När intervjun rundas av är vi båda överens om en sak: svordomar passar sig inte i skriven text. Men det går inte att ta miste på att Jan Jörnmark, docent i ekonomisk historia, har starka personliga åsikter om de svenska försöken att bygga bort segregation. I en aktuell rapport från marknadsliberala tankesmedjan Timbro går han igenom mer än ett halvsekel av vad han menar är misslyckad bostadspolitik – från miljonprogrammets omedelbara tomma lägenheter på 1970-talet, via Blommanpengar och storstadssatsningar, till den strategi för blandad bebyggelse som dominerat kommunernas översiktsplanering sedan ungefär 2010 och som Socialdemokraterna lyfte till officiell partilinje på sin kongress i maj 2025. Resultaten är nedslående överallt han tittar: i Borlänge, Göteborg, Växjö, Kalmar.
I den debattartikel där han redogör för sina slutsatser på DN Debatt lyder rubriken ”Det går inte att blanda bort segregation – sluta försöka.” Något som Jan Jörnmark direkt korrigerar när Fastighetstidningen når honom på telefon, just efter att ett seminarium om rapporten avslutats. Han vill inte alls att man ska sluta försöka. Däremot vänder han sig mot hur försöken hittills har genomförts – utan helhetsgrepp, utan realism om marknadens villkor, utan långsiktighet. Problemet är inte ambitionen att blanda. Problemet är utförandet.
[ Annons ]
– Det går att göra det. Men då måste det göras med ett helhetsgrepp. Det finns inga snabba lösningar här. Det kommer att ta lång tid. Det kommer att kräva både rivningar och omvandlingar av det existerande beståndet, nyproduktion av radhus och småhus. Men det går, säger Jan Jörnmark.
Faktum är att han ser nyss nämnda seminarium som ett tecken på att något håller på att förändras. Erik Nises, Borlänges socialdemokratiske kommunstyrelseordförande, var där. Riksdagsledamoten Lawen Redar dök upp. Martin Hofverberg, chefsekonom på Hyresgästföreningen, deltog. Tre personer som inte riktigt brukar stå på samma sida som Jan Jörnmark i bostadspolitiska frågor.
– Det var en väldigt stark samsyn om att det inte går att fortsätta att göra fel. Jag fick känslan av att man faktiskt har förstått någonting, säger Jan Jörnmark.
[ Annons ]
Man har inte tagit hänsyn till den systematiskt svaga efterfrågan
Kärnan i hans kritik är inte att blandad bebyggelse är fel idé. Det är att strategin i den form den genomförts saknar kontakt med hur bostadsmarknaden faktiskt fungerar. Kommunernas översiktsplaner är fulla av formuleringar om ”blandning”, ”blandstad” och ”förtätning” – men innehåller sällan någon analys av om det faktiskt finns efterfrågan på de bostäder man planerar att bygga.
Det med återkommande resultatet: planerna på bostadsrätter i svaga områden faller när marknaden inte finns, och lägenheterna omvandlas i stället till hyresrätter. Tvärtemot intention förstärks hyresrättsdominansen. Segregationen ökar.
– Man har hittat på historier om hur de här områdena skapades av tillfälligheter. Man har inte tagit hänsyn till den systematiskt svaga efterfrågan. Att de var överflödiga från början. Att man undvek att genomföra den grundläggande analysen. Det har gjort att problemen förvärrats oavbrutet i femtio år, säger Jan Jörnmark.
Exemplet han återkommer till är Borlänge. I januari 2026 presenterades en rapport från konsultbolaget NAI Svefa som visade att det kommunala bostadsbolaget Tunabyggen befinner sig i akut ekonomisk kris – skuldsättningen har vuxit till tre miljarder kronor, underhållsskulden i det äldre beståndet ligger på 700–800 miljoner. Bakgrunden är en kombination av överoptimistisk nyproduktion i slutet av 2010-talet, extremt låga hyror som hållits nere av sociala skäl, och ett flyktingmottagande som fyllde de tomma lägenheterna i de svagaste delarna av beståndet utan att problemen i grunden adresserades.
– NAI Svefas rapport var utomordentligt väl genomförd. Sådana rapporter skulle finnas för alla områden av den här typen, i alla svenska glesbygdskommuner med liknande problem, och naturligtvis även i de större städerna. Där tar man problematiken på allvar. Det har nästan aldrig gjorts tidigare.
Det längsta och på många sätt mest uppgivna avsnittet i rapporten handlar om Göteborg. Där fanns faktiskt, i början av 1990-talet, en tvärpolitisk strategi med alla rätt ingredienser: bostadsrättsombildningar, rivningar, nyproduktion av småhus i direkt anslutning till problemområdena. Om den genomförts konsekvent hade situationen i dag, enligt Jan Jörnmark, tveklöst varit kraftigt förbättrad.
Den genomfördes inte. I stället ersattes de strukturella åtgärderna successivt av bidragsjakt – nationella storstadssatsningar, EU-strukturfonder, projekt efter projekt utan mätbara resultat. Ombildningsförsöken stoppades av socialdemokratiskt motstånd. Planerna på ytterligare småhusområden i anslutning till miljonprogrammet lades ned i början av 2010-talet när förtätningstrenden fick genomslag i översiktsplaneringen.
