Den 3 februari var en tisdag. Men det var lite av Måndag hela veckan när Sveriges Stadsmissioner presenterade hemlöshetsrapporten 2026, den 14:e i ordningen. Nuvarande strategi har varken minskat hemlösheten eller lett fram till någon övergripande lösning. Intervjuad i Fastighetstidningen menade dock Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, att han trots allt kunde ana flera möjliga ljuspunkter.
– Ja, vi tror ju att det finns ett momentum just nu, sa Jonas Rydberg.
[ Annons ]
Dit räknar han bland annat att allt fler kommuner praktiserar Bostad Först-modellen och att EU-kommissionen presenterat en europeisk plan för prisrimliga bostäder. Några veckor efter Hemlöshetsrapporten presenterade regeringen förslaget som kan göra det obligatoriskt för kommunerna att erbjuda hyresgarantier.
I debatten har fler och fler öppnat upp för att den generella bostadspolitiken kan behöva kompletteras med fler behovsanpassade lösningar. Om det momentum som Jonas Rydberg och andra tycker sig se leder ända fram till att man under nästa mandatperiod faktiskt börjar diskutera strukturella reformer på bostadsmarknaden går det bara spekulera om.
Men som ett ”bidrag till debatten” har Fastighetstidningen med Martin Lindvalls hjälp plockat upp några gamla skisser. Det är sex exempel på sådant som kanske är möjligt i en svensk historisk kontext och med bevarande av en generell bostadspolitik.
[ Annons ]
1. Stödkontrakt som komplettering av dagens sociala kontrakt
Sociala kontrakt är bostäder som kommunen hyr för att sedan hyra ut i andra hand till personer med stödbehov. Förmedlingen sker via kommunernas socialtjänster, som även hanterar det kompletterande och ofta resurskrävande boendestödet. Målgruppen är framför allt personer med en mer komplicerad social problematik, men de kan även användas för att bistå strukturellt hemlösa.
Efter att ha ökat kraftigt under några år har flera kommuner blivit mer restriktiva. Det startade när Malmö stad antog en policy om att inte använda sociala kontrakt för att erbjuda strukturellt hemlösa ett mer långsiktigt boendestöd. Genom att tvärtom öka användningen av sociala kontrakt, med en kompletterande och mindre resurskrävande form av ”stödkontrakt” för strukturellt hemlösa, med små eller inga behov av uppföljande boendestöd, skulle man tillföra ytterligare ett verktyg. En fördel är att förvaltningsstrukturerna redan är uppbyggda. Men där ligger också farorna. Socialsekreterare är redan hårt pressade. Att då också bli bostadsförmedlare med tillsynsansvar för de placerade familjerna lägger på en ytterligare börda.
Både allmännyttiga och privata bolag ställer upp med bostäder i dagens system. Det gör att de sociala bostäderna, och så även nya stödkontrakt, sprids ut i beståndet. Men det skulle också kunna vara ett problem med denna modell. Även om de flesta värdar upplever sociala kontrakt som oproblematiska, kan det finnas oro hos grannar. Då kan det upplevas som tryggare att tillhandahålla bostäder för strukturellt hemlösa, och personer med en social problembild riskerar hamna i kläm.
2. Villkorat investeringsstöd för sociala ändamål
Med en sådan modell skulle Sverige knappast sticka ut. Byggandet av sociala bostadssektorer i de flesta europeiska länder subventioneras genom förmånliga lån eller annat finansiellt stöd. Det i linje med EU:s statsstödsregler.
Många bolag är fortfarande relativt inkörda på det tidigare investeringsstödet. Ett stöd, utformat med större social träffsäkerhet, skulle därför troligen ganska snabbt kunna omsättas i praktiken. Men även med stöd blir nyproducerade lägenheter dyrare än de som redan finns. Att använda befintliga bostäder för sociala ändamål blir billigare för samhället.
För fastighetsbolag är det viktigt att bostäder med socialt investeringsstöd undantas som jämförelse-objekt vid bruksvärdesprövning. Det skulle annars kunna snedvrida konkurrensen.
Boverket, och inte minst dess generaldirektör Anders Sjelvgren, har länge pekat på att det behövs nya verktyg i den svenska bostadspolitiken för att stötta de mest utsatta hushållen. Myndigheten tog därför fram en idéskiss för ”Inkluderande bostadsbyggande med statligt stöd”. I den ska kommuner kunna anvisa mark för byggande av hyresrätter, där en viss andel av bostäderna ska ha en lägre hyra än övriga. Lägenheterna fördelas med social förtur och staten kompenserar hyresvärden för de lägre hyresintäkterna.
