Jag känner inte helt igen den verklighet som Jan Jörnmark beskriver i debatten om blandad bebyggelse och utsatta områden.
Sedan 2011 bor jag i Brf Solvädersbyn i Biskopsgården i Göteborg. I år är det 30 år sedan våra 125 radhus permanent placerades här efter att först ha använts under vinter-OS i Lillehammer 1994 och friidrotts-VM i Göteborg 1995.
[ Annons ]
Biskopsgården beskrivs ofta nästan enbart genom statistik om segregation och utanförskap. Men i Brf Solvädersbyn möter jag varje dag något helt annat.
För några år sedan räknade jag antalet nationaliteter i området och kom upp i minst 15. Bland oss boende finns också en mångfald av yrken, bland annat restaurangägare, målare, advokat, systemvetare, tågmästare, socionom, kassörska, dagbarnvårdare, musiker, agronom, lärare, konstnär och civilingenjör. Framför allt bor här många människor som tidigare bott i hyresrätt i Biskopsgården och som vill bo kvar i området när de får möjlighet att köpa sin bostad.
Det är därför jag reagerar på slutsatsen att människor inte vill köpa bostäder i utsatta områden. Min erfarenhet säger något annat. Många vill bo kvar där de har sina nätverk och sin vardag. De uppskattar mångfalden, naturen och närheten både till centrum och havet.
[ Annons ]
Jörnmark använder svårigheter att sälja nyproducerade bostadsrätter som argument för att människor inte vill köpa bostäder i utsatta områden. Men han nämner inte det ekonomiska läge som präglat hela bostadsmarknaden efter pandemin, med kraftigt stigande byggkostnader, höga räntor och en trög bostadsmarknad även i attraktiva delar av Göteborg.
Det är också stor skillnad mellan dyr nyproduktion och redan etablerade bostadsrätter med mer tillgängliga priser. Brf Solvädersbyn har inte alls samma kvadratmeterpriser som den nyproduktion Jörnmark hänvisar till. Därför väljer människor att köpa och bo kvar här.
I Brf Solvädersbyn lever människor med olika bakgrund, erfarenheter och yrken sida vid sida. Det är inte en teori. Det är verklighet.
Kanske borde också den lokala erfarenheten få väga in när slutsatser dras i rapporter utgivna av Timbro.
Pia Schmidtbauer, boende i Solvädersbyn
Svar direkt från Jan Jörnmark:
I rapporten ägnar jag ett helt eget avsnitt (från sidan 65 och särskilt sidan 76-77) åt den lyckade strategin att bygga småhus och radhus i problemstadsdelarna i Göteborg mellan 1993/94 och cirka 2010. Jag beskriver också den olyckliga utvecklingen när den strategin övergavs till förmån för att bygga större bostadsrättshus därefter.
Jag skrev särskilt om det i min DN Debatt-artikel: ”I Göteborg har sådana långsiktiga planer redan misslyckats. Där startade verkligen en konstruktiv omvandlingsstrategi för de utsatta områdena i början av 1990-talet. Knappt tio år senare övergavs den när politikerna i stället bestämde sig för att jaga nya statliga bidrag. Den sista konstruktiva delen i strategin var att bygga småhus nära de problemfyllda miljonprogrammen, men den övergavs också i början av 2010-talet. I stället anammade man den nya strategi för förtätning och ´blanda genom bostadsrätter´ som då blev förhärskande.”
En sista anmärkning: naturligtvis tycker jag inte man ska sluta försöka eller ge upp. Var och en bör veta att tidningar sätter rubriker som de gör.* Det påverkar inte författaren. Jag tycker alltså minst av allt att man ska ge upp. Tvärtom ska man arbeta intensivt med beståndet. Det är i produktionen av småhus eller radhus möjligheterna finns, vilket jag skriver om både i rapporten och DN artikeln.
* Red anm: Jan Jörnmark syftar på rubriken i DN Debatt: ”Det går inte att blanda bort segregation – sluta försöka.” Något som han också korrigerarade när Fastighetstidningen intervjuade honom om rapporten.
