Kraven på att bygga nya hus i det som brukar kallas ”klassisk” stil är starka. Samtidigt fortsätter mycket av det genuint äldre byggnadsarvet att förvanskas eller förstöras. Många äldre hus, som rimligen borde värnas som förebilder, får just de kvaliteter utrivna, utbytta eller bortbyggda som gjort dem uppskattade.
Vi diskuterar gärna hur framtidens hus ska se ut. Betydligt mer sällan talar vi om hur vi behandlar de hus vi redan har. Det är dags att se bakom fasaderna – både på husen och på arkitekturdebatten.
[ Annons ]
Den bygg- och bostadspolitiska debatten fokuserar med rätta mycket på nybyggandet. De hus vi bygger i dag blir vår tids årsringar och kommer att användas av människor under många generationer framöver.
Betydligt mindre uppmärksamhet ägnas åt hur vi förvaltar de byggnader som redan finns och som kommer att fortsätta utgöra merparten av våra städer och bostäder under överskådlig framtid. Det gäller inte minst 1900-talets bebyggelse, som utgör omkring 70–75 procent av Sveriges bostadsbestånd.
Hur våra hus och städer ser ut engagerar många. Många förespråkar ett byggande i det som brukar kallas ”klassisk” stil. Begreppet lider av bristande precision, men önskan i grunden är inte svår att förstå. Äldre bebyggelse rymmer ofta kvaliteter som människor uppskattar och vill se mer av. Men då behöver vi ställa en annan fråga än den som dominerar debatten.
Vad är det egentligen vi värdesätter i äldre arkitektur? Och kanske ännu viktigare: Hur kan de värdena värnas?
Är det bara fasaderna? Eller handlar det också om gedigna material, omsorgsfullt hantverk, väl avvägda proportioner, genomarbetade detaljer och byggnader som är skapade för att kunna underhållas och repareras under generationer?
Om det är dessa kvaliteter vi uppskattar blir det svårt att förstå varför de så ofta rivs ut när hus renoveras.
Varje vecka försvinner fullt fungerande träfönster, portar, balkonger, armaturer och andra omsorgsfullt utformade detaljer. Det sker i såväl småhus och bostadsrättsföreningar som större fastighetsbestånd. I deras ställe kommer standardiserade lösningar i aluminium och plast. Fasader och tak målas med plastfärger som på sikt kan skada materialen och dessutom bidrar till spridning av mikroplaster.
Förstörelsen av äldre byggnadsdetaljer handlar inte bara om kulturhistoria eller estetik. Det handlar också om hållbarhet. Byggsektorn står för nära 40 procent av allt avfall i Sverige och omkring 22 procent av klimatutsläppen. Varje år kasseras omkring 35 000 ton planglas från gamla träfönster. Glaset kan numera återvinnas och träet blir ofta bränsle, men gamla fönster gör betydligt större nytta kvar i sina hus än på en återvinningsanläggning eller i ett fjärrvärmeverk. Detsamma gäller portar, balkonger, armaturer och fullt fungerande kök som hyresgäster i flera uppmärksammade fall kämpar för att få behålla.
Politiken bör framför allt sträva efter att göra det enklare och mer
lönsamt att vårda, reparera och återbruka än att riva ut och ersätta
En förändring handlar om attityder, men inte enbart. Ekonomiska styrmedel bör i högre grad premiera den som vårdar och reparerar framför den som river ut och byter. Kraven på energieffektivisering behöver förenas med kraven på resurshushållning och hänsyn till byggnaders hela livscykel. Och kunskap om hur äldre hus kan renoveras varsamt, kostnadseffektivt och med bibehållna kvaliteter behöver samlas och spridas.
Det betyder inte att staten ska detaljstyra varje fönsterbyte. Äganderätten är en grundläggande princip som måste respekteras. Men våra byggda miljöer är också ett gemensamt kulturarv, och det finns ett allmänintresse av att deras värden inte försvinner. Politiken bör framför allt sträva efter att göra det enklare och mer lönsamt att vårda, reparera och återbruka än att riva ut och ersätta.
Att inspireras av tidigare epoker när vi bygger nytt är inte fel. Tvärtom. Men om ambitionen är att ta vara på de kvaliteter som gjort äldre bebyggelse uppskattad behöver den börja någon annanstans än med nya fasader. Den behöver börja med att vi slutar riva ut dem ur de hus där de fortfarande finns kvar.
Innan vi bygger morgondagens klassiker behöver vi bli bättre på att ta hand om gårdagens.
Det är dags för ett restaureringsuppror.
Rasmus Jonlund (L) ledamot i Stockholms kommunfullmäktige
