I avsnittet ”Generation bostadslös”, fjärde delen av seriens andra säsong, radar Hallberg upp bostadsmarknadens mest kända symptom: en av fyra unga vuxna bor kvar hemma, bostadskön till Stockholm rymmer omkring 900 000 personer, och väntetiden för en lägenhet i innerstaden kan uppgå till 20 år. Historiskt spårar han krisen till miljonprogrammets bostadsbyggande, de omfattande ombildningarna av hyresrätter till bostadsrätter kring millennieskiftet och det sjunkande statliga stödet till allmännyttan.
Men det är hyresregleringen, i kraft sedan 1942, som får störst utrymme. Nationalekonomen Fredrik Kopsch pekar ut den som en av de reformer som skulle göra mest nytta att avskaffa:
[ Annons ]
– Hyresregleringen är en av de regleringar som är absolut mest hämmande för svensk ekonomi, säger han i programmet.
Som exempel jämförs hyran för en etta i Stockholms innerstad, 6 400 kronor, med en etta i Munkfors, 4 900 kronor – en skillnad på bara 1 500 kronor trots att kötiderna skiljer sig radikalt. Kommunernas planmonopol får också en släng av sleven, med Lidingö och kommunalrådet Daniel Källenfors (M) som exempel på ett uttalat byggmotstånd.
Bostadsminister Andreas Carlson får svara för regeringens linje: sänkta trösklar, kortare ledtider och mer byggbar mark. Messiah Hallberg konstaterar att Andreas Carlson ”känns mer som mäklare än minister”, och när han frågar hur gammal ministern själv var när han flyttade hemifrån får han ett svävande svar om ett tidigt eget boende i farmors hus och sedan ett jobb i Bryssel vid 19.
Tidösamarbetets paradgren ”Sverigehuset”, får en egen sketch: ett ungt fiktivt par flyttar snabbt in tack vare färdiga, nationellt typgodkända ritningar utan krav på bygglov. Hallbergs egen slutsats är hård – småhus löser inte bostadsköerna eftersom problemet finns där efterfrågan är som störst, i städerna.
Avslutningsvis radar Hallberg själv upp tänkbara åtgärder: avskaffad hyresreglering med fri hyressättning, slopat ränteavdrag, indraget planmonopol för kommunerna och återinförd fastighetsskatt. Men han svarar också på sin egen fråga om vilka som har en politisk chans: ingen. Hyresregleringen skyddas av landets tre miljoner hyresgäster, ränteavdraget av alla belånade husägare, nybyggnation av dem som fruktar fallande bostadspriser, och fastighetsskatten går bara att använda som skrämselpropaganda i en valrörelse. Slutsatsen han landar i är inte att lösningarna saknas, utan att ingen vågar hantera konsekvenserna av dem.
