Kärnvärme – comeback för en svensk 70-talsidé?

Fjärrvärmepriset har rusat och klimatavtrycket krupit uppåt. Nu etablerar sig ett finskt bolag i Sverige för att erbjuda ett alternativ – värme ur en liten kärnreaktor nedgrävd nära nuvarande fjärrvärmenät.

Fjärrvärme är i grunden en väldigt enkel idé. Man hittar något att elda, kokar vatten och skickar ut det varma vattnet i rör. Att då överväga att driva denna process med kärnkraft – förknippat med enorma investeringar, avancerad teknik och långa tillståndsprocesser – kan låta bakvänt. Anton Steen är beredd på frågan. Sedan i våras är han Sverigechef på Steady Energy, det finska bolag som nu vill sälja in vad de kallar kärnvärme på den svenska fjärrvärmemarknaden.

– Vi fick uppfinna ett nytt ord när vi etablerade oss i Sverige. Kärnvärme.

[ Annons ]

Vilket alltså är att värma vattnet i fjärrvärmenätet med kärnenergi i stället för de idag dominerande bränslena – biobränslen och avfall. En vanlig kärnreaktor värmer vatten som driver en turbin som driver en generator. Tar man bort elproduktionen kan man också ta bort det mesta av maskineriet runt omkring. Det är där fördelarna ligger enligt Anton Steen.

– Man kan ta bort ungefär 95 procent av alla rörliga delar jämfört med ett kärnkraftverk. Alla generatorer, turbiner, ånggeneratorer, transformatorer — allt som har med elproduktionen att göra försvinner, säger Anton Steen.

Kvar blir en anläggning som arbetar vid låg temperatur, låg effekt och lågt tryck. Där ett konventionellt kärnkraftverk mäter trycket i hundratals bar ligger kärnvärmeverket på runt åtta. Anton Steen lyfter koppen med en dubbel espresso vi just hämtat.

– Det är ungefär samma tryck som i espressomaskinen i receptionen.

Den här tekniken är lite schizofren.

Själva härden är däremot i princip identisk med den i ett elproducerande verk.

– Den här tekniken är lite schizofren. Å ena sidan väldigt innovativ, å andra sidan väldigt konservativ. Innovativ på så sätt att ingen i världen har gjort en renodlad värmereaktor för fjärrvärme. Men själva tekniken är konservativ — i grunden samma typ av tryckvattenreaktorer som vi haft i drift i Sverige och Finland sedan 70-talet.

Idén är på intet sätt ny. Asea-Atom utvecklade konceptet under varumärket Secure på 70-talet. Men sedan kom folkomröstningen 1980 och dörren stängdes för nya satsningar på kärnenergi.

Rent fysiskt handlar det om en reaktortank på runt tio gånger fyra meter — ungefär en fraktcontainer. Denna grävs ner på 15 meters djup. Enligt Anton Steen ger det tillräckligt starkt fysiskt skydd och ett naturligt strålskydd för att kunna placeras nära bebyggelse – ett måste för att kunna anslutas till fjärrvärmenätet. Enligt konceptet ska det i princip kunna vara normal bebyggelse ovanpå anläggningen. Anton Steen räknar dock med att Strålsäkerhetsmyndigheten kommer att vilja se några hundra meters säkerhetsavstånd.

Om kärnvärme faktiskt ska bli ett alternativ så är det naturligtvis här den största utmaningen finns. Anton Steen lyfter själv acceptansfrågan som den centrala.

– Det handlar framför allt om att få den lokala acceptansen och den lokala kommunen att vilja göra det här. Det är den största frågan, tror vi.

Kuopio är en av fyra finska kommuner som vill gå vidare med kärnvärme, och den som kommit längst. Där fick man i lokala opinionsmätningar 76 procents stöd. Men det finns ännu ingen anläggning byggd. Investeringsbeslut väntas omkring 2029 och en reaktor kan vara i drift först under första halvan av 2030-talet. Men det är Finland, debatten ser något annorlunda ut här.

– Sen beror det ju lite grann på lokalpolitiken. Är det en kärnkraftsvänlig lokalpolitisk koalition eller inte? Det spelar ju också roll.

Var i landet det kan bli aktuellt vill han inte spekulera i. Men diskussioner kring att hitta rätt plats pågår.

Även om en kärnvärmeanläggning inte är lika komplex som kärnkraft (elproduktion alltså) så är den kapitaltung och måste därför köras med hög utnyttjandegrad för att ekonomin ska gå ihop. Tekniskt kan reaktorn köras flexibelt, ända ner till 10 av sina 50 megawatt och tillbaka på 40 minuter. Men att utnyttja reaktorerna som ren spetsvärme är inte tanken. Tanken är att köra kärnvärme som baslast, i första hand i de nät som idag drivs med biobränsle (45–50 procent av marknaden) och avfall (runt 25 procent). Säljargumentet är hur priset på biobränsle mer än fördubblats på dryga fem år. Något som Anton Steen alltså hävdar att kärntekniken kan ge en match.

– Vi tror att vi i de flesta städer kan producera värme för mellan 500 och 600 kronor per megawattimme i produktionskostnad, säger han.

Det ska ställas mot ett svenskt snittpris på fjärrvärme kring 1 000 kronor per megawattimme exklusive moms. En fördel han återkommer till är att bränslet är en så liten del av kalkylen att inte ens en fördubbling av uranpriset skulle höja slutkostnaden med mer än några procent.

Men är det verkligen rationellt att använda en så investeringstung teknik som kärnkraft för att göra lågvärdig värme?

– Ja, det tror vi absolut. Tittar man på andra sätt att producera fjärrvärme är kärnvärme inte mer kapitalintensivt. Ska du bygga en avfallsförbrännings- eller Bio-CCS-anläggning, som i Värtan här i Stockholm eller som Öresundskraft beslutat i Helsingborg, är det de här investeringsvolymerna man behöver ta oavsett teknikval, säger Anton Steen.

Steady Energy är riskkapitalfinansierat och sprunget ur det finska statliga forskningsinstitutet VTT, som knoppade av bolaget 2023 och fortfarande är största ägare. Sedan dess har bolaget tagit in drygt 80 miljoner euro och är, enligt Steen, mitt i en ny och större runda med besked att vänta inom kort.

Två affärsmodeller är på bordet. Den vanligaste hittills är ett värmeköpsavtal där Steady bygger, äger och driftar anläggningen och säljer värmen till fjärrvärmebolaget. De flesta fjärrvärmeföretag vill inte bli tillståndshavare för en kärnteknisk anläggning. Alternativet, aktuellt för de största aktörerna, är en nyckelfärdig försäljning där bolaget äger och driver reaktorn själv.

– Vi tror ju inte att, och det är inget vi förespråkar, att man lägger ner fungerande anläggningar i förtid. Utan där vi kommer in är ju i den strategiska diskussionen när man ska pensionera befintliga anläggningar.

Längst har man kommit i Finland, som är hemmamarknad — omkring 70 av 80 anställda finns där. Fyra finska kommuner har sagt att de vill gå vidare: Helsingfors, Kuopio, Kerava och Jyväskylä. I Sverige finns ännu inga publika tilltänkta platser.

En pusselbit på vägen kom i juni, när Strålsäkerhetsmyndigheten deltog i en så kallad joint early review — en frivillig granskning tillsammans med myndigheterna i Finland, Polen, Tjeckien och Ukraina — och inte såg några fundamentala brister i designen.

– Det är viktigt att påpeka att det inte är något formellt tillstånd och ingen garanti för att vi senare får ett tillstånd, säger Anton Steen.

I Helsingfors bygger man en fullskalig pilotanläggning i ett nedlagt kolkraftverk. Den är dock eldriven, inte kärnteknisk. Den eldrivna piloten är på sex megawatt — samma resteffekt som en skarp anläggning alltid måste kunna kyla bort. Det är just det pilotanläggningen ska demonstrera: en passiv kylning där reaktortanken sänks i en 400 kubikmeter stor pool och kan kylas med naturlig cirkulation, utan aktiva pumpar.

Om Anton Steen lyckas övertyga kommuner och fjärrvärmebolag återstår en gemensam fråga att besvara. En av fjärrvärmens absoluta fördelar är att kunna ta tillvara energi som annars går förlorad. Men om en kommun binder upp sig på en stor, kapitaltung kärnvärmeinvestering som måste köras jämnt för att löna sig – riskerar man då inte att tränga undan billigare spillvärme, inte minst den växande potentialen från datahallar?

– Jag tror inte att det är antingen eller, utan både och. Spillvärme från datahallar har en jättestor potential och kommer att växa, och det är jättepositivt, säger han.

På flera håll har man kunnat ansluta datahallar till fjärrvärmenät. Men Anton Steen tror inte att det kommer vara det vanligaste, utan snarare att elnätet på många orter är en flaskhals för både stora värmepumpar och elhungriga datahallar. Där ser han en plats för kärnvärme.

Samma resonemang för han om avfallsförbränningen, som han inte vill ersätta — Sverige har snarare överkapacitet och importerar 20–30 procent av det avfall som eldas.

Det är avfallsförbränning som ligger bakom hur fjärrvärmens miljönytta allt oftare kommit att ifrågasättas. Något Fastighetstidningen granskade i våras (fastighetstidningen.se/nyhet/fjarrvarmen-behover-ett-nytt-klimatlyft/). Det växande missnöje det fört med sig, och en allt större frustration mot prissättning och inlåsningseffekter, ser faktiskt Anton Steen snarare som en utmaning än en konkurrensfördel.

– Fjärrvärmebranschen behöver kollektivt kunna övertyga fjärrvärmekunderna om att fjärrvärmen är en långsiktigt attraktiv, konkurrenskraftig och hållbar värmelösning – både idag och om 20 år.

Anton Steen konstaterar att det annars är risk att det inte längre finns några nät att koppla upp sig på när tillståndsprocesser och annat är klara.