Under flera decennier var fjärrvärmen fastighetssektorns bästa klimatargument. Övergången från olja och kol till biobränslen och spillvärme är en av de mest dramatiska utsläppsminskningar som syns i svensk klimatstatistik. Det var ett verkligt genombrott — och det syns fortfarande i graferna.
Det betyder inte att det inte knorras en del hos nuvarande kunder. Det gör det med besked. Exempelvis som alldeles nyligen när över 700 fastighetsägare skrev under ett remissvar som kräver en fjärrvärmereform. Men då handlar det om för högt pris och missnöje att vara utlämnad till ett monopol.
[ Annons ]
Detta är en artikelserie i tre delar om fjärrvärmens klimatpåverkan:
Del 1 (denna): Kurvan planade ut. Nu håller andra sektorer på att köra om. Vi börjar med en rejäl genomgång av statistik och utsläppsdata.
Del 2: Fastighetsbolagen gör allt rätt — och utsläppen ökar ändå. En paradox som får allt fler bolag att överväga andra alternativ än fjärrvärmen.
Del 3: Fjärrvärmen i rampljuset. Leverantörerna svarar: vad gör ni med era egna utsläpp, och när?
Trots en successtory som väl få ifrågasätter händer det då att fjärrvärmens miljönytta ifrågasätts. Men då handlar det i regel egentligen mer om hur den ska värderas. Som alldeles nyligen då man från fjärrvärme- och värmepumpsbransch samtidigt menade att Boverkets remissförslag på implementering av EPBD riskerar att snedvrida konkurrensen till respektive uppvärmningsforms nackdel.
Men det är inte ofta fjärrvärmens miljöfördelar ifrågasätts i egen rätt. Men kanske att det är dags?
I många svenska fastigheter finns fortfarande luckan kvar där det lassades in kol och koks. Och i väggarna kan det fortfarande sitta kvar en omisskännlig doft av oljan som sen ersatte. Knappast att någon sörjde när montören istället kopplade på en ny och modern undercentral för fjärrvärme.
Utsläppskurvorna tog också ett glädjeskutt — om det går att skutta nedåt. Men som graferna nedan visar planade kurvan ut. Och den har stått still länge.
Vad händer om trenden håller i sig? Det är naturligtvis en hypotetisk fråga – men inte omöjlig att ställa. Indexerat mot 1990 ligger el- och fjärrvärme år 2023 på 59 – 41 procents minskning sedan basåret, men kurvan har i stort sett stagnerat sedan 2005. Transport rörde sig tvärtom snabbt: från ett index på 92 år 2017 till 72 år 2023, en minskning på 20 indexenheter på sex år. Industrin minskade med 10 indexenheter under samma period. Om de trenderna håller och fjärrvärmen planar ut – vilket är en plausibel utgångspunkt givet att avfallsförbränningens utsläpp ökar och CCS-investeringarna dröjer – passerar transportens kurva fjärrvärmenivån runt 2026, industrins strax därefter runt 2029.
Det är ett räkneexempel, inte en prognos. Men det illustrerar vad det kostar att stå still när andra rör sig.
Och det börjar faktiskt höras röster som inte är helt nöjda med det. Det när allt mer fokus läggs på fastighetsbolagens hållbarhetsredovisningar. Claes Malmkvist, vd för Lansa Fastigheter, gjorde det i ett debattinlägg på Aktuell Hållbarhet i mars. Där konstaterade han att bolaget minskade sin fjärrvärmeförbrukning med 14 procent under 2025. Ändå ökade utsläppen från fjärrvärmen med 11 procent. Inte för att Lansa hade gjort något fel. Utan för att leverantörerna hade ökat sina utsläpp.
”Hur ska vi kunna nå nettonoll när kommunala monopol levererar smutsig energi?” skriver Claes Malmkvist i Aktuell Hållbarhet.
Det är inte en retorisk fråga. Det är ett konkret problem för alla fastighetsbolag som pressas hårdare av EU:s hållbarhetsregelverk CSRD och taxonomin — och som räknar fjärrvärmens utsläpp som Scope 2 i sin klimatrapportering. Om leverantören inte minskar sina utsläpp kan inte fastighetsbolaget visa förbättring, oavsett hur energieffektiv byggnaden i övrigt är.
Men det blev återigen matematik som är svår för många att begripa. I ett svar undertecknat företrädare från flera håll i fjärrvärmebranschen blev det mer en fråga om var utsläpp egentligen ska bokföras i fjärrvärmekundernas miljöbokslut.
Det bara att konstatera. Det är hart när omöjligt att få ett klart svar: Den nationella klimatinventeringen ger en bild. EU:s utsläppshandel, ETS, ger en annan. Och fjärrvärmebranschens egen kommunikation ger en tredje.
Här behövs det en liten utvikning.
De två officiella källorna – den nationella inventeringen och ETS – skiljer sig med ungefär 40 kiloton för hela sektorn år 2024, en procent av totalen. Men de kan inte heller jämföras rakt av, konstaterar Frida Löfström, klimatanalytiker på Naturvårdsverket. Det finns inget gemensamt id-system som kopplar anläggningar i de två dataseten mot varandra. Svårigheten att jämföra dataseten beror även på att anläggningar ibland grupperas i energistatistiken och att inte alla anläggningar ingår i ETS.
– Helst skulle man ha velat ha ett id som kopplar båda dataseten mot varandra, säger Frida Löfström.
Naturvårdsverket analyserar just nu skillnaden mellan dataseten för el- och fjärrvärmesektorn.
Den stora diskrepansen finns i stället inom fjärrvärmebranschens eget rapporteringssystem. Samma fysiska värme, från samma anläggning, kan rapporteras med helt olika klimatvärde beroende på vilken produkt köparen tecknat avtal om. Vattenfall säljer fjärrvärme i Uppsala till 146 gram CO2 per kilowattimme — men också till 4,6 gram, som ”klimatallokerad” produkt. Tekniska Verken i Linköping rapporterar 108 gram i standardnätet och 7,9 gram för den allokerade produkten. Öresundskraft i Helsingborg: 77 gram för standardkunder, noll gram för dem med ursprungsmärkt fjärrvärme.
Det är inte samma utsläpp som mäts på olika sätt. Det är en fördelning av ett givet utsläpp på olika kunder – beroende på vad de köpt, ofta utan att de själva känner till det. Summan av fastighetsbolagens Scope 2-redovisning blir i det systemet lägre än vad den nationella inventeringen redovisar för sektorn som helhet. Frågan om var utsläppen ”egentligen” ska bokföras är med andra ord inte bara akademisk. Den avgör om ett fastighetsbolags klimatredovisning ens befinner sig i närheten av vad som faktiskt lämnar skorstenen.
Det som för många mest kan verka som trixande klimatbokföring blir dock inte sällan också fjärrvärmesektorns svar. I svaret, undertecknat av flera företrädare för fjärrvärmebranschen, till Claes Malmkvist kan man läsa: ”Att dessa utsläpp ensidigt bokförs i fjärrvärmekundernas miljöbokslut är problematiskt.”
Något som fick Fastighetsägarnas Rikard Silverfur att i samma debatt utbrista: ”Problemet är inte hur utsläppen bokförs. Problemet är att de finns”.
Problemet är inte hur utsläppen bokförs. Problemet är att de finns.
Vad är det då som på sina håll faktiskt driver kurvan över klimatutsläpp uppåt? Och då talar vi alltså inte i bokföringstermer, utan vad som faktiskt kommer ut ur skorstenarna.
En stor del av svaret finns i bränslemixen. De traditionella fossila bränslena — kol, olja, gas — är nu nära utfasade ur fjärrvärmeproduktionen. Andelen fossil energi i bränslemixen är nere på 2 procent. Det är en verklig och imponerande omställning.
