Bostadsrätterna, Fastighetsägarna, HSB, Riksbyggen och Sveriges Allmännytta har gemensamt begärt att Naturvårdsverket inkluderar fastighetsägare i den fortsätta utformningen av den fastighetsnära förpackningsinsamlingen. Bakgrunden är den stora reform som ska vara fullt genomförd 2027 – och de brister som redan nu syns när systemet rullas ut.
Det handlar om ersättningsmodeller som inte täcker faktiska kostnader, hämtningsintervall och brist på fungerande alternativ för fastigheter där insamling inte går att ordna på plats. I vissa fall hamnar kostnaderna på fastighetsägare och boende, trots att de enligt producentansvaret ska bäras av producenterna.
– Det är i och kring fastigheterna som insamlingen faktiskt sker. Därför behöver våra medlemmars erfarenheter tas tillvara när systemet utformas, säger Anders Holmestig, vd för Fastighetsägarna Sverige.
En undersökning från Sveriges Allmännytta visar att drygt 60 procent av bostadsföretagen redan har kostnader för den fastighetsnära insamlingen. I den hemställan de fem organisationerna gjort till Naturvårdsverket betonar man att schablonerna, som ersättningen till kommunerna baseras på, inte täcker de verkliga kostnaderna givet dagens hämtningsintervall som utgår från att tömning av papper/kartong och plast sker varannan vecka och glas och metall var fjärde vecka.
Den andra frågan handlar om vad som gäller när fastighetsnära insamling överhuvudtaget inte är möjlig. Enligt det nya regelverket är det kommunerna som ansvarar för att implementera ett system för hämtning av förpackningar både fastighetsnära och från de lättillgängliga insamlingsplatserna, där hushållen ska lämna skrymmande förpackningar.
I de fall fastighetsnära insamling inte är möjlig att införa för fastighetsägaren eller bostadsrättsföreningen behöver det finnas fler möjliga alternativa lösningar för kommunen att ta till, anser Elvira Andersson. Hon menar också att det behöver klargöras vilken ersättningsnivå som ska gälla för sådana lösningar samt att dessa kostnader ska ingå i den ersättning som kommunen erhåller från producenterna.
– Fastighetsägarsidan behöver vara representerad i den fortsatta dialogen och inkludera fastighetsägarnas perspektiv gällande ersättningsnivåer, hämtningsfrekvenser och praktisk tillämpning. Teorin behöver fungera i praktiken och vi behöver ett insamlingssystem som fungerar i vardagen för både fastighetsägare och boende, och som lever upp till intentionerna i producentansvaret, säger Elvira Andersson


