De tre panelmedlemmarna på onsdagens seminarium om social bostadspolitik på Kulturhuset i Stockholm hade nog gärna använt ”Pinnen”, den 37,5 meter höga glasobelixen på Sergels Torg, som hävstång i debatten. Kanske också för att bända upp dörrarna till riksdag och regering. Ett genomgående tema var hur man ser ett momentum för saken just nu – precis på samma sätt som Jonas Rydberg, generalsekreterare för Sveriges Stadsmissioner, tyckte sig se när han presenterade årets hemlöshetsrapport. Ett tydligt budskap var också att det är dags för staten att ta sitt ansvar i hemlöshetsfrågorna.
Tre saker sammanfaller just nu. En ny socialtjänstlag är på väg, med ett tydligare fokus på förebyggande arbete och bostaden som utgångspunkt snarare än akuta insatser. En ny nationell hemlöshetsstrategi väntas i år – den gamla löper ut. Och från Bryssel kommer ett allt tydligare tryck: EU-kommissionens bostadspolitiska agenda pekar ut prisrimliga bostäder och de mest utsatta grupperna som prioritet, och med det följer också pengar som Sverige faktiskt kan hämta hem – om man vill.
[ Annons ]
– Det är en spark i baken som den regering som tillträder i höst behöver, sa Karolina Skog.
Men man kan inte kalla det för en bostadspolitisk debatt.
Seminariet arrangerades av Fastighetsägarna, och på scen satt just Karolina Skog från Stadsmissionen och tidigare statlig utredare i frågorna, Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna, och Jennie Argerich, chef för social hållbarhet på Svea Fastigheter.
Det dröjde inte länge innan den centrala paradoxen låg på bordet: Sverige pratar mycket om bostäder, men nästan aldrig om bostadspolitik. Distinktionen är Karolina Skogs.
– Vi har en byggpolitisk debatt som drivs av de som kan bygga. Det får de gärna hålla på med. Men man kan inte kalla det för en bostadspolitisk debatt. En bostadspolitisk debatt handlar om människor.
Bostadsförsörjning handlar om fyra dimensioner – nyproduktion är bara en av dem. De andra tre, om förmåga att efterfråga, om fördelning och om stöd till dem som faller utanför, är i det närmaste frånvarande i det politiska samtalet, menade Karolina Skog.
Men hon konstaterade att hon är nöjd med att den nuvarande regeringen faktiskt gått vidare med delar av hennes utredning. Men – och det är ett men som fick medhåll på scenen – regeringen har med precision valt ut just de förslag som reglerar kommunerna, och lämnat de delar som ställde krav på staten därhän. Martin Lindvall satte ord på mönstret: staten skickar hinken till kommunerna. Och när kommunerna frågar efter verktyg får de till svar att staten kan underlätta byggandet. Men mer byggande löser inte problemet för de grupper som aldrig tar sig in på den ordinarie marknaden.
– Det finns en övertro på flyttkedjor, sa Martin Lindvall. Men en flyttkedja är ingen lösning – det är effekten av andra beslut. Studier visar att även där det byggts mest har bostäderna i slutändan inte nått dem som behöver det mest.
Det blir ofta en tramsig debatt.
Det som däremot tycktes ha förflyttats – åtminstone på scen på Kulturhuset – är själva debattens grundton. Under lång tid har diskussionen om bostäder för de svagaste hushållen präglats av en skarp polarisering: antingen ett helt nytt system för social housing, eller ett försvar av den generella svenska bostadsmodellen precis som den är. Den låsningen verkade vara på väg att lösas upp. Alla tre på scen talade i stället om att komplettera – att den generella modellen aldrig har räckt för alla, att det aldrig varit meningen att den skulle göra det, och att det handlar om att bygga vidare snarare än att riva och börja om. En omsvängning som dock, som Martin Lindvall påpekade, knappast nått hela det politiska samtalet.
– Det blir ofta en tramsig debatt. Så fort någon nämner social housing dyker det upp en ängslig halmgubbe – en nidbild av hur det ser ut på de sämsta ställena i Europa. Sedan diskuterar man den bilden i stället för frågan: hur kompletterar vi den generella modellen på ett bra sätt?
Vem är det vi pratar om när vi pratar om hemlöshet? Mer komplext än de flesta föreställer sig, konstaterade Karolina Skog. Hon beskrev en heterogen grupp som av vitt skilda skäl inte tar sig in på marknaden – och påpekade att vi egentligen inte vet hur många de är. Mörkertalet är stort. En del fångas av Socialstyrelsens kartläggningar: de vars hemlöshet är kopplad till missbruk eller psykisk ohälsa. Men den grupp som är svårast att se är också den som växer snabbast – de som bor någonstans, men tillfälligt, olämpligt, eller på andras villkor. Ensamstående kvinnor med barn är den vanligaste gruppen bland dem som vräks.
Kanske är det kravet helt meningslöst.
Jennie Argerich visade hur problemet delvis reproduceras av branschen själv. Svea Fastigheter har räknat på sina egna inkomstkrav – testat dem mot fiktiva men realistiska personer, pensionärer, poliser, vårdpersonal – och frågat sig hur många de faktiskt stänger ute. Nu kör de en pilot.
– Vi slopar inkomstkravet i 40 procent av vårt bestånd för att undersöka om hyresinbetalningshistorik säger mer om betalningsvilja än tre till fyra gånger månadshyran. Kanske är det kravet helt meningslöst.
Martin Lindvall lade till ett mörkare faktum: att kommuner medvetet omdefinierar hemlöshet i sin statistik. Det började i Malmö 2019, har spritt sig, och innebär att hushåll som inte fått en lösning försvinner ur siffrorna. Länsstyrelserna i Stockholm och Skåne har rapporterat om det.
Konsensus på scen: det statliga ointresset är slående — och det gäller tvärs alla politiska partier. En förklaring som lyftes är att frågorna upplevs som ett ifrågasättande av den svenska välfärdsmodellen.
– Det kan göra mig direkt upprörd. Det handlar inte om att vända modellen upp och ner. Det handlar om att hitta de verktyg som kompletterar den. Vi väljer bort välfärd för att vi inte vill rubba ett system. Det är systemcentriskt tänkande istället för att fråga: vilka behov finns, och hur löser vi dem? sa Martin Lindvall.
Karolina Skog instämde.
– Motståndet handlar väldigt mycket om att man sätter modell och system framför människor. Det är verkligen beklagligt.
Seminariet avslutades med en hypotetisk fråga: vad skulle du skriva in i nästa regeringsförklaring? Karolina Skog ville skapa förutsättningar för en idéburen bostadssektor. Martin Lindvall ville se en ny utredning med friare direktiv än den förra. Jennie Argerich formulerade det enklast.
– En långsiktig, brett förankrad plan för social bostadsförsörjning som marknaden också är med och hjälper till.