Men fjärrvärmen eldas i dag till betydande del på avfall. Och avfallet innehåller fossil plast. Profus uppföljning av uppvärmningssektorns färdplan, publicerad i mars 2026, visar att utsläppen från avfallsförbränning ökade med 7 procent bara mellan 2023 och 2024.
Det är ett obekvämt faktum för en sektor som i övrigt kommunicerar en tydlig nedåtgående kurva. Emissionsfaktorn för avfall i Energiföretagens egna beräkningar har stigit från 97 gram CO2 per kilowattimme år 2009 till 158 gram per kilowattimme år 2024 — en ökning med 63 procent på femton år. Det avfall som förbränns i svenska fjärrvärmeverk i dag ger alltså 63 procent mer fossil koldioxid per energienhet än för ett och ett halvt decennium sedan.
Mer än 70 procent av plastavfallet i Sverige behandlas i dag genom energiåtervinning — förbränning, i praktiken. Och här tillkommer en paradox som sällan diskuteras öppet.
När matavfall sorteras ut ur restavfallet, vilket är klimatnyttigt i sig, ökar plastandelen i det som är kvar. Bränslet blir mer fossilintensivt, inte mindre. Bättre avfallssortering kan alltså, under nuvarande förutsättningar, leda till högre fossilt CO2-avtryck per producerad kilowattimme fjärrvärme.
Emelie Karlsson, rådgivare för energiåtervinning på Avfall Sverige, är en av de som jobbar med den här frågan från avfallssidan. Avfall Sveriges uppdrag är att öka återvinningen — och hon ser inte det som en motsättning till att avfallsförbränning fortfarande har en roll att spela.
– I den bästa av världar hade vi inte haft nåt kvar. Men avfallsförbränning fyller en funktion i och med att ta hand om avfall som vi inte vill cirkulera i samhället. Vi kan förbränna det och sen rena avgaser och ta hand om det som kommer ut i form av askor, säger Emelie Karlsson.
Det sker saker inom sorteringen. Fastighetsnära insamling av förpackningar, ett lagkrav från och med årsskiftet, byggs ut i allt fler kommuner. I Motala har en plastsorteringsanläggning som ska höja kvaliteten på det material som faktiskt återvinns öppnat. Differentierade taxor och informationskampanjer används för att påverka hushållens beteenden. Emelie Karlsson lyfter dessa insatser som reella framsteg.
Problemet är att det inte räcker. Sorteringen har blivit bättre — men avfallsmängderna totalt har inte minskat. De har ökat.
– Även om vi har blivit bättre på att sortera, men de totala avfallsmängderna har ändå ökat. För att vi blir fler och konsumerar mer och så. Och därför har utsorteringen inte gjort att det har blivit så himla mycket mindre att förbränna, säger Emelie Karlsson.
Det innebär att det restavfall som når förbränningsanläggningarna inte bara blivit mer plasttungt i relativa termer — det har i absoluta tal också blivit mer.
Karlsson bekräftar den mekaniska logiken i matavfallsparadoxen.
– Tar man bort en del, då blir ju de andra andelarna större. Så är det ju, säger Emelie Karlsson.
Det är inte ett argument mot sortering. Det är ett argument för att fjärrvärmesektorn måste adressera sin bränslemix — och inte förutsätta att lösningen finns hos konsumenter och kommuner.
Till det kommer att fjärrvärmebolagen inte enbart är passiva mottagare av det avfall som uppstår. Frida Löfström, klimatanalytiker på Naturvårdsverket, bekräftar bilden.
– Importerat avfall är ju någonting som de själva tar initiativ till att ta in. De har stor nytta av avfallsbränslet, säger Frida Löfström.
