Rekommendationen rör tvisten mellan Titania och Föreningen för Sveriges Hyresgäster (FSH), där fastighetsägarsidan yrkat fem procents höjning från årsskiftet och FSH gått med på två.
Att rekommendationen dessutom är motiverad är i sig ovanligt. En motivering lämnas bara om båda parter begär det, något som Hyresgästföreningen konsekvent har avstått från – och principiellt motsatt sig. Förhandlingschefen Erik Elmgren har avvisat kravet på motiverade beslut med argumentet att de skapar onödig praxis i ett system som ska vila på lokala förhandlingar; ”det är inte skiljemannen som ska sätta märken för framtida förhandlingar”. Här har i stället FSH ställt sig bakom begäran, och skiljemannen Håkan Julius, före detta hyresråd, redovisar därför sitt resonemang.
I motiveringen skriver Julius att den modell fastighetsägarsidan presenterat för kostnadsutvecklingen är ”tämligen gedigen”. Men eftersom modellen bygger på generella, inte faktiska, värden, och fastigheterna ligger i kommuner med olika taxor, bör försiktighet iakttas. Julius landar i att ”något över 4 %” är en rimlig utgångspunkt just för kostnadsökningarna.
Mot detta vägs inflationen och hyresgästernas ekonomiska situation. Han noterar att de förhållanden som gav höga höjningar under pandemin inte längre föreligger, medan de höga hyresnivåer som blev följden kvarstår. Samtidigt anser han att FSH inte visat att höjningen bör stanna vid två procent.
Sammantaget landar Julius på 3,2 procent, lika för samtliga fem fastigheter. Han övervägde men avstod från att differentiera mellan kommunerna, eftersom ingen av parterna delat upp sina yrkanden på det sättet.
[ Annons ]
I debatten inför detta avgörande har det talats om att utfallet skulle vara avgörande för legitimiteten hos Föreningen för Sveriges Hyresgäster och föreningen Hyresbostadsägarna. Men något sådant går egentligen inte att utläsa ur utlåtandet.
Håkan Julius konstaterar att det inte finns något hinder mot att andra organisationer än de traditionellt etablerade förhandlar om bostadshyror, så länge parterna har en förhandlingsordning enligt hyresförhandlingslagen och möjligheten till tvistlösning med skiljeman tagits upp i den. Att förutsättningarna är uppfyllda följer, skriver han, redan av hyresnämndens beslut att utse skiljeman:
”Det har inte satts i fråga att parterna har den förhandlingskapacitet som krävs enligt hyresförhandlingslagen. Genom hyresnämndens beslut om att utse skiljeman står det klart att dessa förutsättningar är uppfyllda.”
Det är alltså bara ett konstaterande av hur lagen är formulerad. Frågan om parternas förhandlingskapacitet var inte ens tvistig i ärendet. Julius prövar den inte, utan noterar bara att ingen bestritt den. Att värdera olika föreningars legitimitet utöver de formella kraven är varken skiljemannens eller hyresnämndens sak.
Ombud för fastighetsägarsidan i ärendet är Haymanot Wachtmeister, vars byrå även hållit i förhandlingarna för den nybildade föreningen Hyresbostadsägarna med Titanias vd Einar Janson som ordförande. Utan att värdera saken kan det konstateras att det kring dessa ärenden, där man på både hyresgäst- och fastighetsägarsidan vill pröva systemets gränser, rör sig en liten krets av återkommande aktörer med uttalad ambition att förändra hur hyror förhandlas.
