Vi ser det i New York, Berlin, Madrid och på många andra platser; hur hyresrätten har blivit ett slagfält för populisters väg till makten. Väljarna trollbinds med löften om frysta hyror, hårdare regleringar och ökad politisk kontroll över bostadsmarknaden. Alla ska få billiga bostäder. Strategin är en framgång för populisterna, men en katastrof för bostadsmarknaden och för de resurssvaga hushåll populisterna säger sig värna.
I New York handlar det hittills ”bara” om frysta hyror. I Berlin går man betydligt längre. Där vill populisterna expropriera hundratusentals privatägda hyresrätter, med ersättningar som ligger långt under deras marknadsvärde. Det är ett häpnadsväckande angrepp på den privata äganderätten.
[ Annons ]
Även i Sverige, som redan har en av världens hårdast reglerade hyresmarknader, där en hyresgästorganisation har tilldelats en mycket långtgående makt över hyressättningen, försökte populister till både vänster och höger nyligen locka väljare med löften om frysta hyror.
Vem ska bygga, äga och underhålla hyresrätter om politiker när som helst kan ändra de ekonomiska spelreglerna?
Utspelen är inte bara ekonomiskt oansvarigt. De är ett direkt hot mot den boendeform populisterna påstår sig kämpa för. Vem ska bygga, äga och underhålla hyresrätter om politiker när som helst kan ändra de ekonomiska spelreglerna? Vem ska investera långsiktigt om avkastningen kan regleras bort eller egendomen tas över till ett pris som politikerna själva bestämmer?
Vi behöver inte vända oss till utlandet för att hitta svaret. Sedan den nuvarande hyresregleringen – bruksvärdessystemet – infördes för ett halvt sekel sedan har hyresrätten jagats ut ur de större städernas centrala delar. Sedan 1970-talet har hyresrättens andel av bostadsbeståndet i Stockholms innerstad fallit från 90 till 30 procent. Så blir det när nedpressade hyror möter ständigt stigande kostnader.
Det var den borttynande lönsamheten som tvingade hyresvärdar att sälja sina fastigheter till hyresgästerna. Frigjorda från hyresregleringens tvångströja kunde de nya ägarna axla de faktiska kostnaderna och rusta upp husen. Det blev därmed bostadsrätten som ledde stadens centrala delar ut ur 1970-talets förfall. Det var bra, men det hade inte skadat om hyresvärdarna hade haft samma möjlighet.
De svenska populisternas frysta hyror skulle förvärra situationen ytterligare.
Utvecklingen har främst slagit mot resurssvaga hushåll. Andelen äldre centralt belägna hyresrätter blir allt mindre tillgänglig. De som bor i dem stannar gärna kvar. Förutom låga hyror lockas många säkerligen av möjligheten att i framtiden få vara med om en ombildning. Att köerna är decennielånga borde därför inte förvåna någon. De som varken har kötid eller kapital hänvisas till relativt dyr nyproduktion i stadens yttre delar eller till en osäker och ännu dyrare andrahandsmarknad. Så drivs segregation på. De svenska populisternas frysta hyror skulle förvärra situationen ytterligare.
Så när den hyrespopulistiska locksången ljuder ska man slå dövörat till. Det spelar ingen roll om den ljuder i New York, Berlin eller i Stockholm. Resultatet, om de får som de vill, blir alltid detsamma: färre och sämre hyresrätter och ökad segregation.
Tomas Ernhagen, chefsekonom Fastighetsägarna Sverige
