Då andra så uppenbart fallerat den gångna veckan tar Fastighetstidningens redaktionschef på sig att reda ut rörligheten på bostadsmarknaden ur ett populärkulturellt perspektiv.
Hyresgästföreningens senaste leverans lämnar en hel del övrigt att önska. Med rapporten Vem måste flytta på sig? Rörligheten på bostadsmarknaden har Hyresgästföreningen bidragit med nyttig statistik kring rörlighet på bostadsmarknaden. Så långt inga invändningar. Men där bostadsforskaren Fredrik Kopsch menar att slutsatserna är fel, måste jag komma med den betydligt allvarligare kritiken – den tillhörande spellista som organisationen presenterade i samband med rapportlanseringen är fullständigt undermålig.
Det är ingen liten sak. Antingen tar man popen på allvar, eller så lämnar man popen ifred!
[ Annons ]
Spellistan är för övrigt år 2022 vad zoom-mötet var 2021. Det är en empirisk slutledning baserad på den nogsamt kurerade Jonathan Richman-spellista jag fick av en läsare (tack igen!) efter förra veckans krönika. Två exempel räcker som bekant för att påvisa en trend.
Den spellistan byggde på ett nogsamt genomfört personligt urval, framförallt höll den sig till ämnet – i detta fall Jonathan Richman. Det till skillnad från Hyresgästföreningen som bara verkar ha skrivit in orden ”flytta” och ”move” i sökrutan. Ett sådant slarv kan inte få passera obemärkt!
Ett exempel från organisationens spellista: En trudelutt som Moves Like Jagger hade platsat om den kommenterat Mick Jaggers uttalanden om reavinstbeskattningens inverkan på rörlighet. Eller om Rolling Stones frontman i verserna delat med sig av tips inför flytten, som att sno blompapper på Ica för att undvika tidningssvärta på det nedpackade porslinet.
Naturligtvis har vi nu gjort det analysarbete som krävs. Här är en korrigerad spellista med elva låtar som ur olika perspektiv avhandlar flyttbestyr. Eftersom slutsatsen i själva rapporten snarast är (kan hända att jag förenklar det något) att det egentligen inte går att dra några direkta slutsatser om rörligheten på bostadsmarknaden, kan vi istället analysera vad ett oklanderligt urval av bostadsmarknadslåtar lär oss.
Låt oss börja med Loudon Wainwright III:s vardagsdrama Cardboard boxes som grundligt börjar med tips om var man får tag på gratis flyttkartonger. I flera verser avhandlar Loudon samtidens materialism som väger tungt på vänners axlar när det är dags för flytt (glöm inte att fixa kalla bärs). Det saknas dock någon närmare analys i vilken grad det påverkar rörligheten. Låten avslutas med ett självbelåtet konstaterande om ett lyckat kliv i bostadskarriären.
”I can tell by the look on your face.
You just love our brand new better space. Baby, move.”
Någon analys av parametern ”att tillfredsställa baby” finns dock inte med i Hyresgästföreningens rapport. Vi ska strax återkomma till detta. Men först Eddie & the Hot Rods analys i Quit This Town:
”I ain’t no fool but I ain’t proud,
And I’m going where the music’s loud”
Efterfrågan på platser där musiken är hög saknas i både Fredrik Kopsch och Ragnar Bengtssons analyser.
En mer svensk kontext av rörlighet på bostadsmarknaden ges i Peps Blodsbands Hyreskasern. Att inte få röka sin holk ifred för Svensson blir nojad och Lundström blir sne framställs här som en tydlig orsak att inte uppskatta premisserna för boende i hyresrätt. Det framgår inte riktigt av Peps analys, men underförstått är det en bidragande orsak till att många istället väljer villamarknaden. Vi får återkomma med kommentar från Villaägarnas Riksförbund.
Betydligt mer svärta möter oss i Smalltown Boy av Bronski Beat.
”But the answers you seek will never be found at home.
The love that you need will never be found at home.”
Texten gör oss smärtsamt påminda om varför rörlighet trots allt kan ha ett egenvärde på bostadsmarknaden.
Fortsatt på kärlekens tema, men nu i betydligt glättigare form, ger Dion i The Wanderer rörligheten ett ansikte.
“Oh well I’m the type of guy who will never settle down.”
Den främsta faktorn till flytt är enligt Dion tjejer. Med andra ord det andra exemplet på faktorn ”att tillfredsställa baby”, nu i plural.
Paul Young är inne på samma tema i Wherever I lay my hat (That’s my home). Ur ett hyresjuridiskt perspektiv kan det dock finnas invändningar. Mig veterligen ger inte lägga hatt besittningsrätt enligt jordabalken.
I The Jams uppbrottslåt I’ve Changed My Address vill Paul Weller påminna om vikten av att inte slarva med korrekt folkbokföring. Sången berör också det välkända fenomenet att bostadsbrist utgör ett hinder för skilsmässa.
”You’ll probably find me in Hyde park.
Try the hotel first, then a bench.”
Bruce Springsteen tar med oss på ändlösa bilfärder till nästa stad. Allt som oftast har flyttkartongerna inte ens hunnits packas. I Hungry Hearts ger exempel på hur flyttkedjor uppstår i Baltimore och förmodligen även i Kingstown.
”I went out for a ride and I never went back.”
I Johnny 99 diskuterar han han amorteringskrav.
”Now judge, judge I had debts no honest man could pay.
The bank was holdin’ my mortgage and they were gonna take my house away.”
Med Genesis rockepos Get ’em out by Friday närmar vi oss egentligen snarare debatten om renovräkning. Här hittar vi frän samhällskritik mot hur Storbritanniens privata hyresvärdar på 1960- och 1970-talen använde en blandning av hot och incitament för att ta bort hyresgäster med låga hyror från sina fastigheter.
På twitter konstaterade Hyresgästföreningens chefsekonom Martin Hofverberg med viss förvåning hur rapporten (vi talar alltså nu inte längre om spellistor) mött ett ganska ljumt intresse bland bostadsdebattörer som ofta framhåller ökad rörlighet som en universallösning.
Jag tror att det kan bero på att rapportens slutsats kan upplevas som något av ett antiklimax:
”Den enda säkra slutsatsen som går att dra ur materialet är därför att den politiker som vill se ökad rörlighet bör fokusera på att öka andelen bostäder som ger högre rörlighet och minska andelen som ger låg sådan.”
Rapportförfattaren Ragnar Bengtsson förtydligar att det inte ska tolkas som att man vill ge sig in i krig för eller mot någon specifik upplåtelseform. Visserligen sunt, men lite trist för debatten.
Men rapportens viktigaste förtjänst är hur den försöker slå hål på plattityder. ”Rörlighet har inget egenvärde”, slår Fredrik Kopsch fast i sitt debattinlägg. I diskussionen med Ragnar Bengtsson finns kloka tankar kring vad vi egentligen kan avläsa i statistik kring rörlighet.
Det vore utmärkt om det faktiskt kan resultera i lite mindre plattityder rent allmänt i den bostadspolitiska debatt som förhoppningsvis hettar till när vi närmar oss valet.
Bara för att ta ett annat exempel så borde inte längre slappa argument mot (eller möjligtvis för) social housing släppas igenom utifrån slentrianmässiga beskrivningar snodda från Shuggie Bain. Kanske kan haveriet med spellistan förlåtas då Hyresgästföreningen bidragit till att lyfta bostadsdebatten ett par snäpp.
Erik Hörnkvist, redaktionschef
