Rapporten Social housing på svenska från Bostad2030/Arenagruppen är, i ett metaperspektiv, förmodligen väldigt symptomatisk för debatten kring social bostadspolitik år 2025. Författare är bostadsforskarna Bo Bengtsson och Martin Grander. Den senare medverkade nyligen på samma tema i Stadsmissionens hemlöshetsrapport.
Det är svårt att inte göra en, bokstavligt, väldigt ytlig jämförelse mellan de två rapporterna. Omslaget till Social housing på svenska är stela fasader mot en isblå himmel. Hemlöshetsrapporten pryds av en mor med sitt barn famnen.
[ Annons ]
Fokus i Stadsmissionens rapport är initiativen vid sidan av politiken och de stora institutionerna. För samtidigt som bostadspolitiken uppenbart står och stampar syns det allt tydligare alternativ vid sidan av. Mest uppenbart är Stadsmissionens numera omtalade Kymmendömodell, men också som när Areims Therese Rattik försöker hitta lösningar för en bostadskö i kommunal regi där lägenheter förmedlas efter behov. Det är enskilda fastighetsägare, kommuner och civilsamhällets organisationer som laborerar med kreativa lösningar. Sen får staten möjligen komma in i efterhand.
När Martin Grander, intervjuad av Fastighetstidningen, kommenterar den sortens lösningar konstaterar han just att finns öppningar för en rad lösningar möjliga att tillämpa redan nu inom rådande lagstiftning som skulle innebära att man tillåter mer selektiva inslag i bostadspolitiken.
Men i den nu aktuella Social housing på svenska är perspektivet ett annat. Här är i stället fokus på de stora institutionerna och social housing genomförd i den stora skalan. Begreppet stigberonde präglar genomgående analysen. Alltså hur dagens valmöjligheter starkt begränsas av tidigare beslut. Hur den generella bostadspolitiken uteslutit särlösningar, men just därför tvingar fram temporära lösningar som över tid blivit institutionaliserade. I rapporten försöker forskarna ge ett svar på vilka förändringar som skulle krävas för att trots det skapa just social housing på svenska.
[ Annons ]
De identifierar ett par områden som tydliga trösklar för en svensk modell av social housing. Den generella bostadspolitiken – som visserligen enligt Martin Grander alltid präglats av selektiva inslag (bostadsbidraget exempelvis) – men där blotta tanken på att det kan uppstå sprickor i de institutioner som byggts upp möter motstånd. Det största hindret menar Martin Grander är dagens kollektiva förhandlingsmodell. Visserligen ser han det som fullt möjligt att två system kan rymmas sida vid sida. Men slutsatsen blir ändå att det skulle bli ”en betydande utmaning för hyresmarknadens organisationer och särskilt för hyresgäströrelsen som uppnått sin unikt starka ställning i symbios med framväxten och institutionaliseringen av allmännyttan och det svenska hyresförhandlingssystemet.”
Ett motstånd som märks tydligt hos Karin Lindeberg, bostadspolitisk chef på Hyresgästföreningen. Hon höll med om att dagens situation är ohållbar.
– Men jakten på snabba lösningar är inte vägen fram, utan skulle bli ett systemskifte som fördjupar klyftorna. Samhället skulle slitas isär ännu mer. Vi ska inte bygga fattigbostäder.
Hon, liksom Cathrine Holgersson, vd Sveriges Allmännytta, menar att lösningen i stället är att återuppbygga sociala strukturer med ett reformerat bostadsbidrag, tydligare krav på kommuner att använda de sociala kontrakt som redan finns och att bygga överkomliga bostäder med investeringsstöd.
Jag menar att det nu är den allmänna bostadspolitiken som är segregerande.
Jonas Rydberg, generalsekreterare Sveriges Stadsmissioner, sa inte emot något av detta. Men menade att det trots allt måste till särlösningar för att nå den växande grupp som hamnar allt längre från bostadsmarknaden. Att lösningarna som inte alls måste vara segregerande belyste han med egna erfarenheter. Hans farmor som frånskild flyttade in i ett barnrikehus i Göteborg 1935.
– Hon berättade ofta med lust hur fint det var att flytta in där. Och farmor bodde kvar i samma lägenhet tills hon dog 1994, sa Jonas Rydberg.
– I ett välfärdssamhälle måste behoven få styra. Jag är inte säker på att det ska vara social housing, men något nytt måste till. Och jag menar att det nu är den allmänna bostadspolitiken som är segregerande, sa Jonas Rydberg.
Hans slutsats är att särlösningar där bostäder i högre grad kan fördelas efter behov trots allt kanske inte måste innebära att helt ge upp den generella bostadspolitiken.
– Vi måste inte helt överge den linjen. Kanske kan bara lite mer rymmas i den generella modellen?
En röst som tvingats lämna walkover på grund av diskbråck var Fastighetsägarnas samhällspolitiska chef Martin Lindvall. Från sjuksängen meddelar han att han i mångt och mycket delar Jonas Rydbergs syn dagens debatt.
– Jag tycker att det blir en ointressant strid. De mer lösningsorienterade aktörerna fokuserar på människor och behov. Det är fullt möjligt att hitta nya lösningar på strukturell hemlöshet inom ramen för en fortsatt generell bostadspolitik, menar Martin Lindvall.
Då missar man vad som rör sig utanför institutionerna.
Han menar att ett stort problem med rapporten är att den handlar mer om Bo Bengtssons återkommande hänvisning till stigberoende än om de faktiska utmaningarna, och att stigberoendet också används normativt. Även begränsade inslag som möter definitionen för social housing avfärdas för att de inte går ihop med de större strukturerna och bostadspolitikens organiserade maktstrukturer.
– Då missar man vad som rör sig utanför institutionerna. Och det är ju egentligen bara där det rör sig. Statsvetenskapens systemcentrerade perspektiv får nog sägas vara lite blint för verkligheten.
Att det inte krävs ett politiskt Alexanderhugg för att hitta vägar framåt, som inbegriper selektiva inslag, menar Martin Lindvall inte ska tolkas som att politiken är oviktig.
– Det finns en uppenbar risk att politiker på olika nivåer, på grund av ointresse, okunskap eller brist på pengar, försöker vältra över ansvaret på näringsliv och civilsamhälle. Det funkar inte. För långsiktighet behövs det förstås finansieringslösningar som inbegriper både stat och kommun.
