Sverige betalade 2024 runt 2,7 miljarder i form av en avgift till EU för icke återvunnen plast. I praktiken är det en direkt subvention av fossila produkter som finansieras av skattebetalarna. Det menar Fastighetsägarna Sverige och Avfall Sverige som nu går samman och gemensamt föreslår en ny finansieringsmodell där plastproducenterna i stället ska bära kostnaderna.
– EU-plastavgiften är tänkt att vara ett miljöstyrande verktyg. Då kan den inte bäddas in i statsbudgeten och landa på skattebetalarna. För att få mindre plast på marknaden och mer plast att faktiskt återvinnas måste kostnaden riktas mot plastproducenterna – där den hör hemma för att styrningen ska fungera, säger Rikard Silverfur, Chef Utveckling & Hållbarhet på Fastighetsägarna.
[ Annons ]
De båda aktörerna ser oroat på utvecklingen och menar att om inga åtgärder genomförs beräknas den globala platsproduktionen stiga till omkring 975 miljoner ton år 2050.
– Den globala plastproduktionen har nästan fyrdubblats sedan år 2000 och väntas fortsätta öka dramatiskt. Ökad plastproduktion, låg återvinningsgrad och ökade utsläpp från plastförbränning gör att behovet av styrmedel som ger effekt högre upp i värdekedjan är större än någonsin, säger Tony Clark, vd Avfall Sverige.
Rikard Silverfur framhåller att den ökade plastanvändningen och att stora mängder plast bränns eller deponeras inte enbart leder till ökade utsläpp. Även fastighetsägare, kommuner och fjärrvärmekunder drabbas i form av ökade kostnader.
– Ju mer plast som finns i området, desto mer arbete krävs av både fastighetsägare och boende för att sortera och hantera avfallet. När det dessutom sker felsortering tillkommer extra avgifter. Alla aktörer har förstås en roll i att se till att plasten återvinns, men i dag ser vi att kostnaderna i stor utsträckning hamnar på fastighetsägare och boende, säger han.
Samtidigt menar han att plastproducenterna i dagsläget har få incitament att öka återvinningen och andelen hållbara material.
– Den skattefinansierade plastsubventionen gör att jungfrulig fossil plast blir ännu billigare. Effekten är att återvunnen plast inte kan konkurrera eller har någon efterfrågan, vilket kan pressa Europas plaståtervinnare mot konkurs.
Men riskerar inte en avgift på förpackningsindustrin i slutändan ändå hamna hos konsumenten?
– I grunden är det plast- och förpackningsindustrin som avgiften är tänkt att rikta sig mot. Det är där incitamenten ska skapas för att utveckla mer återvinningsbara material, säger Rikard Silverfur och forsätter:
– Samtidigt finns det en viss poäng i att kostnaden i stället läggs på produkten. Då kan konsumenten göra ett informerat val, till skillnad från i dag där kostnaden hamnar i stadsbudgeten och konsumenten inte alls kan påverka. I slutändan kan det också frigöra resurser i statsbudgeten till andra klimatåtgärder.
Men hur mycket man som plastproducent ska betala och baserat på vad är ännu oklart, enligt Rikard Silverfur.
– Det här är inget vi kan lösa i dag – det behöver utredas vidare. Det vi behöver nu är ett principbeslut: kostnaden ska föras vidare till den ansvariga aktören och inte döljas i statsbudgeten.
