Fredrik Kopsch är klok i sin kritik av vår rapport. Han bidrar med just den klarsynthet som vi behöver mer av i den bostadspolitiska debatten.
De flesta svenskar trivs väl i sina bostäder. När vi i rapporten Hyresgästerna 2020 frågade svenskarna om de trivdes i sin bostad angav omkring 90 procent att de trivdes bra. Det är ett kvitto på en bostadspolitik som försett de allra flesta i vårt land med bra bostäder.
[ Annons ]
Samtidigt visar flera olika rapporter att det saknas bostäder, stora som små, i våra tillväxtorter. Det kan lösas genom att några flyttar, eller genom att vi bygger fler bostäder, gärna båda två.
Ekonomer och även politiker argumenterar ofta för att högre rörlighet än idag är att föredra. Reformer som sänkt reavinstskatt (flyttskatt), eller marknadshyror föreslås ofta med just argumentet att det skulle öka rörligheten. Ekonomer oroar sig för att rörligheten minskar utan fastighetsskatt. Poängen med vår rapport Vem måste flytta på sig? Rörligheten på bostadsmarknaden är att komplicera diskussionen. Och att visa på hur stabil rörligheten är över tid. Rörligheten är motståndskraftig mot såväl konjunkturer som reformer som påstås påverka rörligheten i allmänhet.
Vår slutsats är att vi svenskar, generellt sett, bor bra i våra bostäder och flyttar när vi vill bo på ett annat sätt. Förändras något i ekonomin så verkar det inte påverka valet av bostad, ett rimligt antagande är att hushållen i stor utsträckning anpassar annan konsumtion för att kunna bo kvar. Under sådana förutsättningar är det rimligt att reformer och konjunktur har begränsad påverkan.
Sannolikt kan politiken likväl påverka rörligheten. Med hyror och fastighetsskatt som svänger kraftigt i takt med efterfrågan skulle sannolikt fler känna sig tvungna att flytta oftare. Men det skulle uppfattas som otryggt när vi inte kan räkna med att kunna bo kvar så länge vi vill. Sannolikt skulle ett sådant system bli fruktansvärt impopulärt och avskaffas inom kort.
Den låga omsättningen på äganderätter (villor) är intressant. Att den är lika låg oavsett om andelen äganderätter är 60 eller 20 procent av alla bostäder är intressant det med. Det tyder på att själva bostadstypen villa minskar rörligheten. Om det är bra eller inte besvaras inte av vår data, men det bör undersökas närmre.
Kontraktsrörligheten – andelen av hela beståndet som får nya kontrakt varje år – är mellan 9 och 14 procent inom de allmännyttiga bostadsbolag som vi undersökt. De byts, förmedlas via socialtjänsten och delas ut vi internkön. Men framför allt delas majoriteten ut via kommunens vanliga bostadskö. Om 4–9 procent av hela beståndet är mycket eller lite till den externa kön, det får var och en bedöma själv. Men det är en kanal som skulle kunna nyttjas bättre för att träffa hushåll i mer eller mindre akut behov av bostad. Fler kommuner skulle kunna inrätta en kommunal bostadsförmedling, och fler privata hyresrätter skulle kunna förmedlas genom dessa.
Den slutsats vi drar från materialet är i huvudsak att fler bostäder måste byggas, om samhället även i framtiden ska kunna säkerställa goda bostäder åt alla. Att vänta på reformer som möjligen påverkar rörligheten är inte ett hållbart alternativ. Bostäderna måste byggas i regioner där folk vill och behöver bo. Men om det ska vara villor, studentlägenheter, äldrebostäder, bostadsrätter, LSS-boenden, eller allmännyttiga hyresrätter, det säger vi inget om i rapporten. Förmodligen behövs det mer av allt.
Ragnar Bengtsson,
bostadsmarknadsanalytiker på Hyresgästföreningen och författare till rapporten Vem måste flytta på sig? Rörligheten på bostadsmarknaden.
