Erika Henriksson och Fredrik Eklöf har precis invigt det rum för lärande i Skolskogen som de utvecklat tillsammans med elever och lärare i Svappavaara skola när Fastighetstidningen ringer upp. De är båda arkitekter, Erika med tillägg konstnär och pedagog, Fredrik kan också skriva scenograf på visitkortet. Med i teamet har också varit Mattias Fransson, manusförfattare, skådespelare och medlem i humorgruppen Klungan.
– Tillsammans med skolan som vi samarbetat med har vi varit vid den plats och de strukturer som vi arbetat med genom projektet; vi har restaurerat ett litet båthus och grillkåta, sedan har det även byggts ett utsiktstorn och ett flytande klassrum genom projektet, säger Erika Henriksson.
[ Annons ]
Tillsammans är de Team – Berätta mig vidare med uppgift att ”utforska relationella metoder för att samskapa rum för lärande och naturpedagogik i Svappavaara”. Det är en av de sex delarna i Visioner i Norr som drivs av ArkDes. Nyligen samlades de för att omvandla arbetet till verktyg för kommuner och andra involverade i platsutveckling – den 25 mars nästa år släpps materialet publikt i samband med slutkonferensen i Umeå.
Grillkåta, båthus och utsiktstorn kan möjligen verka långt från platsutveckling i den form Fastighetstidningen vanligen skildrar. Men Visioner i Norr arbetar med forskningsbaserad platsutveckling i och nära kommunerna i Norrbotten och Västerbotten där den gröna industriomställningen drivit upp tempot i planeringen. Syftet är att, med arkitektur och design som operativa verktyg, hitta nya arbetssätt för att bidra till attraktiva och hållbara livsmiljöer. Lina Wågström, projektledare på ArkDes, menar att den praktiknära forskningsmetoden för platsutveckling ger en möjlighet att bjuda in fler kompetenser och nya ögon i stadsutvecklingen.
– Det ger kommuner och berörda aktörer på alla nivåer möjlighet att testa alternativa metoder, vid sidan om de ordinarie processerna. Det ökar innovationstakten och bygger ny kunskap, Lina Wågström.
Platsutveckling på experimentell nivå har i Svappavaara bland annat handlat om att utveckla den värld i Skolskogen som Djurmänniskan bebor.
– Vi använde djurmänniskan som ett verktyg för att arbeta med barnen i skogen. Från vår sida var det viktigt att kunna jobba nära barnen och lärarna och inte bara komma in med en färdig idé om vad vi ville göra. För oss har det handlat om att arbeta utifrån metoder där man inte kommer till en plats med en förutbestämd idé om vad som bör göras. Utan att vara på en plats och utifrån platsen och de som finns här arbeta fram en möjlig rumslig lösning. Att inte som arkitekt starta med en problemformulering som någon annan har definierat, säger Erika Henriksson.
Det fanns dock en tydlig utgångspunkt, berättar Fredrik Eklöf. Svappavaara är i mångt och mycket en avfolkningsbygd. Med det samtidigt som det knappt finns en ledig bostad på orten. Det eftersom så kallad ”fly in, fly out” blivit allt vanligare. En stor del av bostäderna är mer eller mindre rena övernattningslägenheter.
– Vi valde att arbeta med skolan eftersom den är helt avgörande för att Svappavaara ska kunna vara ett verkligt fungerande samhälle, säger Fredrik Eklöf.
Det var viktigt att verkligen vara på platsen för att hitta något som redan fann på platsen och som vi kunde arbeta tillsammans med och stärka
Men i Svappavaara, precis som i övriga orter i projektet, finns det påtagliga konkreta utvecklingsbehov som accelererar med de gröna industrietableringarna. Finns det då inte en risk att man lokalt upplever detta som en abstrakt idé från en avlägsen huvudstad?
– Därför var det viktigt att verkligen vara på platsen för att hitta något som redan fann på platsen och som vi kunde arbeta tillsammans med och stärka. Och såklart som ryms inom projektramen, vi kan ju exempelvis inte föreslå att det ska byggas en massa nya bostäder, säger Erika Henriksson.
Lina Wågström säger att det inte varit en främmande frågeställning initialt i hela projektet. Men menar att resultatet snarare blivit att man kunnat komplettera och på nya sätt stärka det utvecklingsarbete som redan sker i kommunerna.
– De behöver alla möjliga sorters stöd, och ett av dem är att höja innovationskraften i planeringen och få stöd i att ta tillvara den potential som redan finns i lokalsamhällena. Kommunerna vittnar om att projektet gett dem tid och möjligheter att arbeta på nya sätt och med frågor som inte ryms inom den kommunala vardagen. En viktig del har varit att teamen är på plats för att lyssna in och lära av lokalsamhället och platsen innan man ger sina svar, säger Lina Wågström.
