Den långt gångna visionen alla fastigheter ska bli nollutsläppsbyggnader är inte rimlig och kan bli en ren klassfråga. Sverigedemokraterna Mikael Eskilandersson och Martin Kinnunen skriver att frågetecken behöver rätas ut och finansieringen lösas kring de kommande EU-kraven.
Det finns ett EU-mål om att alla byggnader ska vara så kallade nollutsläppsbyggnader senast 2050. Inget hus ska innebära några fossila koldoxidutsläpp. Det är utopiskt. Inte nog med att kostnaderna blir enorma för byråkratin och i fysiska investeringar för husägare. Innebörden är oklar och snedvriden. Nollemission för alla byggnader går inte heller ihop med omhändertagandet av kulturhistoriska byggnader eller att själv få bestämma om man vill elda en brasa i sin öppna spis, vedförbränning avger ju koldioxid. Husägare och husköpare kommer att få betala mycket mer än idag för sina hus om EU-målet ska nås.
Bygg- och fastighetssektorn svarar för en relativt stor andel av miljöpåverkan när det gäller koldioxidutsläpp. Därför skapas omfattande styrmedel för att få ner sektorns utsläpp. EU:s mål är att alla byggnader 2050 ska vara nollutsläppsbyggnader eller så kallade nollemissionshus, enligt förslaget till nytt energiprestandadirektiv. Styrmedel för att minska utsläppen från sektorn är exempelvis lag om klimatdeklaration, nordisk harmonisering av byggregler om klimatpåverkan, EU:s taxonomi för hållbara investeringar med exempelvis kriterier för miljömässigt hållbara bygg- och fastighetsverksamhet, nationell renoveringsplan med konkreta åtgärder, energiprestandadirektivet som är en del av ”Fit for 55”, energieffektiviseringsdirektivet, förnybartdirektivet och planen ”RePowerEU” med bland annat syfte att öka energibesparingar i byggnader.
[ Annons ]
Kommissionen föreslår att kraven på energiklassning harmoniseras mellan medlemsstaterna med klasser från A till G. Klass A innebär att man måste uppnå noll-emissionskraven. Klass G ska bestå av de 15 procent sämsta byggnaderna nationellt. Eftersom klassningen utgår från hur det ser ut nationellt, drabbas Sverige oproportionerligt hårt, eftersom vi har haft höga krav genom våra långtgående byggregler. Andra länder, som inte ställt lika höga krav, får också 15 procent i klass G. Detta innebär att Sveriges sämsta klass kan motsvara en mycket högre klass i ett annat land, men ändå kräver EU att dessa ska renoveras.
Regeringen har tillsatt en utredning om hur Sveriges politik bör anpassas till EU:s beslutade klimatpaket ”Fit for 55”, som handlar om att klimatutsläppen ska minskas med 55 procent till 2030. Det innebär att exempelvis alla byggnader ska ha den europeiska energiklasssen D. Många svenska hus har en sämre energiklass än D idag. Uppgifter finns på att det kan innebära en halv miljon kronor, kanske mer, för renovering av ett hus för att nå D-kravet. Det ökar förstås belåningen. Då är det ändå bara en bit på vägen mot EU-målet om nollemission 2050 för alla byggnader, vilket kommer självklart att kostar husägare ännu mycket mer. Hur fungerar det i en verklighet där kostnaderna för bostadsköp, boende och fastighetsrenoveringar redan är skyhöga?
Det är bra att energieffektivisera hus och något vi tidigare ställt, och även nu ställer oss bakom. Däremot blir det mycket dyrt och i praktiken omöjligt att uppnå fullkomlig nollemission för alla byggnader. Det är inte heller klimatsmart att totalrenovera alla nya fastigheter för att sänka energiförbrukningen någon enstaka procent. Det finns flera problem och frågeställningar att ta ställning till. Det är enklare att ställa sådana krav på nybyggnation än renovering av gamla hus. Hur ska dessa skillnader hanteras? Både investeringar för fysiska lösningar och administration kostar. Vem ska bekosta de omfattande investeringarna? Ska staten gå in med stöd i linje med EU-kraven eller ska privatpersoner drabbas av än högre omkostnader? Om endast visst stöd ges innebär det omfattande kostnader ändå för enskilda husägare med renoveringar. Ska det bli en klassfråga, där endast de bättre bemedlade har råd att äga eget hus? Ska kulturhistoriska hus rivas om ingen vill eller kan göra de investeringar som krävs? Kommer vi att få elda i kaminer i svenska hus? Hur ska det mätas och avgöras hur en byggnad innebär utsläpp eller inte, sett till variationer i förutsättningar?
Ska privatpersoner tvingas renovera på grund av EU-krav bör EU också betala för det. Det går inte att ge enskilda individer och medlemsstater pålaga efter pålaga utan kompensation. Sverige bör ifrågasätta formerna för nollemissionskravet för 2050 och ställa krav på EU om finansiering. Renoveringskrav behöver utformas med större hänsyn till enskilda nationers förutsättningar. I definitionen för nollemissionshus bör ligga att det ska gälla koldioxidsnål el, inte förnybar el.
En lämplig målsättning vore att kraftig minska avfallet från bygg- och fastighetssektorn, något som står för en betydande andel av miljöpåverkan. Cirkularitet, återbruk och incitament för att öka detta är konstruktivt, hållbart och miljövänligt. Satsningar på nationell teknik- och materialutveckling, svensk produktion av byggmaterial och koldioxidinfångning är viktiga för att gynna det svenska näringslivet, miljön och minskning av koldioxid i luften.
Om inte frågetecknen rätas ut eller finansieringen löses kring nollemissions-husen kommer enskilda husägare att drabbas mycket hårt när det gäller ökade kostnader för att leva upp till miljökraven på hus och det finns risker för framtiden för kulturhistoriska byggnader.
Mikael Eskilandersson, civilpolitisk talesperson, Sverigedemokraterna.
Martin Kinnunen, miljöpolitisk talesperson, Sverigedemokraterna.
