Helsingfors nämns i Sverige nästan alltid i ett enda sammanhang: den avreglerade hyresmarknaden. Men i ett stadsutvecklingsperspektiv finns det en hel del annat att prata om. Något Anni Sinnemäki, en av huvudtalarna på Fastighetsägarnas event Platsform, kommer att göra i Stockholm nu på torsdag. Anni Sinnemäki var Helsingfors biträdande borgmästare mellan 2017 och 2025 med ansvar för stadsmiljöfrågor. I dag är hon vice ordförande i stadsfullmäktige. Anni Sinnemäki var riksdagsledamot mellan 1999 och 2015 och partiordförande för De Gröna (Vihreä liitto) 2009 – 2011.
Inför torsdagens Platsform bokade Fastighetstidningen in ett samtal med Anni Sinnemäki. Även om hon gärna lyfter andra perspektiv, så har hon inte alls svårt att förstå att utgångspunkten blir den avreglerade hyresmarknaden. Det är ju trots allt det som skiljer sig tydligast från Sverige. Timbro, Stockholms Handelskammare, KTH med flera har producerat åtskilliga rapporter om saken. Men hon tycker att bilden är ofullständig.
[ Annons ]
– Det är naturligt att ni betonar den aspekten, för det är verkligen någonting som gör fastighetsmarknaden annorlunda jämfört med Sverige. Och det stämmer att vår lagstiftning är ganska liberal när det gäller hyresmarknaden. Men man kan också påminna om att ganska många faktiskt äger sin lägenhet i Helsingfors, säger Anni Sinnemäki.
Ur ett stadsutvecklingsperspekiv lyfter hon gärna stadens långa tradition av att blanda olika upplåtelseformer och människor med olika socioekonomisk bakgrund inom samma område. Där finns enligt Anni Sinnemäki ett medvetet arbete mot segregation. Men hon konstaterar att förutsättningarna också skiljer sig markant mellan Stockholm och Helsingfors.
– Vi hade inte ett massivt miljonprogram. Vi byggde visserligen också ganska mycket på sextio- och sjuttiotalet, men det gick inte lika snabbt och inte lika koncentrerat. De stadsdelarna är mindre, och vi har kunnat påverka deras mix av olika familjer och ekonomiska bakgrunder. Så ur historisk synvinkel har det kanske varit lite lättare för oss.
[ Annons ]
Då är det alltid de som har minst resurser som blir uteslutna.
I en svensk kontext blir en friare hyresmarknad ofta en rent ideologisk fråga. Men du har styrt en stad där den funnits i decennier — ser du en faktisk koppling mellan hur hyresmarknaden fungerar och möjligheten att forma staden i övrigt? Eller är det två separata spår?
– De är inte separata. Någonting som städer som Stockholm, Göteborg, Malmö och Helsingfors har gemensamt är att vi alla har vuxit jättesnabbt de senaste femton åren. Men jag menar att när staden växer snabbt är den viktigaste frågan inte vilken typ av bostäder man bygger – utan att man bygger tillräckligt. Annars blir människor exkluderade. I Stockholm är det köer till hyresrätterna och då är det alltid de som har minst resurser – pengar, kontakter och socialt kapital – som blir uteslutna när staden växer och inte bygger tillräckligt.
Det är en ståndpunkt hon håller fast vid, trots att hon själv är grön politiker och gärna betonar att bostadspolitik inte bara handlar om marknadslogik.
– Men framför allt betonar jag att alla måste ha en bostad. Annars blir det en social brist i staden. Och då menar jag att hur mycket man bygger är viktigare än den ofta ganska så ideologiska frågan, alltså vilka typer av bostäder det är
I Helsingfors finns ARA-systemet — subventionerade hyresbostäder som staden är med och finansierar. Anni Sinnemäki menar att det i stadsutvecklingsperspektiv är ett viktigt verktyg på en i övrigt relativt fri hyresmarknad.
– När vi byggde ut de gamla hamnområdena, som är stora områden nära centrum vid havet, ville vi inte att de bara skulle bli till för dem som har råd. Det var ett politiskt beslut att mixa ekonomiska bakgrunder också där, säger Anni Sinnemäki.
Hon betonar att det inte enbart bygger på en rent ideologisk analys. Utan att det handlar om själva stadens funktion.
– På dagens arbetsmarknad är det många som jobbar på inom exempelvis restaurang– eller retail och då inte jobbar alla dagar i veckan och då inte har så bra lön. Så ur arbetsmarknadens perspektiv måste det finnas bostäder även för dem.
I en bisats konstaterar hon en aktuell situation som troligen kräver sin egen analys.
– På den fria marknaden har hyrorna sjunkit i Helsingfors. De fria och de reglerade hyrorna närmar sig varandra, vilket historiskt är ganska ovanligt.
Jag spenderade senaste helgen i Köpenhamn. Bara en solig nöjeshelg, utan några som helst anspråk på att förstå en hel stad. Men jag fick ändå en känsla — att de där har lyckats med något som Stockholm strävar efter. Attraktiva torg, folk ute, en rörelse i staden som känns mindre planerad och mer organiskt framvuxen. Jag kan uppleva stadsutveckling här, i Stockholm alltså, som alltför expertdriven och väldigt akademisk.
– Men jag tror att det delvis är en följd av att stadsutveckling har blivit allt viktigare, inte bara för städerna själva utan också för stater. Den ekonomiska utvecklingen sker i städerna, städernas attraktivitet är en konkurrensfråga av vikt för hela landet. Det gör det till en akademisk fråga.
Men hon ser också hur det kan skapa en spänning som hon känt av i Helsingfors.
– Beslutsfattare riktar sig ibland kanske lite för mycket framåt, och tänker mer på de kommande invånarna. Det med följd att de som bott i staden i decennier kan undra varför bygger man bara nytt och talar om den framtida staden i stället för vad som sker här och nu. Det är kanske någonting vi i alla nordiska städer borde tänka mer på.
Konkret exempel är omvandlingen av Tavastehusleden – en av Helsingfors stora infartsleder som byggdes om till en grön boulevard avstängd för genomfartstrafik. Ett beslut som skapade debatt, men som hon försvarar. Ännu mer debatt väckte Kronbroarna, en investering på 300 miljoner euro i tre broar och en spårvagnslinje, enbart för kollektivtrafik, cyklister och fotgängare. Inga privatbilar.
Den är ett spektakel i sig självt.
– Men med Kronbroarna har något hänt. Vi har öppnat dem för cyklister och fotgängare, spårvagnen kommer lite senare. Nu känns det som att 96 procent älskar broarna. Ibland är det så att först när någonting är färdigt så lugnar sig alla.
Det är Kronbroarna hon rekommenderar om man vill förstå Helsingfors stadsutveckling på plats. Den längsta av broarna, 1,2 kilometer, är Finlands längsta bro.
– Den är ett spektakel i sig självt. Du måste komma och känna själv om det är worth it, säger hon och ler.
Där finns också en avgörande skillnad mellan Stockholm och Helsingfors. Anni Sinnemäki säger inte att Stockholm gjorde fel val. Men en strategisk övertygelse som genomsyrat hennes tid som biträdande borgmästare är att satsa på spårvagn snarare än tunnelbana.
– Vi anser att spårvagnen är bättre i många situationer. Den är billigare, och om man bygger i ett befintligt område och kopplar det med spårvagnen är det lättare att få den ekonomiska ekvationen att funka. Metro behövs ibland, men oftast passar spårvagnen bättre.
