”Ry Cooder sätter ton på bostadspolitiken”

Det är svårt att få uppmärksamhet för rapporter. Inför släppet av sin nya skrift om flyttmönster provade därför Hyresgästföreningen att komplettera lanseringen med lite ”content” i form av en spellista på temat flytt. Det öppnade i sin tur upp en ny front i den bostadspolitiska debatten när Fastighetstidningens redaktionschef Erik Hörnkvist markerade resolut mot listans slappa urvalskriterier, där lite vad som helst med titlar som innehöll orden ”flytt” och ”move” tycktes platsa. ”Antingen tar man popen på allvar, eller så lämnar man popen ifred!”, proklamerade han.

Jag håller med. Bostaden spelar en viktig roll i människors liv, och det är rätt naturligt att den både format och varit ett viktigt tema i pophistorien. Den förtjänas att tas på allvar, även i det här sammanhanget. Men vilken är egentligen den bästa platan om bostadspolitik, om vi nu ska tala allvar? Jag vet inte om det finns så många kandidater, men Ry Cooders konceptplatta Chavez Ravine från 2005 torde vara en het kandidat.

[ Annons ]

Den Los Angeles-födde artisten och producenten gjorde sig ett namn under 60- och 70-talet som slide-gitarrist på skivor med bland annat Van Morrisson och Rolling Stones. Cooders mest kända projekt kom dock ur hans intresse för latinsk musik, som producent för skivan Buena Vista Social Club. Hans förmåga att göra själva inspelningsrummet till ett instrument i sig och fånga soundet av en geografisk plats, gjorde att inspelningarna stod ut från det mesta annan folkmusik som alltför ofta låter som modern jazzfusion fast under namnet World-music. 

Chavez Ravine är en temaskiva som liksom Buena Vista Social Club skildrar en geografisk plats under en speciell period. Den kretsar kring historien om i ett mexikanskt bostadsområde i utkanten av Los Angeles fram till slutet av 50-talet, delvis framfört av artister som levde i området (lyssna framförallt på ”Los Chucos Suaves” med den 89-åriga lokala legendaren Lalo Guerrero och ”Muy Fifi” med Ersi Arvizu).

Även om området var segregerat så var det relativt välmående och de flesta bodde i småhus som de både hade byggt och ägde själva, lite som Enskede om man så vill. Men i och med Public Housing Act – en progressiv politik som klubbades igenom 1949 – beslutades det att området skulle rivas för att lämna plats åt social housing. Vilket var ironiskt eftersom de nya bostäderna skulle rikta sig till ungefär samma socioekonomiska grupp som redan bodde där.

Husen i området antingen köptes eller exproprierades och revs under 50-talet, men när de tilltänkta socialbostäderna skulle byggas fick LA en ny republikansk borgmästare som var motståndare till social housing. Efter en folkomröstning lades projektet ner, med löfte om att marken skulle användas till något annat allmänt ändamål. Efter många juridiska tvister tvångsevakuerades de sista invånarna från Chavez Ravine 1959.

Hur gick det med det allmänna ändamålet? Jo, det slutade med att marken till såldes till basebollaget Brooklyn Dodgers som var på väg att flytta till Los Angeles. Att ett privatägt basebollag skulle utgöra ett allmänintresse höll förstås inte alla med om. Men på platsen där Chavez Ravine en gång låg står än idag Dodger Stadium som en av de viktigaste riktmärkena i downtown Los Angeles (3rd base, Dodgers Stadium är också en av skivans bästa spår).

Striden om Chavez Ravine belyser kanske framförallt hur kontextberoende bostadspolitik är. Det är svårt att från ett utifrånperspektiv säga vad som är höger och vänster i en historia där det offentliga tvingade bort en egnahemsrörelse för att lämna plats åt social hosuing, för att sedan rea ut marken till en privat entreprenör. Varje land tycks skapa sina egna problem när det gäller bostäder för socioekonomiskt svaga hushåll.

Det som tycks vara konstant är däremot att bostadsförsörjningsfrågor har en politisk sprängkraft. Ett byte till ett tudelat system med marknadshyror och social hosuing i Sverige lär knappast ändra på det. I den svenska debatten är alla överens om att det offentliga måste ha en roll i bostadsförsörjningen för inkomstsvaga hushåll. Skiljelinjerna går istället mellan hur den här gruppens bostadsbehov ska tillfredsställas – genom ett allmänt system som det vi har idag, eller genom riktade bostäder med inkomstkrav som på kontinenten.

Enigheten om det offentligas inblandning är dock lite av en chimär, eftersom en ny politisk strid skulle ta vid om vi bytte system. Importerar vi ett annat lands bostadspolitik importerar vi även i viss mån dess politiska kontext. Striden om marknadshyror i nyproduktion skulle ersättas med en minst lika hård strid om regleringen av ett tariffsystem (som i Berlin). För att inte tala om intressekonflikten mellan subventionerade bostäder och privata intressen, till exempel basebollarenor. Ett byte av system skulle lösa upp gamla politiska knutar, men samtidigt skapa nya. En mer allmän debatt om det offentligas inblandning i bostadsförsörjningen inför valet vore därför önskvärd.