Inbyggd omtanke

Materialfrågorna hamnar allt mer i fokus, men det är betydligt större fokus på att hitta former för återbruk än att skärpa reglerna för produkternas kemiska innehåll.

Annons:

Annons:

Annons:


Samtidigt som de första larmen hördes, pumpades det hormonstörande ämnet Bisfenol A ut i dricksvattenrör runt om i landet. Det har hunnit gå mer än tio år sedan metoden att belägga tappvattenrör med den tveksamma epoxiplasten dök upp på den svenska marknaden. En potentiell inbyggd risk som dock stoppades innan det hann skapas ett nytt stort saneringsproblem i stil med asbest, PCB eller flytspackel.

Nu är det inte heller det att en ny giftskandal står för dörren som gör att allt fler pratar om materialfrågorna som den nya stora branschutmaningen. En av dem som vill lyfta frågan är HSB:s miljöchef Magnus Ulaner. När Fastighetstidningen träffar honom har han nyss deltagit i ett möte med de andra representanterna i Fossilfritt Sverige –  ett initiativ för att hitta vägarna till en klimatneutral bransch till 2045. Ett branschinitiativ där det är tydligt hur materialfrågorna hamnat allt mer i fokus, men då handlar det mer om klimatpåverkan och materialåtervinning än att skärpa reglerna för produkternas kemiska innehåll och hälsofara.

– Men samtidigt hänger det ihop. Framförallt så är det viktigt att vi inte cirkulerar in farliga ämnen igen. De vill man plocka ur det tekniska kretsloppet, säger Magnus Ulaner.

Byggsektorns klimatpåverkan

Klimatpåverkan från uppvärmningen av byggnader har minskat drastiskt. Numera är det byggprocessen som står för den största påverkan. De beräkningar som gjorts inom projektet Smart Built Environment (SBE) visar det går att minska dessa utsläpp drastiskt med känd kunskap – om denna bara används. Men för att nå klimatmålet med ett nollutsläpp till 2045 räcker inte det. Då krävs det innovationer för koldioxidinfångning och lagring i stor skala.

 

Vasakronans hållbarhetschef Anna Denell är tyst en lång stund medan hon funderar på om det trots allt finns anledning att dra i nödbromsen för några ämnen idag.

– Jag sätter ett frågetecken för nano-material som förefaller vara outforskat. Men det används inte i någon stor utsträckning ännu. Nä, jag tror snarare att det är en större fara att man tar risken för farliga ämnen som ett svepskäl att inte återbruka material, säger Anna Denell.

Materialfrågorna hos bygg- och fastighetsbolag kan beskrivas som tre olika spår som löper väldigt tätt samman, inte sällan går de ihop:

  1. Farliga kemiska ämnen behöver fasas ut för att vi inte ska riskera att bygga in framtida risker eller material som idag äventyrar människors hälsa.
  2. Det krävs kunskaps- och produktutveckling så att de material som vi bygger med är mindre resurskrävande samt påverkar klimatet i betydligt mindre grad än idag.
  3. Mängden byggavfall måste minskas. Och det avfall som blir måste källsorteras bättre för att bli till nya resurser. Och framförallt måste det skapas marknader för återbruk. Cirkularitet alltså.

– Som jag ser det finns det idag ingen som klarar av att väga ihop alla dessa aspekter, samtidigt som det tas hänsyn till funktion, pris med mera. Här finns mycket att göra i att hitta holistiska perspektiv, säger Magnus Ulaner.

Om nummer två och tre är relativt nya perspektiv så är det första själva fundamentet. Och vilken koll har vi egentligen på vad som byggs in i husen idag?

Bild: Shutterstock.

Tillbaks till bisfenollarmet. Och här gäller det att vara tydlig. Ingen kunde egentligen avgöra farligheten. Forskningsläget är fortfarande osäkert, men studier tyder på att Bisfenol A är hormonstörande och kan påverka fortplantningen. Eftersom det finns i plastflaskor, matlådor och som skyddande lack i konserv- och läskburkar påträffas bisfenol A i nästan alla urin- och blodprover. Riskerna beror inte bara på hur farligt ett ämne är, utan även på hur mycket man får i sig av det. Så när ämnet användes i dricksvattenrör fanns det trots allt rimlig fog för oro.

Företaget, som inte längre finns, kunde peka på tyska labbtester som visade att tvåkomponentsepoxin inte avgav några mätbara halter av Bisfenol A. Frågan om det verkligen gick att jämföra kontrollerade tyska labbtester med att svensk snabb­utbildad personal gjorde samma sak i vindlande rörsystem viftades bort.