Det har blivit fel i sextio år. Det borde vi ha lärt oss vid det här laget
De sociala indikatorerna har fortsatt att utvecklas negativt konstaterar Jan Jörnmark. Han skriver: ”Under 2020-talet finns det därför inte längre någon egentlig strategi för att förändra utvecklingen av områdena i Nordost.”
Av störst principiellt intresse är kanske Gårdsten, som länge lyfts fram som det mest lovande exemplet på förändring i Göteborgs utanförskapsområden. Gårdstensbostäder har vunnit priser. Projektet har beskrivits som en förebild. Men när allmännyttan i början av 2020-talet planerade ett 15 våningar högt bostadsrättshus i stadsdelens nya centrum visade marknaden sig inte. Tre våningar kapades redan innan byggstart. Allmännyttan tvingades stödköpa ett dussintal lägenheter. Hösten 2025 lyste försäljningsskyltarna fortfarande i huset.
När Jan Jörnmark sammanfattar vad han anser faktiskt behöver göras återkommer han till ett tyskt planeringsinstrument som han lyfter fram i rapporten: ISEK, Integrierte Stadtentwicklungskonzept. Det är ett system för integrerad stadsutvecklingsplanering som introducerades i Tyskland efter millennieskiftet, ursprungligen för att hantera de dramatiska befolkningstapp och strukturella problem som följde på Östtysklands snabba omvandling efter återföreningen. Kärnan är att all planering utgår från ett detaljerat och realistiskt kunskapsunderlag – befolkningsutveckling, tomma lägenheter, segregationsmönster, arbetsmarknad – nedbrutet på stadsdelsnivå, med en tidshorisont på minst tio till tjugo år. Kommuner, fastighetsbolag, banker och andra aktörer planerar gemensamt utifrån samma bild.
– NAI Svefas rapport om Tunabyggen i Borlänge närmar sig faktiskt en sådan ISEK-studie, säger Jan Jörnmark. Vi behöver sådana i Sverige. Då kan kommuner, privatinvesterare och allmännytta få en samlad bild av hur samhällena och de enskilda områdena utvecklas. Vad som behöver växa och vad som behöver omstruktureras – det vill säga rivas. Vet vi det, kan vi göra rätt saker. Men om vi bara gissar, blir det fel. Det har blivit fel i sextio år. Det borde vi ha lärt oss vid det här laget.
Man kan inte komma undan förändringen bara för att man vill ha billiga lägenheter som i grunden är socialbidragslägenheter
Som sagt. Att bygga bort segregation är inte en omöjlig tanke. Men Jan Jörnmark konstaterar att, även om man börjar göra rätt, så är tidshorisonten lång. Vill man angripa segregationen här och nu behövs andra strategier. Han lyfter fram skolans roll – något som sällan dyker upp i bostadspolitiska sammanhang men som han ser som en lika central del av helhetsgreppet.
– Det är en helhet. Beståndet, skolan – allt hänger ihop. Men det har aldrig funnits några sådana helhetsgrepp i Sverige.
En möjlig invändning mot Jan Jörnmarks analys är att den riskerar att lösa segregationsproblemet på pappret snarare än i verkligheten. Om bostadsrättsombildningar och ägandeomvandlingar genomförs i svaga områden tenderar de att driva ut de hushåll med svagast ekonomi – de som varken kan köpa sin ombildade lägenhet eller betala höjda hyror. Gör man inte i stället de svaga hushållens situation osynlig i statistiken, snarare än bättre i praktiken?
Jan Jörnmark avfärdar inte invändningen, men vänder på den.
– Man kan inte komma undan förändringen bara för att man vill ha billiga lägenheter som i grunden är socialbidragslägenheter. Då måste man erkänna att det problemet finns, och kanske är lösningen något i stil med ”affordable housing” – reserverade lägenheter med subventionerad hyra. Men du kan inte ha hela jättelika stadsdelar som enbart fyller funktionen att hålla nere kommunernas socialbidragskostnader, utan att erkänna att det är vad de gör. I stället låter vi åttio hela stadsdelar förfalla i Sverige.
Det är, menar han, precis vad som hänt. Och det är vad rapporten dokumenterar: ett femtio år långt undvikande av den grundläggande frågan om vad de här områdena egentligen är, och vad som krävs för att förändra dem på riktigt.
– Det måste vara en helhetsbild. Du kan inte riva tre hus eller omvandla tre hus till bostadsrätter och tro att det löser sig. Det måste vara ett arbete med hela stadsdelar, över lång tid, med ett ordentligt kunskapsunderlag som grund.
Seminariet gav honom ändå hopp. Att Erik Nises, Lawen Redar och Martin Hofverberg stod i samma rum och delade i stora drag en gemensam analys är, i Jan Jörnmarks ögon, inte självklart.
– Det är klart att man skiljer sig åt i delar. Men man delar väldigt mycket av den gemensamma analysen. Och det är en bra början.
