Forskaren Martin Grander, som medverkar i årets Hemlöshetsrapport, menar att Sverige inte längre kan hålla fast vid en social bostadspolitik som bygger på familjeideal från efterkrigstiden. Rimliga lösningar på den strukturella hemlösheten finns, och kan växlas upp om politiken bara vill.
Ett kapitel i årets Hemlöshetsrapport från Sveriges Stadsmissioner är skrivet av Martin Grander, docent och biträdande lektor vid Malmö universitet. Rubriken på hans översikt är Vem är mest hemlös? Alltså inte enbart Vem är hemlös? som rubriken troligen varit för ett par år sedan.
Martin Grander konstaterar att ordet mest i hög grad speglar en utveckling där grupp ställs mot grupp.
[ Annons ]
– Det är en olycklig diskussion som vi hamnat i om gränsdragningar mellan strukturell och social hemlöshet. Det blir en situation där tjänstemän på socialförvaltningen eller bostadsförsörjningsenheterna på kommunerna tvingas ställa frågan vem man ska prioritera.
Du konstaterar också att det ser väldigt olika ut mellan kommunerna vad gäller vem och vilka som prioriteras.
– Jo, det finns några kommuner som gör en ganska strikt bedömning av socialtjänstlagen och vem som då är berättigad till ett socialt kontrakt och vem som inte är det. Då är ett typiskt exempel att den hemlösa ensamstående mamman med två barn inte bedöms ha några sociala bekymmer eller något missbruk – därmed är de strukturellt hemlös och inte berättigade hjälp med bostad.
Du säger några kommuner – i rapporten skriver du Göteborg och Malmö.
– Jo, det stämmer. Det är två stora kommuner som fått ganska stor uppmärksamhet för att de gör just dessa avvägningar.
Å andra sidan är Barns bostad först, som tas upp som ett föredöme i rapporten, ett tydligt Malmö-initiativ.
– Det är väldigt bra. Men det räcker inte, det är bara på marginalen. Men vi ska också komma ihåg att det inte är ett initiativ som kommer från den offentliga sektorn.
Även om det är initiativ som innebär stor nytta för några individer, så riskerar vi att bortse från bakomliggande strukturella problem och vem som faktiskt har ansvaret för bostadsförsörjningen
Martin Grander menar att det är intressant hur civilsamhället kliver fram och skapar innovativa lösningar när det offentliga lämnar tydliga luckor där individer far illa. Men han ser samtidigt en stor risk i att blicken hamnar på positiva exempel som dessa, men då samtidigt skymmer de stora strukturella bristerna.
– Det är ett stort bekymmer. Även om det är initiativ som innebär stor nytta för några individer, så riskerar vi att bortse från bakomliggande strukturella problem och vem som faktiskt har ansvaret för bostadsförsörjningen. Hemlöshet är ett systemfel som inte civilsamhället enkom kan åtgärda.
Martin Grander skriver:
Det svenska systemet är helt enkelt byggt på att barn ska växa upp med två föräldrar som bor tillsammans och kan dela på kostnaderna. Dagens system skapades under folkhemstiden. På den tiden hade vi en arbetsmarknadspolitik som syftade till full sysselsättning och i princip alla barn växte upp i någon typ av kärnfamilj. Det sociala skyddsnätet med försörjningsstöd och bostadsbidrag låg på relativt höga nivåer. Sedan dess har samhället förändrats men inte systemen. I stället har det uppstått ett glapp mellan system och verklighet där människor faller mellan stolarna.
Han konstaterar att mycket av den svenska bostadspolitiken bygger på riktlinjer och ideal som ritades upp under efterkrigstiden. Den generella bostadspolitiken, vars ideal fortfarande råder, byggde på helt andra förutsättningar än vad som präglar Sverige 80 år senare.
– Omständigheterna förändras men institutionerna består, men då kanske inte institutionerna längre är hela svaret på de utmaningar vi står inför, säger Martin Grander.
Att börja återupprätta bostadsbidragets funktion är en möjlighet som jag tycker inte alls är omöjlig
Sverige står inför ett vägval i den sociala bostadspolitiken, konstaterar Martin Grander. På den ena vägskylten står att återuppbygga och stärka institutionerna från folkhemstiden.
Men är det ens realistiskt?
– Jag skulle inte säga att det är omöjligt. Åtminstone inte att göra det till viss del. Att börja återupprätta bostadsbidragets funktion är en möjlighet som jag tycker inte alls är omöjlig. Riksrevisionen och andra institutioner har tydligt pekat på dess bristfällighet. Bostadsbidraget är ett grundläggande fundament i hela bostadspolitiken. Men det verkar inte vara någon i politiken som är jätteintresserad av att ta tag i frågan. Inte just nu i alla fall.
Å andra sidan konstaterar Martin Grander att det inte är realistiskt att tänka sig att allmännyttan ska återgå till samma bostadssociala funktion som tidigare.
– Men det finns å andra sidan en rad lösningar som går att tillämpa redan nu inom rådande lagstiftning som skulle innebära att man tillåter mer selektiva inslag i bostadspolitiken.
Åt andra hållet pekar skylten ut en riktning där den generella bostadspolitiken helt överges för särlösningar.
Det är inte din sak att som forskare peka ut riktningen. Men är det helt fel att ändå läsa in att du alltmer börjat luta åt att det behövs inslag av särlösningar riktade mot de mest utsatta på bostadsmarknaden?
– Så är det absolut. Vi måste se över våra strikta ideal att sky alla former av att fördela bostäder efter behov. För att vi ska kunna hjälpa de grupper som har det riktigt svårt krävs det avsteg från de generella principerna.
Det låter som att man inte behöver välja den ena eller andra vägen?
– Nej, det finns absolut en rimlig mellanväg. Men just nu kan jag inte se några som helst steg ens i den riktningen. I bostadspolitiken är det mer status quo. Man väljer varken att utveckla behovsprövning, eller att uppdatera den generella modellen.
Barns Bostad Först, Bobyrån och Kymmendömodellen är alla exempel som skulle kunna växlas upp om man väljer ”mellanvägen”.
– Men då krävs det att det finns legitimitet för dessa modeller och verktyg som backas upp av det allmänna. För civilsamhället varken kan eller bör stå för lösningarna själva. Det Stadsmissionen och andra gör visar att det är fullt möjligt. Men ska man skala upp det krävs det en fungerande social bostadspolitik som måste få kosta lite pengar.