3. En mindre allmän allmännytta
Förmodligen skulle många mena att denna variant är längst ifrån vad som är ”möjligt i en svensk historisk kontext”. Å andra sidan skulle det kunna ses som en återgång till hur de första kommunägda bostadsbolagen hade tydliga socialpolitiska mål som bland annat de så kallade barnrikehusen.
Som en nära referens är Nordens största bostadsföretag Hekas, allmännyttan i Helsingfors, uppdrag att utgöra en (visserligen bred) social bostadssektor. Den svenska allmännyttans uppdrag skulle kunna förändras och avgränsas på samma sätt.
Ur ett strikt nationalekonomiskt perspektiv skulle det kunna motiveras av att bostäder som det finns efterfrågan på tillhandahålls utan statlig eller kommunal inblandning, eftersom det är lönsamt. En subventionerande allmännytta kliver in där det uppstår marknadsmisslyckanden.
Den uppenbara invändningen är risken för stigmatisering. Lösningen för mer social blandning kunde vara att lägenheterna tillhandahölls från fastigheter som de allmännyttiga bostadsbolagen inte själva ägde.
Ett alternativ är att dela de allmännyttiga bostadsbolagens uppdrag i två delar. En del fortsätter som i dag, den andra agerar som ett socialt bolag vid sidan av privata eller stiftelsedrivna sociala hyresvärdar.
4. En statlig allmännytta
I stället för att kommunägda bostadsföretag ska ändra sitt allmännyttiga uppdrag kan ett statligt bostadsföretag möta de utsatta gruppernas bostadsbehov. Det statliga bolaget skulle kunna teckna långsiktiga blockhyresavtal med både privata och kommunala hyresvärdar, men kan även köpa eller låta uppföra bostäder i egen förvaltning. Om det senare görs i större skala innebär det dock en risk för stigmatiserade områden och värdet av kommunernas lokala kännedom om berörda individer och den lokala bostadsmarknaden riskerar att gå förlorad.
5. Örebromodellen
Detta kan sägas vara en ”självfinansierad” modell som inte kräver statsstöd. Upprinnelsen var när Örebro kommun planerade området Södra Ladugårdsängen och insåg att nyproduktionen riskerade att bli för dyr för att kunna efterfrågas av hushåll med begränsade inkomster. Tillsammans med fastighetsbolaget Botrygg tog man fram det som kom att bli Örebromodellen – ett sätt att skapa hyresrätter med lägre hyror för behövande barnfamiljer, finansierat av intäkterna från bostadsrättsförsäljningarna.
Kommunen och den byggaktör som får markanvisningen kommer överens om att en viss andel
av lägenheterna ska bli hyresrätter med en förutbestämd kvadratmeterhyra. När projektet fortskrider och intäkterna från bostadsrätterna blir kända fastställs hur många hyresrätter som får den lägre hyran.
I det enda projekt som genomförts kunde en trea på 86 kvadratmeter hyras ut till en barnfamilj med en hyra på omkring 8 900 kronor/månad, i stället för de cirka 13 000 kronor/månad som den skulle ha kostat i vanliga fall. (läs mer i intervju här ovan).
6. Kymmendömodellen
Studiebesöken har varit många till hyreshuset i Farsta. Modellen för socialt hållbar bostadsförsörjning som Stockholms Stadsmission har utvecklat för att sänka tröskeln på bostadsmarknaden har fått stor spridning i debatten, men ännu inte i form av fler liknande hus.
Bäst beskrivs modellen utifrån vad den vill lösa. Behovsförmedling till lägenheter med differentierad hyressättning, men med vanliga förstahandskontrakt och en hyrestrappa.
Modellen för att pressa in detta i det svenska systemet blir därför lite tillkrånglad i sin beskrivning. Fastighetsägaren tecknar ett blockhyresavtal med en kooperativ hyresrättsförening som hyr alla lägenheter i huset. Styrelsen i den kooperativa hyresrättsföreningen fungerar som en bostadsrättsförening, och består av en blandning av hyresgäster i huset och professionella ledamöter, exempelvis från Stadsmissionen. Den kooperativa hyresrättsföreningen är en förening och får därför sätta sina egna hyror.
Läs också Så kan social bostadspolitik komma upp till ytan.
