Social housing – finns det en svensk modell?

Social housing är inget för Sverige. Så har det låtit länge. Men med ökad invandring och allt fler som står utanför den reguljära bostadsmarknaden på grund av låga inkomster, är frågan inte om utan när även Sverige måste införa någon typ av sociala åtgärder. Vi visar på tre möjliga vägar att gå.

Annons:

Annons:

Annons:


Konsensus i svensk bostadspolitik under lång tid har varit: vi ska inte bygga särskilda områden där bara de med låg inkomst bor och vi ska en hög standard för alla. När det riktats blickar mot områden i Europa med så kallad social housing har i princip alla samstämmigt deklarerat ”så ska vi inte ha det i Sverige”.

Men kanske är det en norm som nu bokstavligen talat börjar spricka i fogarna när trycket är enormt på den reguljära bostadsmarknaden, en marknad där pengar, kontakter eller kötid avgör vem som får en bostad. 450 000 nya bostäder måste fram till 2020 och en stor del kommer att efterfrågas av personer med låg inkomst.

De bryr nog sig inte om ifall det där finns en medelklass att beblanda sig med.
Micael Nilsson, utredare, Boverket

Ett efter ett har också många bostadsområden blivit allt mer segregerade för de med lägst inkomst (ofta med utländsk bakgrund). Andelen boende som behöver försörjningsstöd eller bostadsbidrag ökar och stigmatiseringen finns redan kopplad till områden som Tensta, Rosengård eller Biskopsgården, för att nämna några av de 186 utanförskapsområden som stiftelsen Den Nya Välfärden definierat i en rapport.

Fakta: social housing

Hyreslägenheter som tillfälligt eller permanent är undantagna från den ordinarie bostadsmarknaden.

Riktade mot resurssvaga grupper där det finns ett system för att fördela bostäderna till dessa grupper.

EU:s statsstödsregler förutsätter att det offentliga stödet riktas till hushåll med särskilda behov och att ett kontrollsystem säkerställer att stödet inte blir generellt.

Micael Nilsson, utredare på Boverket, tycker att det är dags att lyfta blicken.
– Vi har inte en bostadsmarknad för alla, och vi kan inte längre prata om en bostadsmarknad där det ska finnas blandad befolkning ur olika sociala grupper. Den reflexmässiga reaktionen – att vi inte ska ha fler områden med enbart låginkomsttagare – kan låta bra, men jag ser det som en orimlighet att vi då kan få fram alla de bostäder som behövs, säger Micael Nilsson.

Han är helt säker på att många som bor i Biskopsgården skulle ta chansen att flytta till ett nytt område med bra och billiga bostäder.

– De bryr nog sig inte om ifall det där finns en medelklass att beblanda sig med, säger han med lätt ironi.

Micael Nilsson slänger fram den bistra statistiken. Redan för fyra år sedan när Boverket gjorde en analys framkom det att 1,3 miljoner svenskar hade en inkomst som är under den som bostadsbolag kräver för att få ett hyreskontrakt. Den gruppen har förstås inte blivit mindre. Nästa år bor det med största sannolikhet 450 000 fler människor i Sverige än det gjorde 2012, och en stor del av dem har inte de medel som krävs för att ta sig in på den ordinarie bostadsmarknaden.

Resultatet är att folk bor trängre, betalar svart eller tvingas bosätta sig i områden där det finns billiga lägenheter men inga arbetstillfällen.

– Jag ser faktiskt ingen annan lösning än att vi nu i stor skala och med offentligt stöd bygger nya områden som kan ta emot inte bara de som kommer nya till landet, utan även gör så att trycket lättar i de befintliga bestånden, säger Micael Nilsson.

Han hävdar för övrigt att social housing redan existerar eftersom många bolag luckrat upp kraven på inkomst för att få hyra.

I rapporten, Boendesituationen för nyanlända, som Boverket nyligen har tagit fram menar myndigheten att staten bör vara katalysator för att bygga specifikt för hushåll och grupper som har de lägsta inkomsterna, Micael Nilsson vill inte i detalj gå in på hur det ska gå till. Det överlåter han till politiker och marknadens aktörer att hitta vägar för.

Hur ser då bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) på bollen som Boverket skickat iväg?

– Vi har sett, inte minst i Boverkets rapport, att situationen redan är alarmerande. Regeringen tar nu krafttag och investerar massivt för att öka antalet bostäder så att människor får ett reellt alternativ till trångboddhet. Vi har också tillsatt en utredning för att komma åt oseriösa hyresvärdar och stärka hyresgästernas ställning.

Men, tillägger Kaplan på frågan om det också innebär att han öppnar upp för någon sorts social housing:

– Nej, Sverige har haft en tradition av en bostadsmarknad öppen för alla. Det är en tradition som tjänat oss väl och som vi inte ser att vi ska göra avsteg från i dagsläget.

Inte heller förre bostadsministern, Stefan Attefall, är helt bekväm med tanken, även om han inser att dagens system inte räcker till för att bygga den volym som krävs. Skulden lägger han till största delen på kommunernas markpolitik.

– Redan nu är det oerhört svårt att få fram planlagd mark, betänk då hur inställningen från kommunerna blir när det ska byggas mycket och till låga hyror. Hur lätt blir det för en sådan aktör att få mark, frågar Stefan Attefall sig retoriskt.

Tillbaka till dagens realiteter, som i Södertälje, kommunen som de senaste åren tagit emot flest nyanlända i förhållande till sin folkmängd. Förra året uppskattade man att 3 000 till 4 000 av Södertäljeborna (totalt 92 000) bor trångt enligt gällande norm. Nu är antagligen dessa siffror missvisande eftersom många bor i fastigheterna utan att vara folkbokförda där. Hos Telge bostäder vet man om detta, det märks på ökad vattenförbrukning och ökat slitage.

– Vi kan inte exakt ta reda på hur det ser ut, vi kan inte gå in i lägenheterna för att kontrollera vilka som bor där och ska nog inte göra så heller, om vi inte vill närma oss ett ”1984-samhälle”, säger Joakim Ströberg, marknadschef på Telge bostäder.

Men, påpekar han, finns det tydliga bevis för att allt för många bor i en lägenhet kan Telge bostäder utfärda en rättningsanmaning och hot om uppsägning. Ingen är ännu uppsagd.

–?Jag ser regelverket som ett stöd för våra hyresgäster att neka släktingar eller bekanta husrum. Det blir lättare att säga nej om man känner sig pressad och verkligen inte vill ha fler boende i lägenheten, säger Joakim Ströberg.

Hur ska man då komma tillrätta med problemen? Inte med social housing, anser Joakim Ströberg.

– Då skapas än större klyftor i samhället. Erfarenheter från England visar att boende som inte passar in i området känner sig utsatta och till sist vågar inte bostadsbolagen göra besök i fastigheterna.

Att bygga billigare och blandat, samt inrätta fler kommunala kontrakt för människor som inte klarar hyran är Joakim Ströbergs modell. Men han anser att det inte får bli för många som bor med den typen av kontrakt. Nu har Telge bostäder en andel på fem procent (500 bostäder).

– Jag tycker att gränsen ligger där. Blir det fler kommer det att störa boendet för övriga.

Vi är ett av få länder som inte har stora utgifter för social housing förutom marginellt i kommunens budget.
Kurt Eliasson, vd på Sabo

Fler kommunala kontrakt, eller sociala kontrakt som de också kallas, är även Sabos linje. Det tillsammans med höjning av bostads-bidragen.