Naturvårdsverkets kartläggning visar att 451 000 ton plastavfall importerades till energiåtervinning i Sverige under 2023. Det är inte avfall som saknade alternativ – det är avfall som aktivt hämtades in för att brännas i svenska anläggningar. I avfalls- och fjärrvärmebransch talar man hellre i termer av införsel av sorterat avfall som inte går att materialåtervinna. Och att anläggningarna därmed får betalt för att utföra en miljötjänst.
Oavsett vilka termer man väljer – resultatet vid respektive skorsten är ökade utsläpp.
Utsläppen är inte jämnt fördelade. De 10 största anläggningarna svarar för mer än halva sektorns totala ETS-utsläpp. Fem av de tio bränner avfall. Och det är bland avfallsförbränningsanläggningarna kurvan rör sig uppåt — inte nedåt.
Sektorn har ett svar på allt detta: koldioxidinfångning. CCS ska göra fjärrvärmen till en kolsänka till 2045. Det är en plan med teknisk trovärdighet — och ett problem med timing. CCS-investeringarna har länge skjutits upp, men nu börjar konkreta investeringsbeslut fattas. Och medan CCS väntar ökade utsläppen från avfallsförbränning med 7 procent på ett enda år.
Från miljöhåll är synen på fjärrvärmens framtid mer villkorad. Magnus Jonsson på Bra Miljöval menar att avfallsförbränning visserligen kommer att vara en del av värmeförsörjningen framöver — men att det förutsätter en bättre hantering av vad som faktiskt eldas.
– Avfallsförbränning ska i så fall vara rätt fraktioner, både vad gäller innehåll och transportsträcka. Bortsorteringen av plast och andra fossila avfall behöver påtagligt förbättras, säger Magnus Jonsson.
Hur stor spridningen är mellan enskilda leverantörer visar sig tydligt i Lansas siffror. Deras tolv fjärrvärmeleverantörer varierar från noll gram CO2 per kilowattimme — hos Öresundskraft — till 56,7 gram hos Mälarenergi. Ett 57-faldigt spann. Flertalet av dessa bär inte märket Bra Miljöval, men marknadsförs som respektive leverantörs klimatmässigt bästa alternativ.
Magnus Jonsson förklarar mekaniken: märket är en så kallad typ 1-märkning enligt ISO 14024, vilket innebär att kraven gäller på produktnivå — alltså enbart den del av produktionen som faktiskt säljs som Bra Miljöval. En leverantör kan märka en del av sin produktion och låta resten säljas utan märke.
– Genom att ställa miljökrav på produktionen pushar märkningen branschen mot ökad hållbarhet, säger Magnus Jonsson.
På frågan om märkningen riskerar att bli just bokföring – att ett fastighetsbolag med intresse av goda hållbarhetssiffror köper den märkta produkten, medan det vid skorstenen är samma utsläpp – svarar Magnus Jonsson att Bra Miljöval-märkt värme innebär mer än en gynnsam klimatallokering. Kriterierna styr vilket bränsle som upphandlas för förbränning, kräver att aska återförs till skogen, och kopplar köparen till en naturfond.
– Det är dags att lyfta fokus lite och tänka på en bredare miljönytta än bara kolets kretslopp, säger Magnus Jonsson.
Vad det innebär för emissionsfaktorn i det nät, eller del av värmeproduktion i ett enskilt nät, som inte bär märket besvarar det inte.
Fjärrvärmen är inte en homogen produkt klimatmässigt. Det är ett spektrum — och var på spektrumet ett fastighetsbolag hamnar avgörs i hög grad av var i landet man råkar ligga, inte av egna val. Fjärrvärmen är en monopolmarknad.
Fjärrvärmen var en gång fastighetssektorns klimatmotor. Nu håller andra sektorer på att köra om — och på sina håll är det fjärrvärmen som saktar in rörelsen bakåt.
Nästa del i serien: Fastighetsbolagen gör allt rätt — och utsläppen ökar ändå.
