Det satt förmodligen en och annan ingenjör i publiken på Kulturhuset i Stockholm. Upplägget på Fastighetsägarnas seminarium – del av en serie inför valet 2026 – kan bäst beskrivas som två ekvationer med förhoppningsvis en gemensam lösning. Den första handlade om de storskaliga utmaningarna i dagens VA-system, med kommuner, VA-huvudmän och försäkringsbolag i panel. Den andra inbegrep fastighetsägarna själva: de som drabbas av ökade kostnader men som också har investeringsvilja – om bara spelreglerna fungerar.
Det visade sig ganska direkt att redan den första ekvationen innehåller en mängd oklara variabler. En av dem satte Andreas Thunberg, vd för Norrvatten, ord på tidigt. Staten var en gång en central faktor i finansieringen av VA-systemen. Den faktorn finns inte längre med i beräkningen – och det är ett problem, eftersom hela återinvesteringsbördan nu ska bäras av VA-taxekollektivet, det vill säga de fastighetsägare och hyresgäster som är anslutna till nätet. En infrastruktur som till hälften byggdes med statliga medel ska alltså återuppbyggas utan dem.
[ Annons ]
Rikard Silverfur, chef för utveckling och hållbarhet på Fastighetsägarna och moderator för båda delarna, öppnade med att fråga hur allvarligt frågan egentligen tas. Martin Hedberg, meteorolog på Länsförsäkringar, svarade:
– Den är jätteallvarlig. Vi kan inte längre göra en prognos på vad som kommer att hända. Vi måste arbeta med framtidsscenarier. Säg att du har tre, fyra, fem eller kanske sex olika scenarier som skulle kunna inträffa. Du kan inte välja vilken, utan du måste klara av alla de tänkbara och icke tänkbara framtidsscenarierna. Här måste samhället klara att både se det som en systemfråga, och att arbeta med olika scenarier.
Senare i panelen återkom Martin Hedberg till att samhället måste överge idén om optimerade system och i stället bli mycket mer flexibelt.
[ Annons ]
Per Dalhem, vd för Svenskt Vatten, lade till ytterligare en dimension. Vatten är det enda kritiska försörjningssystemet i Sverige som saknar en samlad nationell plan. Järnväg, energi och andra infrastrukturer har nationellt ägande och tillsyn. Men det saknas för vatten. Och nu inträffar fyra kriser samtidigt – underhållsskulden från 50-, 60- och 70-talets utbyggnad, ökade beredskapskrav, klimatanpassning och nya reningskrav.
– En av de här faktorerna hade nog räckt. Men nu har vi fyra, sa Per Dalhem.
Erik Bruno, ekonom på SKR, tog upp en annan försvårande faktor: hur VA lösts på väldigt många olika sätt runt om i landet gör det svårt att ens föra en meningsfull taxedialog. Som exempel tog han Solna, som är medlem i Norrvatten för vattenproduktion, har ett eget bolag för driften av VA-nätet i kommunen, och dessutom är med i Käppalaförbundet för avloppsförsörjningen. Varje del styrs av egna regler och sätter sina egna avgifter. Taxan beslutas sedan politiskt i kommunfullmäktige, där alla dessa delar vägs samman.
– Att ha en taxedialog och prata med några är väldigt knepigt. Taxan sätts av politiker som samlar en massa olika aktörers behov. Det är inte enkelt, men det är det här som är ett problem, konstaterade Erik Bruno.
Man har vant sig att vatten kostar nästan ingenting.
Per Dalhem pekade också på en av orsakerna till att frågan dröjt på den politiska agendan. Vatten är för billigt. Det utgör runt två procent av en boendes hushållsekonomi, och den låga kostnaden har gjort att folk aldrig riktigt behövt tänka på vad de betalar för.
– Man har vant sig att vatten kostar nästan ingenting. Det häller vi ut på gräsmattor och spolar bilar med. Sedan säger vi att nu ska vi återinvestera 600 miljarder i det här systemet, sa Per Dalhem.
Tittade man ut till höger om panelen fick man en ofrivillig illustration. Två män i varselkläder öppnade kranen till en kraftig slang för att spola rent i Sergelfontänen inför sommaren.
Rikard Silverfur tog upp just Sergels torg för att belysa ett annat exempel.
– Vi vet vad vägarna i staden tål för trafiklaster, det finns tydliga bärighetsklasser. Men vad är kapaciteten i VA-systemet under Sergels torg vid ett skyfall? Det vet ingen. Den transparensen – eller bristen på den – påverkar varje fastighetsägare i närheten.
