Debatt i olika universum

Höjda amorteringskrav, i kombination med skuldkvots- och bolånetak, riskerar att hämma byggandet och kommer bara leda till att unga och ekonomiskt utsatta stängs ute från bostadsmarknaden. Det skriver Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke Sverige, i sin senaste krönika.

Annons:

Annons:


Den 10 juni i år skedde något mycket ovanligt. På Svenska Dagbladets debattsida gick bostadsminister Peter Eriksson ut i öppen polemik mot Finansinspektionen och deras förslag om skärpta amorteringar. Eriksson skrev: ”Vi måste vara försiktiga när vi funderar kring ytterligare finansiella restriktioner så att vi inte riskerar en minskad bostadsproduktion. Det är ändå en ökad produktion av bostäder som är den långsiktiga lösningen på både bostadsbristen och snabba prisökningar på bostadsmarknaden”.

Märkligt nog passerade detta utspel närmast obemärkt förbi. Min egen reaktion var att ”nu måste väl ändå loppet vara kört i den här frågan”. Men icke så. Efter sommaren aktualiserades förslaget igen. Alldeles uppenbart är det Riksbanken som trycker på, alldeles förblindade som man är av sin egen tämligen enögda syn på världen.

Peter Eriksson har nämligen rätt. Det är bara en marknad i balans som kan dämpa ovälkomna prisökningar. Och hur kan myndigheterna tro annat än att priserna ska stiga när man gjort det närmast gratis att låna pengar? Ställer man fram champagnen kommer allmogen att dricka. Och märk väl, de kraftiga prisökningarna har uppstått på andrahandsmarknaden. Bostadsbyggarna bara hänger på. Att skänka bort värdestegringen till kunden skulle enbart gagna spekulationsköparna.

Kärnfrågan är, hur kunde det bli såhär? Hur kunde det bli så att politik och myndigheter drar åt olika håll. Att den ena parten vill bygga och underlätta för ekonomiskt svaga medan den andra parten mest vidtar åtgärder som höjer inträdes­trösklarna?

Svaret är givetvis komplext men en viktig förklaring är det välkända sektorstänkandet. Svensk förvaltning är strikt organiserad efter avgränsade ansvarsområden eller stuprör, som en del väljer att uttrycka saken. Det bryter upp komplexa frågor och motverkar en helhetssyn.

Det är bara en marknad i balans som kan dämpa ovälkomna prisökningar.

I det här fallet är det uppenbart att vare sig Riksbanken eller Finansinspektionen gjort sin hemläxa. Bostadsbyggande är mer än någon annan bransch helt beroende av lånefinansiering. Om det ska byggas 600 000 bostäder krävs cirka 2 000 miljarder i finansiering. Oavsett om dessa byggs som hyresrätter eller ägda bostäder innebär det att företag och hushåll måste låna i banken samt skrapa fram sparkapital.

Om byggandet ska ske uthålligt måste sedan hyresgäster eller bostadsrättshavare kunna betala sina hyror, alternativt räntor och amorteringar. Det kräver en helhetssyn på såväl finansieringen som hur ekonomiskt svaga ska ha råd.

Här är pudelns kärna. Vare sig politiker eller myndigheter har ett ekonomiskt program för bostadsfrågan. Flera verkar tro att bostäder byggs av bygglov och plandokument. Men ska det till en varaktig lösning på bostadspusslet är det hög tid att finansiering, skulder, risker och sociala behov kopplas samman till en helhet.

Just nu är det myndigheterna som håller i taktpinnen. Resultatet av bolånetak, amorteringstvång och skuldkvotstak har blivit en delad bostadsmarknad där unga och ekonomiskt svaga stängs ute eller blivit beroende av mamma-pappa banken. Det som krävs istället är stöd till hushåll och företag att över tid bygga upp finansiella buffertar. Nej, inte som förr. Men på något sätt innebär det att politiken och staten åter måste in på banan.

Lennart Weiss,
Kommersiell direktör,
Veidekke Sverige

Annons: