Ett bostadssystem kan se stabilt ut länge, för att sedan brista vid nästa chock. Robusthet och resiliens hamnar lätt i samma fack i debatten, men de betyder inte riktigt samma sak. Ett hushåll som överlever en räntechock är robust. Ett bostadssystem som fortfarande står upprätt efter ytterligare en chock är resilient. Sverige har på senare år byggt en hel del av det förra. Betydligt mindre av det senare.
Den avgående regeringens bostadspolitiska åtgärdslista är lång – om man mäter i antal pressmeddelanden: höjt bolånetak, slopat amorteringskrav, nya beräkningsregler för bostadsbidrag, kommunala hyresgarantier för barnfamiljer med mera. Men alla åtgärder bygger på samma logik: de ska hjälpa hushåll att hantera det som är svårt just nu, i dag, den här månaden. Inte fel. Men inte heller särskilt ambitiöst, och ibland en skörhet förklädd till robusthet, som när ett höjt bolånetak gör hushåll mer belånade snarare än mer motståndskraftiga.
Frågan är inte hur vi hjälper hushållen genom nästa kris, utan vilka strukturer som överlever oavsett vilken kris som kommer härnäst
Forskaren Julie Lawson brukar påpeka att bostäder som förblir överkomliga på riktigt lång sikt kräver kapital med permanenta villkor, och organisationer som återinvesterar överskott i fler bostäder i stället för att skicka ut det som utdelning. Frågan är inte hur vi hjälper hushållen genom nästa kris, utan vilka strukturer som överlever oavsett vilken kris som kommer härnäst. Och kriserna har inte precis uteblivit. På några få år har sektorn tuggat sig igenom snabbt stigande räntor, skenande byggkostnader och ett historiskt ras i bostadsbyggandet. Nästa påfrestning lär se helt annorlunda ut än den förra.
Sverige behöver inte uppfinna resiliens från grunden. I Danmark betalar de självägda allmännyttiga bolagen in en del av hyrorna till Landsbyggefonden, som i sin tur finansierar framtida renoveringar. Finansieringen är alltså redan klar den dag renoveringen behövs, och hyrorna behöver inte höjas i samband med den. Den typen av långsiktig, självfinansierande lösning borde vara ett självklart mål för svensk bostadspolitik.
[ Annons ]
Den nya regeringen ärver alltså inte bara en bostadsmarknad i obalans. Den ärver ett vägval
Gräver man i den avgående regeringens byrålådor finns några trådar som hade kunnat leda dit. För att ge fler tillträde till den ägda marknaden är delägande utrett men saknar lagförslag, och Egnahemskommissionären väntas snart lämna en slutrapport med troligtvis intressanta inslag. För att sprida bostadsbyggandet över landet har kreditgarantierna för etablerings- och omställningskommuner ännu inte trätt i kraft, och Norrlandsfonden behöver en långsiktig finansiering.
Det som helt saknas är förslag för prisöverkomliga bostäder, fler bostäder för äldre och hur bostadsbyggandet ska komma i gång. Den nya regeringen ärver alltså inte bara en bostadsmarknad i obalans. Den ärver ett vägval: bygga vidare på robusthet, eller börja bygga resiliens. Vilken väg den väljer avgör om nästa chock blir en övergående störning, eller den som får systemet att brista.