På Kemikalieinspektionen reagerade en tjänsteman med bestörtning:

”Bisfenolhaltig plast i dricksvattenledningar säger du? Det låter inte alls bra…”

Var ett myndighetsingripande därför att vänta?

”… nej dricksvatten är ett livsmedel. Så detta är egentligen Livsmedelsverkets fråga.”

Samma bestörtning där. Men Livsmedelsverkets ansvar stannar vid tomtgränsen. Ledningarna inne i huset är Boverkets område. Och Boverkets byggregler styr mer funktion än material. Så myndigheternas reaktion lät vänta på sig.

Frågan är alltså: Skulle det kunna hända igen?
Ja, sannolikt. Visserligen har EU:s byggproduktförordning, som ligger som grund för den sedan 2013 obligatoriska CE-märkningen, tillkommit. Men här finns bara de allra värsta farorna – ”ämnen som inger mycket stora betänkligheter”.

Magnus Ulaner påpekar att det å andra sidan skett en hel del.

– I avsaknad av lagkrav är det en fråga som fastighetsbranschen kommit att få hantera själva. Inte minst ville vi utifrån erfarenheterna och kostnaderna att sanera asbest och PCB skapa ett system för att miljöbedöma byggprodukter, säger Magnus Ulaner.

Högst frivilligt har byggherrar och fastighetsägare gemensamt byggt upp miljöbedömningssystemet Byggvarubedömningen och ställt krav på materialleverantörerna att låta få sina produkter bedömda. Byggentreprenörerna har byggt upp basta och även den privatägda aktören Sunda Hus finns på marknaden som verktyg som styr många byggares materialval och som ger möjlighet att klara kriterierna i miljöcertifieringssystem som Miljöbyggnad. Men det innebär att det också går alldeles utmärkt att strunta i det om man så vill.

Bisfenol a i dricksvattenrören är dock en av de saker vi inte längre behöver oroa oss för. Cirka 3?000 lägenheter hann få dricksvattenrör relinade med epoxiplasten innan myndigheterna slutligen drog öronen åt sig. Den utredning som regeringen tillsatte 2012 visade att det fanns spår av det hormonstörande ämnet i vissa lägenheters dricksvatten. Men halterna var låga och förekomsten sporadisk. Dessutom var det inte längre någon entreprenör som tillämpade metoden (relining av tappvatten görs numera med en kiselbaserad beläggning). Men enligt försiktighetsprincipen, som formulerades i Riodeklarationen 1992, ska politiker och näringsliv åtgärda sannolika miljöhot så snart som möjligt, och inte invänta slutgiltiga, vetenskapliga bevis. Från och med den 1 september 2016 är därför ämnet förbjudet i dricksvattenledningar.

Martin Erlandsson, miljöexpert på IVL Svenska miljöinstitutet, tvekar inte om behovet av tydligare lagkrav för att undvika att liknande saker sker på nytt.

– Man skapade ju Kretsloppsrådet för 15 år sedan. Och det har inte hänt något, vilket bevisar att branschen inte klarar att göra det själva. Att det kommer att bli tydligare lagkrav är helt säkert, men den måste vara vettigt formulerad så att man inte bygger upp konkurrenshinder och skapar inlåsningseffekter.

Det här är något som han tycker egentligen borde varit löst för länge sedan. Gränsvärden för hälsoskadliga emissioner från byggprodukter finns redan i flera andra EU-länder. Nu vill han att materialfrågan ska kunna växla över på nästa spår: att minimera klimatpåverkan.

– I bygg- och fastighetsbranschen har man länge fokuserat på energianvändningen, och man har också genomfört effektiva åtgärder. Men vi har inte alls arbetat på material­sidan. Tittar du på en byggnad ur ett livscykelperspektiv så råder det numera omvänd ordning.

Materialen står numera alltså för en större klimat- och miljö­påverkan än energianvändningen i byggnadens driftsfas.

– När det gäller klimatpåverkan är det en överlevnadsfråga för hela jordklotet. Därför måste materialfrågan börja handla om mer än bara kemikalier, säger Martin Erlandsson.

För att göra det möjligt för en icke-expert att göra en livscykelanalys av det material som används till en byggnad lanserade IVL nyligen ”Byggsektorns miljöberäkningsverktyg”.