Martin Hedberg svarade med en observation:
– Det som är ett tioårsregn idag kommer att vara ett femårsregn om ett par år. Om jag var ingenjör och skulle bygga ett VA-system skulle jag inse att det är en flytande skala. Med tanke på att det ska hålla i femtio år måste man verkligen ta i ordentligt.
Medskicken från den första panelen var konkreta. Det pekades på tre färdiga utredningar – Beredskapsutredningen, Klimatanpassningsutredningen och Vattenfrågor i planläggningen – som bara väntar på genomförande, och efterlyste dessutom en ny finansieringsutredning. Frågan gäller 560 till 600 miljarder kronor fram till 2040 – tio procent av Sveriges BNP – och det kräver ett genomtänkt system.
Per Dalhem vände sig direkt till Fastighetsägarna i salen med ett mer omedelbart uppdrag: få era medlemmar att minska vattenanvändningen.
– Om folk kunde bete sig jämnt skulle det kunna skjuta tio miljarder tjugo år framåt. Där kan ni verkligen göra något i väntan på att politikerna tar stora beslut.
I den andra delen av seminariet tog fastighetsägarperspektivet över, med Mia Häggström, hållbarhetschef på Fabege, Johan Denell med ett egenuppbyggt bestånd av mindre fastigheter i Fastighets AB Djuröbron, och Johan Wejdmark, chef för strategisk affärsutveckling Fastighetsägarna Stockholm.
Då hamnar hela den där parken på oss.
Mia Häggström illustrerade hur komplicerad verkligheten ser ut. Fabege vill klimatrusta en park – men parken ägs av kommunen. Samarbetsformerna för hur en privat fastighetsägare kan bidra till och medfinansiera åtgärder på kommunal mark saknas i princip helt. Och när Fabege i stället tar vägen via en detaljplaneändring för att utveckla en befintlig fastighet, aktiveras exploateringsavtalsverktyget – och hela kostnaden för dagvattenhantering i ett vidare perspektiv hamnar på Fabege.
– Ja, då hamnar hela den där parken på oss, sammanfattade hon.
Johan Denell satte ord på perspektivet hos den lilla fastighetsägaren. Hans VA-taxor har ökat tre gånger mer än inflationen de senaste fem åren. Hans förskolor i ett villaområde har drabbats av tre intensiva skyfall på tre år – han har stått mitt i natten med jourfirman och försökt hindra att källaren svämmades över. Försäkringsbolag börjar tacka nej till att försäkra den typen av fastigheter, eller tar ut premier som inte längre känns rimliga (på en fråga från publiken förtydligade Johan Denell att han är fullt försäkrad).
– Jag brukar kalla oss fastighetsägare de sista entusiasterna. Tittar man på alla utmaningarna sammantaget skulle det vara lätt att säga: vad fasen ska jag hålla på med det här för?
Johan Denell formulerade med tre ord vad jan anser sig behöva: förutsägbarhet, transparens och rimlighet.
– Det är tre för mig väldigt viktiga ord. Ingen av dem har jag med i de här taxorna, sa han.
Fastighetsägare vill ta sin del av investeringsbördan, försäkrade Johan Denell. Men det måste finnas rimliga förutsättningar. En projektkostnad som tiodubblats kan en privat fastighetsägare inte vältra över på sina hyresgäster.
– Om jag skulle gå till någon av mina kunder och säga att vi gjorde en investering, den blev tio gånger så dyr, varsågod och betala. Då säger den hyresgästen tack och hej, jag byter hyresvärd. Men jag kan inte byta. Jag är ihop med Stockholm Vatten forever. Det är en annan situation än den mina kunder har gentemot mig, sa Johan Denell.
Johan Wejdmark sammanfattade läget för föreningens medlemmar. Klimatkris, energikris och VA-kris slår mot fastighetsägarna simultant och skapar en perfekt storm som förstärks av att ingenting är transparent eller förutsägbart. Medskicket till politiken var enkelt: bjud in fastighetsägarna till dialoger om taxorna.
– Vi tackar gärna ja till en inbjudan oavsett om ni kallar det VA-dialog eller taxedialog eller vad ni vill ha, avslutade Johan Wejdmark.
Rikard Silverfur lade till att det i så fall också skulle ge något tillbaka: mycket nöjdare och mer investeringsvilliga fastighetsägare.
Den tänkte ingenjören i publiken hade förmodligen antecknat flitigt. Men i kalkylarkets sista rad fick slutsatsen ändå bli: ”inkonsistent” (det gick inte ihop).