På många utsatta orter talar man om risken för projekttrötthet. Har ni märkt det här?
– Vi har pratat om den risken under hela processen, samtidigt kan vi se vi hur många mindre men ibland avgörande frågor faktiskt blir lösta på vägen. Det kan exempelvis vara att samverkan och utbyte av kunskap mellan kommunens egna förvaltningar ökar eller en ny syn på hur man kan ta tillvara och nyttja lokala resurser. I de återbesök vi gör ser vi att de praktiknära forskningsprojekt vi driver runtom i landet påverkar och ger reella effekter i planeringen över tid.
Något som Sigrid Vestling, Stadsbyggnadsstrateg I Kiruna Kommun, bekräftar.
– Det var någonting vi var oroliga för, men teamet bevisade motsatsen. Tack vare deras genuina intresse för byn och att de samtalat med så många har de kunnat identifiera en insats som faktiskt uppskattas.
Sigrid Vestling menar att vinsten inte minst varit att man på kommunen fått helt nya idéer som man kan tillämpa i övriga projekt som man driver.
– Vi får också en helt ny trevlig utemiljö som kommer att uppskattas av Svappavaaraborna och lyfter det pedagogiska arbetet som görs i skolan där.
För kommuner och fastighetsbolag kan det handla om enorma värden. Vågar man riskera det i ett mer experimentellt platsutvecklingsarbete?
– Traditionella planeringsprocesser är ofta långa och resurskrävande, vilket gör det svårt att avsätta tid och medel för innovation. Jag tror på att utforska parallellt med de ordinarie processerna – genom att testa nya angreppssätt innan de implementeras i stor skala kan man upptäcka misstag eller behov av att ändra riktning innan de stora besluten och investeringarna tas. Att bidra med nya metoder och arbetssätt som kan tas vidare till policynivå på ett nationellt plan är i slutändan en vinst för alla. Jag upplever ett ökande intresse, från både offentlig och privat sektor, att arbeta med prototyper och platsbaserad innovation, säger Lina Wågström.
Traditionella planeringsprocesser är ofta långa och resurskrävande, vilket gör det svårt att avsätta tid och medel för innovation
Och sett från andra hållet. Merparten av de involverade i de olika teamen drivs förmodligen mer av en konstnärlig vision? Blir det en mur gentemot kommersiella intressen? Eller ser man det som en möjlighet att det ska bli mer än bara en tillfällig vision begränsad av projekttid och pengar?
– Ja det kan uppstå både mål- och intressekonflikter men så länge man vill skapa långsiktigt attraktiva platser behövs flera parallella perspektiv. Teamen drivs av en genuin vilja att stötta samhällsutvecklingen i den kommun de arbetar med, det är metoderna från konst och arkitektur som är ”experimentella” och kan utmana business as usual. I vissa fall handlar det även om att kompetens från arkitektur och konst inte finns på kommunen, för att det saknas resurser eller att det är svårt att rekrytera erfaren personal till stadsbyggnadsförvaltningarna. Då kan expertisen i teamen verkligen bidra med ny kunskap.
Fakta: Sex visioner i norr
Innovationsprojektet Visioner i Norr projektleds av ArkDes i samarbete med Boverket och finansiärerna Vinnova, Formas och Energimyndigheten. Projektet drivs inom ramen för Rådet för levande städer. Utöver Kiruna har teamen tagit verkat i och i samverkan med dessa kommuner:
Boden: Team Boden. Ödehusen i Älvdalen har varit utmaningen där teamet testat nya metoder för en långsiktig plan för kommunens bostadsförsörjning som kan fylla fastigheterna med nytt liv. Här finns förslag på nya affärsmodeller där finansiering och återuppbyggnad sker genom en samverkansmodell.
Gällivare: Team När horisonter möts. Gällivareborna har bjudits in för att utveckla Älvrummet vid Vassara älv till en mötesplats och kulturnod i samspel med naturen.
Luleå: Team Isspår. Här drar den plogade isbanan tusentals människor under vintermånaderna, för att sedan smälta bort. Teamet har försökt bygga vidare och skapa nya platser för möten som bygger vidare på den säsongsbegränsade succén.
Skellefteå: Team Örviksgruppen. Örviken är en gammal bruksmiljö med tidigare sågverk och industri. Här utforskar man växtsanering som ett verktyg för att omvandla platsen till en kulturhistorisk aktivitets- och industripark.
Umeå: Team VEX. Tre kilometer från centrala Umeå planeras Tomtebo strand, ett idag välbesökt rekreationsområde. Här utforskas nya sätt att stärka aktivt deltagande i stadsbyggande och medborgar- och brukardriven stadsutveckling med social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet i fokus.