– Det är ett gratis hjälpmedel. Men det behövs också tydligare lagkrav. Inte minst för att göra det rättvisare ur ett konkurrensperspektiv, eftersom det idag oftast är billigare att bygga med en sämre produkt, säger Martin Erlandsson.

Mängden byggavfall måste minskas. Och det avfall som blir måste källsorteras bättre för att bli till nya resurser. Och framförallt måste det skapas marknader för återbruk. Cirkularitet alltså. Bild: Shutterstock.

Som sagt löper spåren samman. Det allra bästa ur klimat­synpunkt är att inte använda nya resurser alls, utan att cirkulera de som redan finns. Återbruk är naturligtvis inget nytt. Här pågår flera projekt där man vill växla upp till en större skala.

I projektet Constructivate försöker man hitta tekniska lösningar och kartlägga hinder och möjligheter för att öka användningen av återvunnet material. Kanske ska det finnas med en plan redan i bygglovsansökan?

I projektet Cirkulära produktflöden i byggsektorn, som drivs av bland annat Vasakronan, Fabege och White undersöker man under ledning av IVL hur återbruk av bygg­material med hög efterfrågan som exempelvis innerväggar, belysning och innertak ska kunna öka.

RISE leder ett annat samarbetsprojekt med mål att skapa cirkulära affärsmodellskoncept för att öka återanvändningen av offentliga möbler.

Anna Graaf, hållbarhetschef på White, berättar att det fanns idéer om att i praktiken skapa en sådan marknadsplats i byråns vinnande visionsförslag för det nya Kiruna.

– Eftersom det skulle rivas så många bostäder tänkte vi att det skulle finnas en återvinningsportal, en uppsamlingsplats, för en massa material. Ur ett arkitektperspektiv blir det ett nytt sätt att tänka. Istället för att tänka helt nytt får vi utgå från det material som finns att tillgå, säger hon.

Det kom av olika skäl aldrig att förverkligas. Men Anna Graaf menar att det finns business i att skapa den logistik och de handelsplatser som behövs, så att det går att tänka i ännu större cirklar.

– Man måste se på hela materialflöden i hela samhället. Det behöver inte bara vara byggmaterial som blir nya byggmaterial. Det finns spännande exempel på hur jordbruksspill kan bli byggmaterial och hur uttjänta strålkastare från bilindustrin kan fungera som gatubelysning.

Men parallellt så diskuteras flera lagskärpningar (läs mer här intill) för att sätta tydligare ramar. Men behövs det verkligen statlig inblandning? Sköter inte branschen detta bäst på egen hand?

Magnus Ulaner:

– De ekonomiska incitamenten måste också finnas. Det är en generell utmaning i hela ekonomin att det nästan alltid är billigare att använda jungfruliga produkter. Och då är vi inne i hela incitamentsstrukturen, med subventioner, moms och skatter. Där är det svårt som enskild bransch att bryta sig ut. Så där måste man in och skruva så att lagstiftaren går i takt med det branschen gör.

Ett exempel är CE-kraven som tillkommit för att hindra ytterligare historiska byggskulder. Men faktum är att de ur ett cirkulärt perspektiv kan orsaka en större miljöpåverkan i och med att de diskvalificerar en del äldre byggvaror från återbruk. Det är ett av områdena där Anna Denell vill se förändrade regelverk.

– För att få sälja till exempel en dörr måste den sedan 2013 vara CE-märkt. En fullt fungerande dörr som du vill demontera och bygga in på ett nytt ställe riskerar därför plötsligt att inte längre vara godkänd. Det kan vara en av orsakerna till att det anses vara enklare att köpa nytt när det handlar om inköp av byggmaterial, säger Anna Denell.

Magnus Ulaner är inne på samma spår. Att hitta nya affärsmodeller och att skapa de marknadsplatser som krävs löser branschen bäst.

– Men lagstiftaren behöver säkerställa just sådant som att det ska gå att flytta produkter på en andrahandsmarknad.

För han är övertygad om att det finns potential.

– Jag tror inte att någon skulle invända mot att flytta in i ett nyproducerat hus med sekelskiftesdörrar som man lyckats komma över någonstans.

För utöver problemet att få dörrarna godkända är det just att få fatt i dem. Istället för att lägga tid och kraft på det anser de flesta att det blir betydligt billigare att lägga en beställning på nya istället.

Även om det rent resursmässigt naturligtvis kostar betydligt mer.

