Det är hennes första gång i Stockholm. Hélène Chartier, chef för stadsplanering och design på det globala stadsutvecklingsnätverket C40, hade gärna stannat längre än de två dagar hon hinner med.
Men schemat är satt. På Fastighetsägarnas nya satsning inom stadsutveckling, forumet Platsform, ska hon prata om något hon ägnat år åt: hur man skapar städer som är såväl levande som hållbara och trygga.
[ Annons ]
– Det pågår en omvandling av det offentliga rummet i många städer. Inte minst i Paris är det lite av en revolution som har skett, en slags ombalansering till förmån för aktiv mobilitet, sociala funktioner och mer grönska.
Det som från början var en nödlösning visade sig vara precis vad folk ville ha
Hélène Chartier har en ovanlig utsiktsplats. Innan hon kom till C40 var hon rådgivare åt Parisborgmästaren Anne Hidalgo, och dessförinnan verksam vid Paris stadsplaneringskontor. Hon har alltså sett omvandlingen av Paris från insidan – och den har gått snabbt.
[ Annons ]
– Pandemin accelererade utvecklingen rejält. Plötsligt gjordes uteserveringar av parkeringsplatser, skolgårdar öppnades som parker för allmänheten, tillfälliga cykelvägar drogs upp längs gatorna. Det som från början var en nödlösning visade sig vara precis vad folk ville ha.
Stadsledningen var, som hon uttrycker det, klok nog att ta chansen. De såg att folk uppskattade det och gjorde det permanent. Skolgårdsexemplet är ett hon återkommer till. I Paris, liksom i Barcelona, löste man bristen på parkyta genom att öppna skolgårdarnas portar på kvällar och helger.
– I dag har det initiativet vuxit sig stort. Från ett par pilotprojekt, där gator utanför skolor gjorts om till gångstråk med grönska, till över 200 runtom i staden.
På frågan om vad Sverige och andra länder kan lära av Paris svarar hon utan att tveka. Det handlar inte om specifika lösningar, utan om inställningen.
– Med risk för att låta lite hård, men Paris har inte uppfunnit något. Däremot har staden varit djärv nog att stjäla idéer från andra och faktiskt genomföra dem. Särskilt under Anne Hidalgos tid som borgmästare. Hon vågade agera utan att vänta på att allt ska vara på plats.
Samtidigt har Hidalgos reformiver splittrat Parisborna och väckt motstånd. Inte minst hos bilisterna som är missnöjda med trafiksituationen och att gatuparkeringarna blivit färre.
– Men svaret var alltid: Jag har bara en mandatperiod till, och jag tänker förändra det här. Och när det är klart är folk ofta nöjda. Inte alla, men många. Det är under omvandlingsfasen det skaver som mest.
Det är också i det sammanhanget Hélène Chartier placerar begreppet 15-minutersstaden – kanske den idé som världens stadsutvecklare mest förknippar med Paris. Det är i grunden ingen ny uppfinning, understryker hon. Shanghai pratade om det för 20 år sedan, Portland och Melbourne likaså.
– De flesta städer kan få till 15-minuterstänket. Men Paris är av naturen redan en 15-minutersstad. Den levande bottenvåningskulturen med bagerier, caféer och bokhandlar är inte enbart ett resultat av en plan, utan en viss mentalitet.
Det Paris däremot aktivt drivit igenom, enligt Hélène Chartier, är blandad markanvändning i alla stadsdelar. I stället för att koncentrera exempelvis affärscentrum till ett specifikt område har man arbetat för att jobb, bostäder och service ska blandas överallt.
– Det bidrar självklart till att staden som helhet upplevs mer levande, dygnet runt.
Tidigare hände nästan allt i stadskärnan. Nu ska förorterna i stället kopplas ihop utan att man behöver passera centrum
Nästa utmaning är förorterna. Paris stad är i det närmaste färdigbyggd, menar Hélène Chartier. Nu handlar det om att sprida modellen utåt, och där spelar den nya tunnelbanan en nyckelroll.
– Tidigare hände nästan allt i stadskärnan. Nu ska förorterna i stället kopplas ihop utan att man behöver passera centrum. Och kring de nya stationerna planeras blandade stadsdelar utifrån 15-minuterskonceptet.
Att få till levande stadsdelar även utanför stadskärnan är svårare, medger Hélène Chartier – men inte omöjligt. Hon pekar på Melbourne som ett lyckat exempel. Där har man i förorterna identifierat en eller två huvudgator och koncentrerat insatserna till dem.
– Bland annat har de subventionerat viss handel och skapat olika former av mötesplatser, ett slags mini-urbant centrum med större rörlighet. De kallar det 20-minutersgrannskapet.
I Paris ses de senaste årens reformer av många som en form av gentrifiering
I Paris är debatten om stadskärnan kontra förorterna ständigt närvarande, ofta med koppling till frågor om säkerhet, prioriteringar och ojämlikhet. För Hélène Chartier återkommer också frågan om huruvida en levande stad och en trygg stad står i motsats till varandra.
– Kanske är jag idealist, men jag tror snarare att de jobbar tillsammans. Ett aktivt offentligt rum, med ögon på gatan, bidrar till en miljö som upplevs som tryggare. Samtidigt krävs en medveten samordning av utvecklingen i stadskärnan och förorterna, så att hela storstadsregionen kan utvecklas i takt.
Här ligger också en av Paris stora framtida utmaningar, menar hon. Särskilt när det gäller att se till att den sociala mixen finns kvar när attraktiviteten driver upp priserna.
– I Paris ses de senaste årens reformer av många som en form av gentrifiering. Just nu jobbas det hårt för att få in fler prisvärda bostäder och få bukt med de tomma lägenheter som används för airbnb-uthyrning. Vår största utmaning är att undvika att Paris blir nästa Venedig – ett museum utan invånare.
Hélène Chartier medverkar på Fastighetsägarnas forum för stadsutveckling, Platsform, i Stockholm på onsdag 7 maj.
