om räntorna fortsatt är låga råder inget tvivel om att den stigande inflationen tvingar världens centralbanker att lägga om ratten.

Det ekonomiska omslaget märks kanske allra mest på börsen, som sjunkit med 25 procent sedan årsskiftet och med cirka 50 procent för fastighetsaktier. Med tecken på kraftigt stigande avkastningskrav på obligationsmarknaden följer dyrare byggkreditiv som allt tillsammans kommer att ge en kraftig rekyl i bostadsbyggandet. Och vad sker med högt belånade fastighetsbolag när refinansieringskostnaderna skjuter i höjden?

Titanic avslutas med ”Vi har förlorat den allra sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står men flaggan, den går i topp.” Nja, vi som levt ett tag vet att det sällan blir så bra som man hoppas i goda tider men heller inte så illa som man befarar i dåliga. Jag vill nog tro att kedjorna till livbåtarna den här gången är på plats.

Lennart Weiss

Gör: Kommersiell direktör på Veidekke Sverige.

Mer om: Född och uppvuxen i Gävle där han tidigt engagerade sig i SSU. Valdes in i kommunfullmäktige som 17-åring, sen ledde karriären vidare in i regeringskansliet som politisk sakkunnig. Arbetade därefter en lång tid på HSB.

Twitter: @LennartWeiss

Läs fler krönikor av Lennart Weiss »

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Annons ]

[ Krönikor ]
[ Nyheter ]
[ Reportage ]