Det var ett 135-årsregn som dränkte delar av Uppsala i juli 2018. Åtta år senare har mark- och miljödomstolen i Nacka avgjort vem som ska betala notan för en del av skadorna – och svaret är långt ifrån enkelt.
Försäkringsbolaget Trygg-Hansa, som betalat ut ersättning till drabbade fastighetsägare och sedan krävt pengarna tillbaka av Uppsala Vatten och Avfall, yrkade drygt 7,2 miljoner kronor och fick knappt 3,1 miljoner beviljat. Räknat i antal fastigheter vann Uppsala Vatten fem av nio tvister.
[ Annons ]
Men det kanske viktigaste i domen handlar inte om vare sig fastigheter eller kronor. Erik Winnfors Wannberg, chefredaktör för va-tidskriften Cirkulation, som analyserat målet, beskriver utfallet som förhållandevis komplicerat och konstaterar att rättsläget inte blev helt tydligt ens efter domen.
I en artikel i Cirkulation inför rättegången uttalade Tomas Ulväng, vd Uppsala Vatten och Avfall, att bolaget hade större ambitioner med rättegången än att vinna enskilda tvister.
– Det finns behov av en tydligare lagstiftning. Det är därför som vi väljer att driva frågan i domstol, sa Tomas Ulväng till Cirkulation.
[ Annons ]
Men om Uppsala Vatten drev rättegången för att få principiella klarlägganden om va-huvudmannens ansvar vid extrema skyfall, så fick bolaget se sina argument underkända, ett efter ett.
Bolaget hävdade att ett så extremt regn som ett 135-årsregn i sig borde utgöra ansvarsbefriande force majeure, oavsett hur ledningsnätet ser ut. Domstolen avfärdar resonemanget och konstaterar att det saknas rättsligt stöd för en sådan absolut ansvarsfrihet. Bolaget pekade också på Svenskt Vattens branschpublikation P110 och menade att den förändrat rättsläget. Inte heller det köper rätten – förändringar i gällande rätt, skriver domstolen, får ske genom lagstiftning eller uttalanden från högre instans, inte genom en branschpublikation. Ett tredje argument hämtades från en statlig utredning, SOU 2023:72, som resonerar kring att kommuner inte rimligen kan behöva ansvara för skyfall med längre återkomsttid än hundra år. Rätten avfärdar även det som grund för ansvarsbefrielse.
Domstolen avfärdade både force majeure-argumentet och hänvisningen till P110 som grund för ansvarsbefrielse. Båda argumenten handlar i grunden om samma sak – att sätta ett tak för hur långt va-huvudmannens ansvar sträcker sig vid extrema skyfall. Vad innebär det för branschen att rätten stängde igen båda de här dörrarna?
– Jag är ganska övertygad om att domen kommer att överklagas. Både försäkringsbranschen och va-branschen skulle vilja ha tydligare riktlinjer. Grunden i Uppsala Vattens resonemang har handlat om att tidigare domar i sådana här fall generellt grundat sig på en lagstiftning från tidigt 70-tal. Lagstiftningen skrevs om 2006, men där finns det bara ett fåtal domar. Så man vill ha fram ett nytt prejudikat. Det här var ett lämpligt fall för branschen att testa lagstiftningen, säger Erik Winnfors Wannberg.
Det som i slutändan avgjorde utgången var en annan fråga: huruvida ledningssystemet vid varje enskild fastighet ska klassas som kombinerat eller separerat. I äldre centrala delar av Uppsala, där avloppssystemet ursprungligen byggdes som ett kombinerat system, gäller ett lägre säkerhetskrav – att nätet ska klara ett tioårsregn. Det klarade det, och Uppsala Vatten vann de tvisterna. I nyare områden, där ledningssystemet från början anlades som separerat duplikatsystem, gäller ett strängare krav: spillvattenledningen ska vara tät och opåverkad av regn, oavsett regnets intensitet. Det kravet uppfylldes inte, och där förlorade Uppsala Vatten.
Principen är inte ny i sig, men domen bekräftar den och sätter den i ett modernt klimatsammanhang: för va-huvudmän med duplikatsystem finns ingen nedre gräns för när regnmängden befrias dem från ansvar. Ansvaret för att spillvattenledningen fungerar ligger hos huvudmannen – inte hos fastighetsägaren. Winnfors Wannberg ser frågan som alltmer central i takt med klimatförändringarna.
– Det går inte att bygga ett ledningsnät som tar hand om alla extremfall. Frågan är var ansvarsgränsen går. Och kan man försäkra alla fastigheter fullt ut i framtiden, när stora översvämningar inte längre är oförutsägbara utan kommer att bli betydligt vanligare, säger han.
Domen kan överklagas till Mark- och miljööverdomstolen senast den 2 juni. Två anspråk från rättegången återstår att avgöra.
