”Vem ska finansiera våra nya bostäder?”

Diverse ogenomtänkta beslut har i praktiken knäckt efterfrågan på nya bostäder. En yrvaken bransch söker nya finansieringar på en skakig marknad.

Annons:

Annons:

Annons:


Den som för första gången sätter sin fot i ett bostadsbolag kan säkert undra om hen kommit fel och hamnat på en bank. I en bransch som mer än andra är oerhört beroende av finansiering är förstås pengar lika viktigt som betong och badkar.

Just nu är det (tyvärr) extra mycket fokus på finansiering inne i bolagens lednings- och styrelse­rum. Man får hoppas att det dryftas även hos bostads- och finansministern. För att kunna bygga de runt 600 000 bostäder som Boverket säger behövs till 2025 krävs enligt SCB:s beräkningar finansiering på cirka 1 900 miljarder kr. Det innebär 270 miljarder kr per år. Regeringens totala insatser omfattar 3,2 miljarder kr, det vill säga 1,3 procent av det årliga finansieringsbehovet.

INSPIRERAS AV:

Allt fler klagar på stress, om brist på egen tid. Förbundskaptenen i fotboll, Janne Andersson har hittat sin lösning. Han går till jobbet. Varje dag. Två mil enkel väg. Oavsett väder. Vad gör du? Yoga? Hundpromenad? En bok? Den som behöver ”koppla på” måste också kunna ”koppla av”.

Nu höjde regeringen stödet till det så kallade investeringsbidraget för byggande av hyresrätter. Justeringen innebär att stöd utgår vid en något högre hyresnivå, max 1550 kr per kvadratmeter och år i storstäderna. Förhoppningen är att intresset för investeringsbidraget ska öka, framförallt i de regioner där intresset för stödet hittills varit svalt. I Stockholmsområdet har tills nu stöd till endast cirka 700 lägenheter beviljats.

Men den delvis stimmiga debatten om investeringsstödet mellan regeringen och oppositionen skymmer det verkliga problemet. Utmaningen är de kraftiga kreditåtstramningar som skett smygande de senaste åren. I Veidekkes nya marknadsanalys redovisas 15 åtgärder som vidtagits sedan bolånetaket infördes hösten 2010. De tre senaste, amorteringstvånget i juni 2016, bankernas omfattande förändring av kreditgivningen våren 2017 i form av lägre skuldkvotstak och högre kalkylräntor samt det skärpta amorteringskravet den 1 mars i år har i praktiken knäckt bostadsefterfrågan. Nu skjuts nya projekt på framtiden. Följden blir kraftigt minskat byggande.

Peter Eriksson tror att effekterna kommer att begränsas till den ägda sektorn. Det är nog en fåfäng förhoppning. Även företag som bygger hyresrätter rapporterar att det blivit svårare att få banklån, att det krävs mer eget kapital. Enligt färsk statistik från Boverket minskar också byggandet av hyresrätter i våra regionstäder. Byggandet ökar förvisso i de minsta tätorterna (delvis tack vare investeringsstödet) men i dessa orter är den långsiktiga efterfrågan osäker. Och hur långt är Kommuninvest beredda att stötta, när man betänker att deras finansiering ytterst sker mot den lokala kommunens, inte sällan svaga, balansräkning?

Våra tillsynsmyndigheter blundar och driver i kulisserna uppfattningen att det hela ska lösas med åtgärder som främjar rörligheten. En färsk utredning talar om lånegarantier som en lösning på de allra svagaste orterna men hur garantier ska lösa ett problem som ytterst handlar om att den totala likviditeten stryps är svårt att se.

Yrvaket söker branschen efter nya lösningar. Vissa går till obligationsmarknaden eller lånar kort i företagscertifikat. Andra ställer ut preferensaktier. Ytterligare andra hoppas på pensionskapitalet. Personligen har jag mina tvivel. Risk är risk, oavsett vem som tar den. Kan det åter vara dags för beprövade lösningar, till exempel banker som bedriver inlåning till attraktiva villkor, kapital som sedan kan lånas ut eller – kan det rentav vara så att det snart är dags för gamla goda staten att kliva in på banan igen?

SparaSpara

Annons: