Antalet kommuner som arbetar med Bostad först fortsätter att öka. Det enligt Boverkets bostadsmarknadsenkät, som du läser mer om i denna artikel, där nu 142 kommuner anger att de använder metoden – en ökning med 35 kommuner jämfört med föregående år, och en mer än fördubblad nivå sedan den nationella hemlöshetsstrategin sjösattes 2022.
Av de 142 kommuner som uppger att de arbetar med Bostad först svarar 120 att bostäderna erbjuds med andrahandskontrakt. Men i Hemlöshetsrapporten 2026 kritiserar Stadsmissionen att det ofta handlar om tidsbegränsade boenden.
[ Annons ]
Det är inte den enda bristen Stadsmissionen pekar på. Organisationen ser ett bredare mönster av bristande programtrohet: kommuner som uppger att de arbetar med Bostad först tillämpar i praktiken metoder som strider mot modellens grundprinciper, som krav på drogfrihet eller insatser som bygger på biståndsbedömning.
Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, noterar att det i år skett ett trendbrott i enkäten –att balansen på bostadsmarknaden generellt ser lite bättre ut. Men han är tydlig med att det inte löser situationen för dem som befinner sig längst från marknaden.
– Det är positivt att det har skett ett trendbrott, att balansen ser lite bättre ut. Men det är fortsatt så att det inte har blivit bättre för de grupper som lever utsatt. De når ju inte lägenheterna. De har inte råd. Så även om balansen generellt är bättre är det ju inte ett botemedel mot den strukturella hemlösheten, säger Jonas Rydberg.
[ Annons ]
Detsamma gäller Bostad först. Han kan konstatera hur allt fler kommuner anmäler sig till utbildning i metoden. Sveriges Stadsmissioner har nu utbildat 111 kommuner. Men det gör inget åt det mest konkreta hindret, att de lägenheter som frigjorts är ofta för dyra.
– Även om det finns mer tomställda lägenheter är de ju i nyproduktion oftast väldigt dyra. Socialtjänsten har inte alltid råd med dem, säger Jonas Rydberg.
Men det största problemet är kanske hur flera kommuner säger sig ha infört Bostad först, men att verksamheten i praktiken avviker kraftigt från den evidensbaserade modellen. I Hemlöshetsrapporten finns inga siffror. Jonas Rydberg vågar sig heller inte på någon uppskattning av hur många av de 142 kommunerna som egentligen inte praktiserar Bostad först. Men han beskriver hur konsekvenserna kan bli allvarliga när olika förvaltningar i en kommun inte samarbetar kring modellen.
– Den ena förvaltningen säger ”Nu är du inte drogfri, nu får du inte behålla boendet” och så blir människan vräkt. Det kan finnas massa gamla arbetssätt som gör att man inte når ända fram för att man inte jobbar fullt ut på det sättet som det är tänkt. Det är det som försvårar det hela och det blir också merkostnader för kommunen. Alla är förlorare på att inte följa modellen fullt ut.
Enligt Jonas Rydberg finns det också en risk som sträcker sig längre än den enskilda kommunen. Om Bostad först genomförs slarvigt –utan tillräckliga boendestödjande insatser, eller med krav som strider mot modellens grundprinciper –riskerar det att bli kontraproduktivt. Hyresvärdar som upplever att samarbetet inte fungerar kan dra sig ur och i förlängningen välja att inte ställa upp med lägenheter till nya Bostad först-projekt. Hur modellen genomförs är därför viktigare än att den rent formellt finns på plats.
– Farans riktning är ju att det inte blir lika framgångsrikt, helt enkelt. Varken för kommuner eller för de som deltar, att man inte tar sig ur sin hemlöshetssituation. Det viktigaste är att modellen följs. Det är ju för att det ska bli bra resultat. Det är ju inte svårare än så egentligen.
Stadsmissionen efterlyser systematisk uppföljning för att säkerställa att de medel som tilldelas faktiskt används till åtgärder som bygger på evidens. Hemlöshetsstrategin löper ut vid årsskiftet. Frågan om vad som händer med kommunernas Bostad först-arbete när det riktade statsbidraget upphör är ännu inte besvarad.