Telias kontor i Luleå är Ett helt nytt återvunnet kontor

Telias krav var högt ställda – 80 procent av all inredning i det nya kontoret i Luleå skulle vara återanvänt, Och man skulle samtidigt klara nomineringen till Sveriges snyggaste kontor.

Det var Kristofer Jonsson, inredningsarkitekt på White, som fick huvudansvaret för att ro det hela i hamn.

– Telia ville utmana våra invanda inredningstankar. Och vi nappade på det. Egentligen är det ju så självklart att vi måste ta tillvara på de produkter som en gång placerats ut. Om jag inte tar mitt ansvar sätter jag ett oerhört klimatavtryck på jordklotet med tanke på hur många möbler som jag föreskriver, säger Kristofer Jonsson.

I detta fall behövde man aldrig gå utanför själva koncernen för att hitta den inredning som behövdes. Samtidigt pågick flytten från en handfull olika kontor i Stockholmsregionen till det nya stora kontoret i Solna.

– Det hade gjorts en väldigt bra inventeringslista som vi fick tillgång till. Så vi hade otroligt mycket att välja bland, säger Kristofer Jonsson.

Kravet klarades med råge, 86 procent av den nya inredningen är återbrukad och uppgraderad till nya produkter.

Enligt Kristofer Jonsson var det aldrig något problem att få med personalen.

– Det var så tydligt kommunicerat redan från början. Sen var det viktigt att återbruks-storyn skulle synas och kännas – men inte genom att det var kaffefläckar på sitsen.

Kristofer Jonsson arbetar även som produktformgivare.

– Där har jag tagit med mig mycket av dessa erfarenheter. Numera tänker vi mycket mer på hur en produkt ska kunna leva ett andra liv och bli cirkulär.

 

Relining – en större och tryggare marknad

Metoden att relina tappvattenrör med epoxiplast, som tjänar som exempel här intill, är på intet sätt representativ för reliningbranschen i stort. Dels var det en mycket smal nisch. Dels har det hänt väldigt mycket i hela den branschen de senaste åren.

Fredrik Olsson är vd för Rotpartner, ett konsultbolag med stor erfarenhet av relining.

– För tio år sedan marknadsförde många av reliningföretagen sig som ett alternativ till stambyte, vilket jag alltid tyckt varit korkat. Framförallt då ett stambyte innebär så mycket mer i form av nya tätskikt i badrum och så vidare. Nu talar man i termer av renovering av avloppsrör. Det är sunt.

Han får medhåll av Peter Halling, ordförande i Branschorganisationen Relining i Fastigheter (Brif). Den största skillnaden, enligt honom, är att relining idag i flertalet projekt fungerar som ett komplement till den traditionella rörbranschen. Men trots att man nu alltså inte tar hela kakan har intäkterna ökat.

– Marknaden omsätter i nuläget drygt en miljard om året. För sju år sedan låg motsvarande siffra på runt 500 miljoner, säger Peter Halling.

(Brif) tog själva initiativ till kvalitetsprogrammet, BRiF3Q, som startade 2012. Sedan 2016 finns också en P-märkning av själva produkten. Denna kvalitetsgaranti övervakas av RISE som testar om ett prov håller tätt och klarar temperaturväxlingar. Detta följs sedan upp med kontroller ute på verkliga projekt.

 

BETONG ETT TUNGT PROBLEM

Tillverkningen av betong leder globalt sett till mer än dubbelt så stora utsläpp av växthusgaser som flyget enligt FN:s klimatpanel IPCC.

Anna Denell menar att det behövs klimatneutrala ersättningsprodukter eftersom cementproduktionen idag ger upphov till stora utsläpp av koldioxid i samband med att kalkstenen bränns. Hon är övertygad om att trä kommer att bli allt vanligare, både för att det är bättre ur klimatsynpunkt och för att det är ett förnybart material. Men det går inte att helt att ersätta betong.

Martin Erlandsson har tittat på hur man skulle kunna minska betongens klimatpåverkan genom att bland annat använda betong som innehåller ökad andel flygaska.

I Betonginitiativet har tillverkare, byggare och beställare gått samman med målet att klimatneutral betong ska gå att köpa senast år 2030 och användas överallt i Sverige år 2045. Den stora utmaningen är det faktum att själva förbränningen av kalkstenen orsakar lika stora utsläpp som från bränslet som går åt i förbränningen. Så för att nå fullständig klimatneutralitet måste man utveckla tekniken att fånga in och sedan lagra koldioxiden i djupa, täta bergformationer, så kallad CCS-teknik.