– Vi är ett av få länder som inte har stora utgifter för social housing förutom marginellt i kommunens budget. En procent av hyresmarknaden är kommunala kontrakt. Här finns alltså utrymme för åtskilliga fler, säger Kurt Eliasson, vd på Sabo.

i huset intill Sabo på Drottninggatan i Stockholm, hos Fastighetsägarna Sverige, har man under några år tittat på hur dagens sociala bostadspolitik kan utvecklas.
Martin Lindvall, samhällspolitisk chef, vet att många medlemmar är tveksamma till social housing, men anser själv att bostadssektorn behöver anpassa sig till en radikalt förändrad verklighet. Så länge villkoren är desamma för alla aktörer är han öppen för att bostadsbidrag och kommunala kontrakt kompletteras med fler offentliga stöd som tar sikte på resurssvaga hushåll.

– Bostadsmarknaden behöver bli bättre med en väl fungerande reguljär marknad som bas. Då finns det inte utrymme för åtgärder som snedvrider konkurrens.

– Men, fortsätter Martin Lindvall, det innebär inte att vi bara kan rycka på axlarna och hävda business as usual. Ska vi om tre eller fem år yrvaket konstatera att det då blivit ännu fler som inte har råd att bo? Folk hamnar i kläm medan olika aktörer för principdiskussioner om bostadssociala insatser eller avfärdar begreppet social housing i samma andetag som de förespråkar fler sociala kontrakt.

Kan en parallell bostadssektor för de med låg inkomst göra det lättare att föra en diskussion om en friare hyressättning för den ordinarie hyresmarknaden?

– En reformerad hyressättningen är viktig för att skapa en bättre fungerande bostadsmarknad, men kopplingen mellan dessa frågor överdrivs ofta. Fler bostadspolitiska verktyg som gör det möjligt att stödja resurssvaga konsumenter behövs oavsett hyressättningssystem.

Martin Lindvall understryker att han ser en subventionerad marknad för resurssvaga som ett begränsat komplement.

– Så som social housing används i flera europeiska städer känns konceptet helt främmande för mig. Här finns det utrymme för nytänkande.

Tre vägar att gå:

1: Bidrag och kommunala kontrakt

Höj dagens bostadsbidrag och övertyga bostadsbolagen att släppa ifrån sig fler kommunala kontrakt.

Plus:

  • Enkelt system som når de som bäst behöver stöd.
  • Stigmatiserar inte de boende.

Minus:

  • Kostnader för stat och kommun.
  • Kan hindra folk från att söka jobb.
  • Risk för fattigdomsfälla.
  • Kan leda till skenande bostadsbidragskostnader.
  • Ökar inte bostadsbyggandet nämnvärt.

2: Offentligt finansierade nya områden

Nya billiga lägenheter med låg hyra byggs som finansieras av det offentliga.

Plus:

  • Ökar antalet lägenheter.
  • Gör det möjligt att bygga enklare.

Minus:

  • Ökande kostnader för stat och kommun.
  • Nya socialt svaga områden byggs upp.
  • Stigmatisering.
  • Risk för att låsa fast folk i områden som de inte kommer ur.

3: ”Göteborgsmodellen”*

Lägenheter med låg hyra kilas in i befintliga byggprojekt och kostnaden fördelas på det övriga beståndet.

Plus:

  • Begränsade kostnader för det offentliga.
  • Skapar social mix i områden.
  • Mindre risk för stigmatisering.

Minus:

  • Få billiga lägenheter tillkommer.
  • Svårt att anpassa till dagens hyreslagar.
  • Kan hindra de boende att söka jobb.
  • Risk för fusk och svarthandel.

*Göteborgs stads plan är att bygga 1 000 nya bostäder i Frihamnen, varav 500 hyreslägenheter. Häften av dessa ska ha en låg hyra på 1 000 kronor per kvadratmeter och år. Kostnaden för den låga hyran fördelas i det övriga beståndet. Det finns ännu inga regler framtagna för hur lägenheterna ska fördelas till de som står i bostadskön. Husen ska stå klara 2021.

Läs mer:

Utblick Nederländerna: ”Mixade områden är inte alltid lösningen”

Utan bostadsbidrag klarar nyanlända inte hyran

Så ställer sig alla riksdagspartierna till social housing

Annons: