När barnafödandet minskar, vilket det gjort i stora delar av världen, är det förstås naturligt att fundera över orsakerna. Till stor del har blickarna riktats mot krig, otrygghet, klimat och miljöförändringar och kvinnornas emancipation.
Men vad finns det för samband mellan brist på lämpliga bostäder och minskat barnafödande? Ska man tro statsminister Ulf Kristersson (intervju i SVD) så är byggande av fler villor bästa sättet att vända den sjunkande födelsetakten. Han speglar väl till stor del den klassiska bilden av kärnfamilj med villa, volvo och vovve.
[ Annons ]
Vilket belägg finns då inom forskningen för att bostad, eller snarare brist på lämplig bostad, har en avgörande betydelse för om barn blir till? En kollega konstaterar lite sarkastiskt att hans första dotter tillkom i en liten etta och att en villa inte ens var på kartan.
Martin Kolk, docent i demografi vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier, och expert i frågor kring minskat barnafödande, ger väl både kollegan och Kristersson rätt.
– Det är tydligt att många barn föds i villor i närförorter och att färre barn är skrivna i små lägenheter i stadskärnorna. Men mönstret är ofta att man får första barnet i en lägenhet och sedan flyttar till större när barnet är ett, två eller tre år. Ofta flyttar man ut till kranskommuner och till en villa.
[ Annons ]
Sedan är ju frågan vad som är ägget och hönan. Skaffar par en villa för att man planerar barn, eller väljer man att skaffa barn just för att man bor i villa? Troligen lite av varje. Martin Kolk menar att det i dag är rationella, samordnade beslut: bostadsköp och barnafödande planeras gemensamt, inte i sekvens.
Kan man få omflyttningar i det beståndet motsvarar det byggandet av hundratusentals villor, en nivå som förstås är omöjlig att nå med nybyggnation
Ämnet är nu inte så välstuderat i Sverige. Det man kan hitta är en studie som gjordes av Sara Ström på Institutet för Framtidsstudier: ”Housing and first births in Sweden, 1972–2005. Hennes slutsats är att antalet rum är den starkaste faktorn för benägenheten att skaffa det första barnet. Om man äger eller hyr sin bostad tycks inte ha någon betydelse.
Så även om min kollega inte hade problem med att bilda familj i den lilla ettan så tycks trångt boende vara starkt negativt kopplat till förstabarnsbenägenhet. En fyra eller fler rum ger ytterligare positiv effekt för att skaffa fler barn.
Med det i åtanken vore det förstås bra om fastighetsbranschen hade byggt fler stora lägenheter de senaste åren. Under tioårsperioden 2015–2024 var ungefär 60 procent av det byggda ettor och tvåor. Skälet är att det är störst lönsamhet i att bygga små lägenheter, men det kan ändras. Just nu är det brist på större bostäder i storstäderna. I Stockholm har kvadratmeterpriset för stora lägenheter kommit upp på samma nivå som de mindre.
I vilken mån studier gjorda i Nederländerna är relevanta i Sverige kan man fråga sig, men en stor studie European Journal of Population publicerad 2025, gjord under åren 2012–2023 då priserna på bostäder rejält ökade, visar att stigande bostadspriser kan leda till att många drar sig för att skaffa barn.
Forskarna såg att unga vuxna är mindre benägna att äga sin bostad, och när hyrorna gick upp minskade fertiliteten. Forskare gillar ju siffror och analysen var att när husprisindex ökade med 100 000 euro (cirka 1,2 miljoner kronor) så minskade fertiliteten med 3,1 procent.
Men hos de som redan satt på en bra bostad sedan en tid tillbaka, så kallade insiders, var effekten den motsatta – när priserna gick upp så steg även fertiliteten med 5,3 procent. Känslan av att bli allt mer förmögen gjorde bevisligen susen i sängen. Man får väl ta dessa siffror med en nypa salt, men klyftan mellan insiders och outsiders på bostadsmarknaden kanske skapar så kallad reproduktiv ojämlikhet.
– I en stor del av våra bostäder bor personer över 60 år, där debor på en genomsnittlig bostadsyta över 100 kvadratmeter. Kan man få omflyttningar i det beståndet motsvarar det byggandet av hundratusentals villor, en nivå som förstås är omöjlig att nå med nybyggnation, säger Martin Kolk
Så man kan ge Ulf Kristersson rätt i den meningen att fler villor kan leda till att familjer blir större. Men det stora problemet med det svenska barnafödandet sedan 2010 är att fler aldrig skaffar barn överhuvudtaget. Den ökningen av barnlöshet drivs sannolikt av faktorer som bostadspolitiken har svårt att nå: sena och instabila parrelationer, skiftande normer kring familjebildning och biologiska begränsningar som följer av senarelagda beslut.
En intressant paradox i Ulf Kristerssons önskan om fler villor som kan rymma barnfamiljer är att de faktiskt redan är byggda, men bebos av en eller två äldre personer. Martin Kolk bedriver just nu forskning om hur bostadsytan per person fördelar sig över livscykeln i Sverige. Något vi skrev om i vår serie Bostadspusslet. I en ganska stor del av våra bostäder bor personer över 60 år på en genomsnittlig bostadsyta runt 100 kvadratmeter. Kan man få omflyttningar i det beståndet motsvarar det byggandet av hundratusentals villor, en nivå som förstås är omöjlig att nå med nybyggnation, säger Martin Kolk
Jag tror att det enda som fungerar är ökade kostnader för att bo stort, men det är väl inte så populära förslag
Nu är de politiska lösningarna för att öka den omflyttningen politiskt svårsålda. Reavinstlättnader för långvariga ägare – ett förslag som KD lyft – riskerar att driva upp priserna ytterligare och missgynna just dem som ska gynnas: de unga.
– Jag tror att det enda som fungerar är ökade kostnader för att bo stort, men det är väl inte så populära förslag, konstaterar Martin Kolk.
Han anser också att det finns skäl att än så länge tona ner bilden av att vi går mot ett samhälle utan barn. Det måttet som används, TFR är ett fruktsamhetstal per kvinna beräknat för ett specifikt år. Siffran, som sjönk till 1,42 för 2025, är en ögonblicksbild, inte en prognos. Det måttet fångar inte om nedgången är permanent eller om yngre generationer skjuter upp barnafödandet för att sedan kompensera vilket skett tidigare. Därför har Sverige också över tid (under kvinnas hela fertila period) ett rätt jämnt barnafödande med runt två barn per kvinna.
Orosmolnet, om man nu anser att färre barn är ett samhällsproblem, är att de allra yngsta kvinnorna födda under 1980-talet inte har så höga födelsetal. Men de är än så länge inte klara med sitt barnafödande och först från 2029 kan vi se om barnafödandet faktiskt minskat så dramatiskt som debatten gett uttryck för.
– Tittar man på de som är födda 1985–1992 finns det ingen anledning att se på det hela som väldigt dramatiskt och beskriva det som någon demografisk kris, i alla fall inte än så länge, säger Martin Kolk.
