Problembilden är tydlig: antalet polisklassade utsatta områden uppgår nu till 65, äldrebefolkningen växer och ställer nya krav på bostadsutbudet, och unga, låginkomsttagare och hushåll med invandrarbakgrund möter allt högre trösklar in på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken på riksnivå har samtidigt fört en tynande tillvaro under decennier. Det skriver Robert Boije, chefsekonom SBAB, Karin Stenmar, hållbarhetschef SBAB och Stefan Andersson, chef företag och brf SBAB i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
De lyfter i debatten fram att banker kan spela en aktiv roll genom finansiering, och att social hållbarhet väger tyngre för obligationsinvesterare än tidigare, vilket öppnar för att sociala satsningar kan finansieras på rent kommersiella grunder.
[ Annons ]
SBAB:s hållbarhetschef Karin Stenmar utvecklar:
– Vi ser ett ökat intresse från fastighetsägare, investerare, finansiärer och försäkringsbolag. Ökad otrygghet leder till vakanser och sjunkande fastighetsvärden. Det finns alltså ett egenintresse i att agera, säger hon.
Som exempel på att det går att vända utvecklingen lyfter debattörerna Gårdsten i Göteborg samt Drottninghög i Helsingborg, där en kombination av renoveringar, rivningar, nybyggnation och sociala insatser brutit segregationen. Även Stena Fastigheter nämns, som via ett hållbarhetslänkat lån arbetat för ökad trygghet i sitt bostadsbestånd.
Men är kapital verkligen flaskhalsen, eller är det viljan som saknas?
– Innovativa lösningar kräver finansiering för att kunna genomföras. SBAB var länge den enda banken som finansierade Obos koncept Deläga, där kunden köper halva lägenheten med option att förvärva resten inom några år. Den finansiella risken för banken är i princip oförändrad jämfört med en vanlig bostadsrätt, fler banker borde erbjuda det, säger Karin Stenmar.
En återkommande invändning emot ökat privat engagemang är att det riskerar att ge staten en ursäkt att dra sig tillbaka. Karin Stenmar avfärdar inte risken, men ser det inte heller som ett antingen eller eller.
– Både stat och kommuner har ett stort ansvar. Men alla aktörer behövs. Ett konkret exempel är att kommuner i större utsträckning borde ställa sociala krav vid markanvisningar, att ett visst antal lägenheter ska kunna upplåtas till dem med störst behov, snarare än dem som stått längst i kö.
När det gäller statens roll pekar hon på EU-kommissionens nya ”Affordable Housing Plan” som en möjlig förebild, och efterlyser ett mer samlat nationellt grepp med kortare handläggningstider i plan- och byggprocessen, tidsgränser för tillståndsprocesser och minskade normativa krav som driver byggkostnader.
– Vi har inte sett någon tydlig vändning på aggregerad nivå. Mycket görs, men det räcker inte, säger Karin Stenmar.
