I kommuner utan allmännyttiga bostäder blir trycket på privata fastighetsägare att axla ansvar för bostadsförsörjningen stort. I en färsk rapport från Malmö universitet konstateras att man oftast inte klarar det. Å andra sidan kan också det omvända gälla.
Forskarna Morten Frisch och Martin Grander, vid Malmö universitet, har analyserat hur det ligger till i 14 kommuner där det allmännyttiga bestånden avvecklades under 1990- och 2000-talet. Resultaten visar att detta lett till en ökad press på socialtjänsten och den privata hyresrätten i dessa kommuner.
I rapporten delar forskarna upp de 14 kommunerna i två kategorier: åtta storstadsnära, välmående – sex i Storstockholm och två i Stormalmö – och sex andra, utspridda över landet. Skillnaden är stor. I den senare kategorin bor en större andel utlandsfödda och hushåll med låga inkomster i privat hyresrätt.
[ Annons ]
– I de storstadsnära kommunerna är det generellt högre inkomster och även befolkningen som bor i privata hyresrätter är förhållandevis välbeställd. Hushållet måste ha en inkomst som räcker för ett eget kontrakt, säger Martin Grander.
Så slutsatsen är alltså att kommuner utan allmännytta inta klarar att leva upp till sina åtaganden?
– Ja, men egentligen finns det ju inga tydligt definierade åtaganden. Så slutsatsen blir snarare att vi behöver diskutera vilka åtaganden kommuner egentligen borde ha. Idag har kommunerna ett bostadsförsörjningsansvar, men vad det egentligen innebär är ganska mycket upp till varje enskild kommun att själva avgöra, säger Martin Grander.
Slutsatsen blir snarare att vi behöver diskutera vilka åtaganden kommuner egentligen borde ha.
När det inte finns några allmännyttiga bostäder spelar privata hyresvärdar ändå en viktig roll för dem med lägre inkomster, även om denna grupp är liten. Eftersom det är svårare att få ett eget kontrakt om inkomsten inte är tillräckligt hög är det också betydligt vanligare med sociala kontrakt – alltså att kommunen/socialtjänsten står för kontraktet. I rapporten konstateras att det i rikare kommuner med få hyresrätter är nästan dubbelt så många sociala kontrakt per capita som i kommuner med allmännytta.
Men å andra sidan – om bostadsbeståndet generellt är dyrt och det bor få med låga inkomster på orten, är det kanske naturligt att fånga upp undantagen via samarbete genom sociala kontrakt med privata aktörer än att bilda ett allmännyttigt bostadsbolag?
– Ja, så är det såklart. Men man kan också diskutera utifrån ett större perspektiv. Alltså vilka som faktiskt kan flytta till kommunen? Det är väl det hela diskussionen om bostadsförsörjningsansvar borde gå ut på. Är man som kommun bara ansvarig för de som redan bor i kommunen, eller kan man tänka lite större och tänka en sammansättning som mer speglar riket? resonerar Martin Grander.
Är man som kommun bara ansvarig för de som redan bor i kommunen, eller kan man tänka lite större och tänka en sammansättning som mer speglar riket?
Martin Grander menar att konsekvensen av att inte ha några allmännyttiga bostäder blir en indirekt ”social dumpning”.
– Har man ingen allmännytta, och bara en liten del privata hyresrätter där tillträdeskraven generellt är högre, så kan den med låg inkomst eller försörjningsstöd inte bosätta sig där. Istället hänvisas man till det större utbudet i den närliggande storstaden, säger Martin Grander.
Men han menar att budskapet inte ska förenklas till att handla om att privata hyresvärdar inte klarar att axla ett socialt ansvar, och att den enda lösningen är en utbyggd allmännytta. Tvärtom snarare. Martin Grander ser tydligt hur privata värdar axlar ett allt större socialt ansvar i kommuner med en relativt stark allmännytta.
– Om den privata hyresrätten till marknadsandel är omfattande, så har man oftast också en större spridning i inkomstnivå bland hyresgästerna. Därmed tar man också ett större socialt ansvar. Ju mer jämbördiga privata bolag och allmännytta är, desto mer lika agerar man, sägare Martin Grander.
En hävstång alltså? Med en fungerande allmännytta så kan alltså en kommun räkna med att ”på köpet” få större hjälp av det privata?
– Ja, precis så.
Det viktigaste med Karolina Skogs utredning är att man verkligen sätter fingret på de stora bostadssociala utmaningar vi står inför
Morten Frisch och Martin Granders rapport har skett parallellt med Karolina Skogs nyligen presenterade utredning om social bostadspolitik.
– I samband med att vi förde diskussioner med utredningen visade de intresse och vi växlade upp tempot, säger Martin Grander.
Han hoppas att deras rapport ska kunna bidra till diskussionen.
– Det viktigaste med Karolina Skogs utredning är att man verkligen sätter fingret på de stora bostadssociala utmaningar vi står inför och som funnits under längre tid. Man tydliggör att vi aldrig egentligen haft en generell bostadspolitik på riktigt. Det tror jag kan hjälpa många företag att se att man inte behöver vara rädd för riktade insatser mot särskilda grupper. Det kan man göra med stöd av lagen, och man kan till och med få resurser för det, säger Martin Grander.
