Rivningsfrågor lever kanske främst i lokalpolitiken, där de tenderar att väckas som en opinion för att bevara stadsbilden. På riksplanet har frågan varit mer sällsynt, men Miljöpartiet har motionerat om att göra det svårare att få rivningslov när bevarande räcker för ändamålet och om att kräva livscykelanalys innan en byggnad rivs.
Sarah Isaksson, hållbarhetschef på AMF Fastigheter, går hellre rakt på marknadskrafterna. Hon skulle gärna se ett politiskt förslag som gör det ekonomiskt lönsamt att bevara och återbruka i stället för att riva.
– Jag skulle vilja se ett skattesystem som inte premierar rivning framför bevarande och återbruk. I dag kan det faktiskt vara skattemässigt mer fördelaktigt att riva en byggnad helt än att bevara delar av den, säger hon.
Problemet stannar inte vid rivningsavdragen. Isaksson pekar också på momsen som ett hinder för en fungerande andrahandsmarknad för byggmaterial.
– Vill vi exempelvis skänka överblivet material till en återbrukshubb som sedan säljer det vidare kan skattereglerna skapa kostnader i flera led, vilket gör det svårare att få en fungerande marknad för återbruk.
[ Annons ]
Glappet till genomförandet är för stort
Bakom det konkreta förslaget ligger en större frustration över avståndet mellan Sveriges klimatambitioner och det som faktiskt sker. Isaksson menar att Sverige länge varit skickligt på att sätta mål, men att genomförandet halkat efter.
– Sverige har varit bra på att sätta ambitiösa klimatmål, men glappet till genomförandet är för stort. För oss i näringslivet är det viktigaste att den långsiktiga riktningen är tydlig och att styrmedel och regelverk hänger ihop med de mål som Sverige har satt upp.
Hon vill inte rangordna partiernas klimatlöften. Det avgörande, säger hon, är inte retoriken utan om politiken skapar förutsättningar för omställning i praktiken – och för fastighetsbranschen handlar det om att göra det mer lönsamt att bevara, återbruka och bygga om än att producera nytt.
Samtidigt är Isaksson noga med att inte skjuta över ansvaret på politiken. Branschens eget åtagande är stort, understryker hon.
– Vi kan inte vänta på politiken utan måste ställa krav på oss själva och våra leverantörer, och vi måste hela tiden vässa vårt klimatarbete om vi ska lyckas nå våra egna klimatmål. Politikens roll är att skapa tydliga spelregler som gör det enklare och mer lönsamt för hela branschen att göra de klimatsmarta val som de ambitiösaste aktörerna redan gör.
Klimatet kommer både som regelkostnad och som fysisk risk. Vilken av dem styr mest hur ni faktiskt agerar?
– Båda påverkar oss, men i det dagliga klimatarbetet skulle jag säga att våra egna långsiktiga klimatmål styr mer än enskilda regler. Vi har en tydlig klimatriktning mot 2030 som är väl integrerad i organisationen och påverkar beslut i hela vår verksamhet.
Det för tillbaka till det Isaksson återkommer till: behovet av förutsägbarhet. Fastighetsinvesteringar görs med långa tidshorisonter, och när spelreglerna svänger straffas de som ligger i framkant. Hon tar hållbarhetsrapporteringen som exempel.
– CSRD är ett bra exempel. Många företag lade stora resurser under flera år på att förbereda sig för nya rapporteringsregler, medan de som avvaktade i någon mening drog det längsta strået när Omnibus sedan kraftigt förenklade kraven under början av 2025.
Det hon efterfrågar är alltså inte i första hand pengar, utan en riktning som ligger fast.
– Vi gör investeringar med långa tidshorisonter och behöver veta åt vilket håll samhället är på väg. Marknaden kan driva mycket av innovationen själv, men politiken behöver sätta riktningen och se till att det faktiskt lönar sig att gå i bräschen.
