Lennart Weiss, Mikael Granath och Anna Granath Hansson.
Publicerat 15 januari, 2020

Tre röster om filmen Push

Rörig och obalanserad, inte så mycket kunskap om hur det är i Sverige men ändå en påminnelse om vikten av att närma sig människors hem med respekt. Det är några av omdömena från Lennart Weiss, Anna Granath Hansson och Mikael Granath som alla anser att dokumentärfilmen Push som visas på tv har vissa brister.

Dokumentärfilmen Push av Fredrik Gertten visas nu på tv och SVT play. Filmen beskriver hur hyresgäster i olika städer i världen tvingas bort från sina hem när områden renoveras och gentrifieras. Filmen anser att en del fastighetsägare, inte minst det amerikanske investmentbolaget Blackstone (tidigare delägare i D. Carnegie) agerar oetiskt.  Vi bad tre personer i fastighetsbranschen att titta på filmen och ge sina reflektioner.

[ Annons ]

Lennart Weiss, debattör och kommersiell direktör Veidekke:

Vilka var dina reaktioner efter att ha sett filmen?
– Att filmen är rätt rörig och paketerar in Sverige tillsammans med exempel från New York, London och Valparaiso i Chile – inga av dessa platser är tillämpbara för svenska förhållanden. I Sverige har vi inte marknadshyror, vi har bruksvärden och ett förhandlingssystem som visat sig ha en återhållande effekt.  De dramatiska hyreshöjningar vid renoveringar i andra länder har vi inte heller här, även renoveringar ska motiveras enligt bruksvärdet, och det oavsett om det är Blackstone eller ett kommunalt bolag som gör det.

– Intressant är också att Blackstone, som är skurken i dramat, har lämnat Sverige (sålt sin andel i Hembla till tyska Vonovia). De fick inte den hävstången i affären som de ville vilket visar att kortsiktiga aktörer inte kan tjäna så mycket pengar på bostadsmarknaden i Sverige, det är de långsiktiga som är kvar i marknaden.

Hur ser du på filmens budskap om renoveringar som tvingar bort folk?
– Jag förstår inte riktigt det resonemanget. Filmen driver två motsägande ståndpunkter; det är fel att renovera och det är fel att höja hyrorna. Någonstans måste det vara en balans, och det är därför vi inte har förslummade områden i Sverige. Det är också något som utländska bolag påpekar när de investerar i Sverige. Här kan inte hyrorna höjas så mycket , men de sjunker inte heller och gör områden till något man inte behöver bry sig om.

Man målar upp en bild av privat kapital som ett hot, hur ser du på det?
– Det är korrekt att förutsättningarna för finansiering förändrades då staten tog sin hand från bostadsbyggandet under 90-talet. Då flyttades finansieringen från stat till finansinstitut  och när privata och allmännyttiga bolag har svårt att finansiera underhåll och nyproduktion tvingas man att använda dyrare kapital vilket gör att hyrorna blir höga. Med kreditåtstramningar ska mer kapital in på toppen och det gör det dyrt att producera nya hyresrätter. Men Push gör ju ingen djuplodande analys och går inte in på den grundläggande frågan: vem som ska finansiera våra bostäder.

Anna Granath Hansson, doktor i fastighetsvetenskap, KTH:

Vilka var spontant dina första reaktioner när du såg filmen?
– Den är talangfullt berättad med utmärkt dramaturgi, men det blir snabbt uppenbart att varken filmskaparen eller FN-observatören har någon djupare kunskap och förståelse för de grundläggande problemen. Kopplingen mellan de olika fallen som presenteras är inte stark och till exempel blir det märkligt att blanda in Sverige med våra starka skydd för hyresgäster med de hemska scenerna från Sydkorea.

– I mina ögon hade det blivit en bättre och mer ärlig film om han hade valt att berätta enbart den historien, om folk som blir misshandlade ut ur en kåkstad och inte har någon chans att hitta något nytt anständigt boende. Den typen av frågor bör FN lyfta, men när de kommer och jämför det med Sveriges bostadsmarknad så blir det bara upprörande.

Push menar att det är ett problem att internationellt kapital köper bostadshus, vad anser du?
– Det man helt missar i filmen när man valt att fokusera på bara en aktör (Blackstone) är att olika bolag agerar olika. Man behöver titta på fler och analysera hur de arbetar mer noggrant för att kunna generalisera. Inställningen till detta beror också på vilken politisk färg man har och det är rätt tydligt att den här filmen har ett vänsterperspektiv där filmaren kanske ser privat ägande överhuvudtaget som ett problem. Själv har jag inget problem med privat ägande så länge man har regleringar av vad man får eller inte får göra.

Blir det inte till sist bara folk med pengar som kan bo i städerna?
– Jo, den utvecklingen är ett problem i många storstäder. Och det är väl positivt om Push kan få fler att tänka i de banorna, men kopplingen som man gör mellan bostadsbrist för de med lägre inkomster och internationella investerare är inte så självklar för mig då de äger en mindre del av bostadsbeståndet. Ansvaret för att det ska finnas bostäder man har råd med ligger också på staten och kommunerna. De kan reglera, planera för bostadsområden och använda sina kommunala bostadsbolag på rätt sätt.

Mikael Granath, vd Willhem:

Vad är dina tankar efter att ha sett Push?
– Filmen var intressant att se. Men det är svårt att dra några direkta paralleller till svenska förhållanden. Det är en rad påståenden om läget i städer runt om i världen, och jag vet faktiskt inte hur marknaderna fungerar på dessa ställen. Det är aktörer som mer eller mindre kastar ut hyresgäster eller köper hus som förblir tomma för att på så vis maximera vinsterna. Det ter sig såklart märkligt. Men vi som agerar på den svenska hyresmarknaden har varken intresse av eller möjlighet att kasta ut folk till höger och vänster. I Sverige finns en lagstiftning som skyddar hyresgästen.

Filmen kretsar mycket kring Blackstone och det internationella kapitalet på hyresmarknaden. Hur ser du på det?
– Blackstone kunde ju inte som ägare kommendera Hembla att bryta mot svensk lagstiftning. Och jag har svårt att se att de skulle ha någon sådan avsikt. Den här typen av internationella investerare kommer och går efter hur konjunkturerna är. För mig är det en naturlig kraft som rör sig i olika riktningar. Men jag har svårt att se det som ett dramatiskt hot. Det finns som sagt ändå ett regelverk som styr hur man driver den här typen av verksamheter.

Filmen skildrar hur stora renoveringar skapar ofta en stor oro hos de boende. Vad är dina tankar?
– När man bestämmer sig för att göra saker som påverkar människors hem så har vi som bolag stor förståelse för att det är väldigt viktigt för den enskilde individen. Det försöker vi ta stor hänsyn till. Vi försöker agera på ett sätt så att vi aldrig ska tvinga in människor i hyresförhållanden som de själva inte kan välja. Och är man utländsk ägare behöver man ha folk som förstår hur man måste agera i det svenska systemet. Så jag har stor förståelse för problematiken. Och det är något som vi i branschen överlag hela tiden måste arbeta mer med.

Läs också vår intervju med filmaren Fredrik Gertten i samband med att Push gick upp på biograferna.

[ Annons ]

[ Nyheter ]
[ Reportage ]
[ Krönikor ]
[ Papperstidningen ]