Det går inte att ta miste på viss dubbeltydighet när Felicia Cederbladh, museipedagog på Kvinnohistoriska, hälsar välkommen till dagens tur.
– Välkomna till Stockholms sexigaste vandring!
[ Annons ]
Med de orden drar Felicia Cederbladh, dagens guide, i gång stadsvandringen Sex i city – porr, sexklubbar och motstånd. Det är en solig eftermiddag utanför Sankt Johannes kyrka, där en grupp på fem kvinnor, två män och en hund samlats. Under en timme ska gruppen röra sig genom några av huvudstadens mest laddade gator – både sexuellt och historiskt.
Feministisk snöröjning och kök för trygghet
När begreppet “feministisk snöröjning” fick liv 2015 hördes ramaskri från flera håll. Feministisk stadsplanering handlar om att bygga städer som fungerar för alla, varje dag och året runt. I Hallonbergen växte ”Praxagoras kök” fram ur kvinnors erfarenheter av otrygghet, i Eslöv skapades lekplatsen ”Jämlika barn leka bäst” tillsammans med barnen, och i Stockholm började man snö-röja med genusperspektiv.
Vi lämnar kyrkan bakom oss och går in på Döbelnsgatan. Felicia Cederbladh stannar till framför en anonym port. Men den har inte alltid varit anonym. Här låg nämligen den välkända porrklubben Chat Noir en gång i tiden.
Här skockades folk (med betoning på män) från alla världens hörn för att uppleva den svenska synden. Felicia Cederbladh berättar hur allt från bankirer till rockband som Led Zeppelin tog sig till klubben.
– För att “lätta på trycket”, så att säga.
På den tiden var det liveshower som gällde. Hur dessa kunde se ut finns bevarat i en bild från Led Zeppelins besök (enkelt att googla för den intresserade).
I verkligheten byggdes mycket för biltrafik och tunnelbana, inte för vanliga människor
År 1971 legaliserades pornografi i Sverige och med ett pennstreck förändrades stadsmiljön. Plötsligt började klubbar dyka upp öppet i gatumiljön, där de tidigare dolts bakom slutna dörrar.
Att boka in Anna Tascha Larsson, museichef på Kvinnohistoriska, är inte det lättaste. Som chef för ”museet utan väggar” är hon ständigt på språng. Några dagar efter stadsvandringen möts vi i alla fall på Lilla Espressobaren – ett litet Tiktok-viralt kaffehak på Södermalm i Stockholm. Bland trendigt slitna mosaikplattor och stolar av plast slår vi oss ner mitt i vimlet.
Vi pratar först om hennes bakgrund, som innehåller allt från fotboll, humanitärt arbete och kultur. Men snart landar samtalet ganska naturligt i kvinnors påverkan på stadens historia.
– Kvinnor har påverkat hur städer och platser ser ut. De har levt i dem, skapat dem, och brutit mot förväntningar i dem. Många tror felaktigt att kvinnor varit passiva genom historien. Men även om deras bidrag ofta har varit osynliga, som inom arkitektur, där deras signatur kanske inte fanns på ritningen, har de varit lika viktiga i det bakomliggande arbetet, säger Anna Tascha Larsson.
Hon menar att bristen på kvinnliga maktpositioner historiskt har gjort att städer byggts utifrån mäns behov.
– Stockholms innerstad är ett tydligt exempel. Vid 1950- till 1970-talens stora stadsomvandling fanns idéer om kvinnan som rörde sig “ledigt mellan café och shopping” och hade ett “öppet torg” till sitt förfogande. I verkligheten byggdes dock mycket för biltrafik och tunnelbana, inte för vanliga människor – och än mindre för kvinnor.
Resultatet blev platser som Plattan (den folkliga benämningen på Sergels torg), där trygghet aldrig togs med i beräkningen. I stället blev torget en otrygg plats, där en stor del av Stockholms narkotikahandel bedrevs.
