Så kommer tankar om mindre rivning att återbrukas

I tisdags presenterades resultaten från RE:purpose på ArkDes i Stockholm. Projektet är ett gemensamt initiativ mellan ArkDes, Boverket, Riksantikvarieämbetet och Fastighetsägarna Sverige, finansierat av Vinnova, om hur fler befintliga byggnader kan utvecklas och användas vidare i stället för att rivas och ersättas med nyproduktion. Tre tvärdisciplinära team – med arkitekter, antikvarier och konstruktörer – fick varsin kontorsfastighet att arbeta med under ett år. Resultatet presenteras i en nyutkommen slutrapport.

Projektet landar i 14 konkreta policyförslag – om allt från skatte- och momsregler till byggregler och utbildning.

[ Annons ]

Men kanske den mest återkommande insikten är enklare: att befintliga byggnader sällan är vad de ser ut att vara vid första anblick, och att det lönar sig att titta noga innan beslut fattas. I projektet praktiserat som förslag på tre olika byggnader.

[ Annons ]

Turitzhuset, Bagaregården, Göteborg Fastighetsägare: Platzer

Turitzhuset är en kontors- och lagerbyggnad från 1940-talet som byggdes om kraftigt på 1980-talet. Team Nya värden i det gamla kartlade byggnadens hela förändringshistoria i arkiv och på plats, lager för lager, och landade i slutsatsen att det som ser ut som en enda byggnad egentligen är flera byggnader som vuxit samman. Omvandlingsförslaget innebär att riva lagerbyggnaderna från 1960-talet, återöppna gårdsrummet och konvertera kontorsdelen till bostäder, förskola och restaurang.

Platzer har tagit fasta på en av de mer återhållsamma åtgärderna i förslaget. Bodil Wijk, projektuthyrare på bolaget, berättar att de arbetar vidare med tanken att skapa en passage genom huset – på en plats där det en gång i tiden faktiskt fanns en port.

– Vi ser att det skulle göra byggnaden lättare att ta till sig och lättare att orientera sig i, säger hon.

Rivningen av 1960-talspåbyggnaden – ett centralt förslag från teamet – är en annan sak. Den skapar i dag mörka och svåranvända ytor, men Wijk är tydlig med var Platzer står.

– Vi kan inte se någon kortsiktig vinning i att riva, då vi river alldeles för stora värden som inte kan hämtas hem i förhöjd hyra på den del som blir kvar, säger hon.

Bodil Wijk tillägger att teamet faktiskt riktade sin rekommendation med ett tidsperspektiv på 80 år.

– I det perspektivet kan vi se att deras förslag är en klok lösning. Men för oss ligger det några detaljplaner och stadsutvecklingsepoker bort.

På frågan om hur användbart arkitekternas mer abstrakta resonemang är i ett investeringsmöte svarar Bodil Wijk att projektets arbete gett dem en större förståelse och helhetsbild av byggnaden.

– Vilket hjälper oss att ta välgrundade beslut om vad som är värt att bevara, vad som är värt att återställa för att öka kvaliteten, och vilka flöden vi kan ta tillbaka.

Kordahusen, Alviks strand, Stockholm Fastighetsägare: Vasakronan

Kordahusen är två bågformade kontorsbyggnader uppförda i slutet av 1980-talet, välbevarade med tegelfasader och ett installationsgolv för el och VVS som ger stor flexibilitet. Team Fredriksson-Ahlgren-Wingårdhs byggde en faktisk prototyplägenhet i den befintliga kontorsmiljön, med material som redan fanns på plats, och visade hur omvandling kan göras med minimala ingrepp. Förslaget presenterar en stegvis process där kontor och bostäder kan samexistera under en övergångsperiod.

Therese Hultquist, fastighetsutvecklare på Vasakronan ger konkreta besked om vad som faktiskt är på gång.

– Vår plan på lite längre sikt är att omvandla det som i dag är en kontorsfastighet till bostäder. I det arbetet kommer vi att kunna använda de förslag till planlösningar för bostäder som tagits fram, säger hon.

Om något i förslaget kan avfärdas direkt vill hon inte peka ut något specifikt. Och på frågan om hur användbart det abstrakta språket om värden och beslutsunderlag är i ett investeringsmöte är hon ovanligt rakt på sak.

– Det är naturligtvis inte särskilt användbart i det sammanhanget – och det är heller inte syftet med forskningsprojektet. RE:purpose handlar om att bredda perspektiven med målet att kunna presentera konkreta förslag till policyförändringar som stöttar och underlättar återbruk. Vi hoppas att det kan göra nytta på sikt, säger Therese Hultquist.

Förvaltningshuset, Umeå universitets campus Fastighetsägare: Akademiska Hus

Förvaltningshuset uppfördes på 1960-talet som del av den statliga universitetsutbyggnaden. Team Framtidsminne kartlade byggnaden tekniskt, historiskt och socialt – bland annat genom intervjuer med brukare – och organiserade materialet i en värdematris för att synliggöra kvaliteter utöver de ekonomiska. En konkret iakttagelse var att en exteriör hiss som tillkommit vid en tidigare ombyggnad hade försämrat planlösningen. Omvandlingsförslaget tar bort hissen, återgår till ursprunglig struktur och adderar bland annat en påbyggnad med två våningar.

Linda Teng, konceptansvarig för student- och forskarbostäder på Akademiska Hus, berättar att man nu arbetar vidare med förslaget och tillsammans med Umeå universitet ser över möjligheter att ta vidare stora delar in i det fortsatta arbetet.

– Det handlar inte bara om enskilda fysiska lösningar, utan också om de värden och kvaliteter som identifierats genom processen. Projektet har hjälpt till att synliggöra potentialer i den befintliga byggnaden som kanske annars hade varit svåra att fånga upp i ett traditionellt utvecklingsarbete. För oss blir det intressant hur omvandling kan skapa långsiktigt värde både ekonomiskt, kulturellt, socialt och identitetsskapande för platsen och bidra till ökad attraktivitet för campusmiljön som helhet.

Hon menar att en styrka i projektet, för Akademiska Hus del, har varit att man haft en nära och kontinuerlig dialog under hela processen där olika perspektiv, förutsättningar och begränsningar kunnat vägas in längs vägen. 

– Det gör att det förslag vi sitter med idag är förankrat i verkliga behov och faktiska förutsättningar. Sedan finns det naturligtvis alltid delar som behöver vidareutvecklas, prioriteras eller anpassas över tid, men i grunden upplever jag att förslaget är både realistiskt och genomförbart.

En fråga har projektet aktualiserat, men ännu inte löst. Under de senaste 20 åren har Umeå universitetscampus utvecklats från enskilda byggnader till ett sammankopplat system där studenter och personal rör sig inomhus året runt, i kulvertar och glasgångar. Förvaltningshuset och det intilliggande Tornet är redan ihopkopplade via en glasentré.

– Det handlar om klimatet – man vill gärna gå torrskodd inomhus när det är väldigt kallt. Men vad innebär det att vi inte rör oss utomhus? Det är en fråga vi behöver ställa oss, säger Linda Teng.

Hon menar att den inre sammankopplingen, som skapats av bekvämlighet, också kan låsa fast byggnaderna och göra dem svårare att omvandla eller utveckla var för sig i framtiden. Återstår att se var man landar. 

En del i ett projekt som detta kan låta abstrakt – det handlar om att synliggöra värden, bredda beslutsunderlag, förhandla om vad en byggnad egentligen är – men för Linda Teng har det landat konkret.

– Jag tror snarare att frågan framåt är om vi behöver få in fler typer av värden i investeringsmöten och beslutsprocesser än vad vi traditionellt haft med idag. Många av de värden som påverkar långsiktig attraktivitet, identitet, kulturmiljö, flexibilitet, resiliens och social hållbarhet är ofta svåra att mäta i ett kortsiktigt kalkylperspektiv, men de är samtidigt helt avgörande för en plats eller byggnads relevans över tid.

Hon menar att det inte handlar om att ersätta ekonomiska perspektiv, utan om att bredda beslutsunderlagen för att bättre  förstå helheten och de långsiktiga konsekvenserna de val som görs. 

– Omställningen mot ett mer cirkulärt samhällsbyggande kommer kräva att vi blir bättre på att värdera det som redan finns, inte bara utifrån material och ekonomi, utan också utifrån historia, identitet, användbarhet och framtida omställningsförmåga.