Vi började bygga tillsammans med de som bodde i flyktinglägret och anlitade boende för att snickra och konstruera
– Vi måste våga prata om de skaviga historierna, som faktiskt har format hur och var vi rör oss i dag. Ta Sergels torg eller Malmskillnadsgatan till exempel, de kanske inte är så präktiga, men ack så viktiga, säger Anna Tascha Larsson.
Nu har vandringen ledd av Felicia Cederbladh kommit upp till just Malmskillnadsgatan, den plats i Stockholm som oftast förknippas med prostitution. I dag möts den som går på Malmskillnadsgatan av blanka kontorsfasader och trendiga restauranger. Kvarteren runt Malmskillnadsgatan och Brunkebergs torg är två av de tydligaste exemplen på hur stadsbyggnad kan förvandla en plats karaktär; ett gigantiskt projekt som tog fart när bankjättarna SEB och Swedbank flyttade ut för drygt tio år sedan. Här har fastighetsbolag, med AMF Fastigheter och Vasakronan i spetsen, förvandlat Stockholms hjärta, då tomt på dagtid och sårigt på nätterna, till kvarter med hotell, restauranger, barer på taken, köpcentrumet Gallerian i ny skrud, moderna kontor och coworking.
Mamma United
Ofta är det männen som hörs och tar plats. Därför bildade Anja Nordenfelt år 2020 organisationen Mamma United, som arbetar för att stärka mammor i områden med socioekonomiska utmaningar. Genom att stärka egenmakten påverkar de både sin egen och sina barns livssituation. Det leder i förlängningen till tryggare bostadsområden och ett tryggare samhälle. Bland organisationens samarbetspartners finns flera fastighetsbolag.
Men för femtio år sedan var det här något helt annat, i alla fall efter att solen gått ner. Malmskillnadsgatan var ett epicentrum för gatuprostitution, en historia som ännu dröjer kvar, som ett eko mellan de höga husen.
En sväng in mot Oxtorgsgränd och man hamnar mitt framför ett Joe & the Juice, men tidigare var det namnet Hson som lyste upp skylten framför byggnaden. Det var Kurt Hugo Nilsson, mer känd som “Curth Hson”, som ägde butiken.
Han var pionjären som gjorde sig en förmögenhet på sextiotalets sexuella revolution, med tidskrifter som bar titlar som Piff, Raff och Kavalkad. Sexbutiken på Oxtorgsgränd som bar Kurts, eller Curths, namn även efter hans död var möjligen en av de äldsta av sitt slag i Sverige.
Fram tills 2017 hängde skylten fortfarande kvar. Ett stycke svensk kulturhistoria, gömd i en gentrifierad gränd.
På lilla espressobaren förklarar Anna Tascha Larsson hur hon ser på framtiden. Och faktiskt så har hon lite praktisk erfarenhet av stadsplanering, om än inte just i Stockholm City. År 2015 reste hon till Grekland, då hon var involverad i uppstarten av en organisation som tog emot flyktingar.
– Jag jobbade med kommunikation då, men jag var involverad i att bygga organisationens egna flyktingläger. Jag lärde mig mycket om hur man bör tänka när man formar ett samhälle eller en plats som människor ska bo på, säger hon.
Hon tar exempel från flyktinglägret i Grekland när hon tar samtalet vidare till dagens läge. I flyktinglägret var det inledningsvis tufft att bygga permanenta strukturer, då detta symboliserade att människor skulle behöva stanna länge, vilket ledde till att det som byggdes revs.
– Vi började då bygga tillsammans med de som bodde i lägret och anlitade boende för att snickra och konstruera. Vi frågade dem hur de ville ha skolor, samt hur de ville ha sina trygga platser.
Genom att bygga utifrån de boendes behov, önskemål och estetik, och genom att involvera dem i skapandet, upphörde skadegörelsen och de boende tog hand om platsen bättre. Anna Tascha Larsson menar att detta gav henne insikter i hur man får människor att trivas och vilja ta hand om en plats
Investering utan kostym
När Ellie Elmondt och Lovisa Löwenborg såg hur mansdominerad fastighetsbranschen var, startade de år 2014 Wire Invest, en investerargrupp för kvinnor. Genom samfinansiering, utbildning och nätverk vill de sänka trösklarna och visa att fastighetsinvesteringar inte bara är för män i kostym, utan för alla som vill bygga både kunskap och ekonomisk självständighet.
– Lite på samma sätt handlar ju en feministisk stadsplanering om att inkludera kvinnors perspektiv i behovsanalyser när man bygger staden, så att kvinnor kan känna sig friare, mer jämställda och trygga, säger hon.
Anna Tascha Larsson bär på en tydlig vision för framtiden. Hon vill bort från idén om att allt ska vara färdigbyggt när man flyttar in. I stället handlar det om att skapa tillsammans, med dem som faktiskt ska leva sina liv där.
Det är ett synsätt som växte fram under arbetet i flyktinglägret, där hon såg hur delaktighet förändrade allt – när kvinnor själva fick bygga sina trygga platser uppstod både gemenskap och ett naturligt ansvarstagande, och skadegörelsen försvann helt.
– Visionen är att de som lever på en plats också ska vara med och skapa den. Då blir platsen mer än bara byggnader, den blir en del av deras liv, säger hon.
Stadsvandringen rör sig vidare mot Klara Norra Kyrkogata, i folkmun (åtminstone hos de något mer årsrika) även kallad Klara Porra Kyrkogata, ett smeknamn inte helt plockat ur tomma luften. Här låg länge en lång rad sexklubbar och sexbiografer. Guiden beskriver området som ett skyltfönster för den svenska synden. Den som nu kikar in i fönstren ser främst restauranger och små butiker – även om det finns någon enstaka sexbutik kvar.
Man började på allvar vilja få bort porren från gatorna i slutet av 70-talet och början av 80-talet, det var däremot lättare sagt än gjort. Hyreskontrakten var tydliga: verksamheten skulle vara pornografisk. En klubbägare lär ha förklarat villkoren för en förändring ungefär så här:
”Jag kan bli en salladsbar, det är inga problem – men då vill jag ha hyresfritt i sex år och 700 000 i skadestånd.”
Det är anekdoter som påminner om att porren inte bara var en kulturfråga, utan också en fråga om juridik och ekonomi.
Tillbaka på det virala kaféet på Söder pratar vi om Kvinnohistoriskas unika form – ett museum utan fast byggnad.
– Vi är platsberoende men samtidigt platsoberoende. Vi kan verka var som helst. Men vi är också intresserade av att kunna vara fysiskt närvarande längre på en plats, det är något vi inte haft möjlighet till ännu, säger Anna Tascha Larsson.
Genom stadsvandringar, utställningar och insamlingar expanderar museet kontinuerligt. Tanken är att nå ut till fler än de som själva söker sig till museer – att i stället möta människor i deras vardag.
– Stadsvandringar är ett mycket effektivt sätt att nå ut, för vi berättar historien där den faktiskt utspelade sig, säger hon.
I dag har vi alla porr rakt i fickan
Det viktigaste rådet från Anna Tascha Larsson bygger på att man inte ska förutsätta att man vet hur någon annan vill ha det, utan att man måste fråga. Detta gäller kvinnor, funktionshindrade, barn och helt enkelt alla medborgare i allmänhet.
Vandringen avslutas i 1980-talets Stockholm. Då händer något avgörande. VHS:en gör entré. Porren flyttar från gatan till vardagsrummet, och senare, med smarttelefonen, till våra fickor.
– I dag har vi alla porr rakt i fickan, konstaterar Felicia Cederbladh medan folksamlingen börjar skingras på Klara Norra Kyrkogata.
En timme av berättelsen om stadens mest förbisedda historia är till ända, men spåren av den svenska synden finns kvar mellan gatstenarna, i byggnaderna och i minnet av en stad som aldrig riktigt slutat vara laddad.
